Bara några sidor till...

För en timme sedan kom jag hem från en lika trevlig och givande Glöd-träff som vanligt. Vi pratade om Knausgårds Min kamp och var väldigt överens. Lite ojämn, men delarna som var bra var väldigt bra. I kväll hade jag tänkt skriva om fantastiska Siri Hustvedts The Summer Without Men, men väntar med det till i morgon när jag har mer tid. I kväll läser jag i stället några sidor till i hennes lika fantastiske makes Sunset Park och kastar då och då ett nöjt öga på min nya platsbyggda pockethylla. Sämre kan man ha det!

Skillnaden på vill ha och måste ha...

Jag har lusläst Adlibris "reakatalog" både fram- och baklänges och inte hittat något jag måste ha. Självklart hittar jag flera böcker jag vill ha, men det är ju en helt annan sak! I stället lät jag magkänslan och den lilla knappt märkbara hjärtfrekvensökningen styra och klickade hem fyra böcker till fullpris som jag faktiskt måste ha. Väldigt sent i går kväll kunde jag inte låta bli att börja på The Summer Without Men, och är efter sju sidor fullkomligt lyrisk! Åh vad jag längtar efter lästid!

Hyllvärmare

Hittade i bokhyllan ett ex av Elizabeth von Arnims Vera och började läsa i går kväll. Jag ska ju läsa från min egen hylla, och helst författare jag inte läst innan... Den kom ut första gången 1921 och känns förvånansvärt modern, humoristisk och läsvärd. Fick väldigt tydliga Rebecca-vibbar och läste om Adlibris engelska utgåva att denna bok av många anses vara inspirationskällan till du Mauriers roman. Där ser man! Mitt ex är på svenska, en sån där söt inbunden roman i mindre format. Tyvärr hittar jag ingen bild på den utgåvan och orkar faktiskt inte börja trixa med kamera och sladdar nu, måste gå och lägga mig! Tre dagars helg vore perfekt för mig!

en sida till...

Nu har jag startat en ny blogg, speciellt för mitt lilla bokprojekt en sida till. Där tänkte jag informera om vad som händer i butiken, nyinkomna böcker, bokcirklar och andra litteraturrelaterade aktiviteter. Den är typ tio minuter gammal och inte i närheten av färdig, men den finns i alla fall!

en cirkel till

Att det kan vara så roligt att prata om böcker! I kväll har jag haft tredje gruppen i En sida tills bokcirkel om Ät mig. Det har varit otroligt spännande och intressant; diskussionerna givande och deltagarna vältaliga, positiva och engagerade. Tänk er att få diskutera en riktigt bra bok sammanlagt nästan sex timmar... Jag är snudd på euforisk men ganska trött i huvudet märker jag. Jag ska sammanställa tankar och anteckningar och återkommer å det snaraste med en grupprecension/redovisning. Vilken kul kvällssyssla jag skaffat mig!

Äntligen!

Dominique Dyens: Smitning. Sekwa förlag.

En bok som jag inte ville lägga ifrån mig och som fängslade mig fullständigt! Inte från första, men kanske sjunde sidan. Allra först känner jag mig lite tveksam; Anne Duval är 36 år, ensamstående (och ensam), obehagligt ytlig och känslokall. Hon har satsat allt på karriären och jobbar alltid ett par timmar till när alla andra gått hem. Hon är otrevlig och nedlåtande mot sina kolleger och har en namnlös relation med en budkille. Inte så sympatisk. Men snart dyker mer och mer upp i hennes tankar och beteende som visar att något är fel. Hon söker desperat efter en äkta man, hon vill inte bara träffa någon utan det är verkligen en make hon vill ha. Men det ligger mer bakom hennes agerande än bara en längtan efter att bilda familj… Så gör en annan röst entré – överläkaren på en psykiatrisk klinik som berättar om hennes behandling – och jag inser att det var värre än jag trodde.
En dag struntar hon i att gå till jobbet, packar bilen och bara kör. Och sedan går det fort! Det är en helt sanslös berättelse som växer fram, späckad med ingredienser som påhittade män, mystiska dödsfall, (gamla och nya), betydelsefulla datum, galna kvinnor och pampiga slott. Vidare finns där samtal mellan läkaren och Anne, där alltid någon ljuger och någon av dem alltid manipuleras. Vad är sant? Vad har hänt? Jag får vibbar av Hitchcock och du Maurier, men det är skrivet med glimten i ögat, och Dyens slingrar sig så skickligt förbi klichévarningarna som blinkar illrött längs vägen. Hon lyckas beskriva ett oerhört tragiskt livsöde med en lyckad kombination av humor och spänning.
Och så vändningen… Insikten, förklaringen, sanningen! Det är så skickligt skrivet och så hejdlöst bra!

Önska med förstånd!

Det händer lite då och då att jag önskar att jag vore lite lagom sjuk. Då skulle jag med gott samvete kunna stanna hemma och läsa, läsa, läsa... Men - man blir aldrig "lite lagom" sjuk! Nu har jag legat däckad i nästan tre dagar, inte kunnat jobba och inte heller orkat läsa. Dubbelt elände liksom.
Nu börjar jag piggna till och tänkte ta tag i att ordna en facebooksida för min bokhörna En sida till. Tror jag har fixat det, men då vore det väl himla käckt att kunna hjälpa folk att hitta dit också? Har sett små fiffiga länkar på andra bloggar men fattar inte hur man gör... Känner mig teknikhandikappad och, ja, lite gammal...

Bara tre!

Igår klickade jag hem min första bok i Lyrans Jorden Runt-resa, Ljudmila Ulitskajas En munter begravning som verkar precis rätt för mig just nu. Hmmm, syftar inte på titeln utan innehåll, stil och sidomfång. Naturligtvis kunde jag inte låta den lilla boken resa ensam till Varberg, men jag lyckades hålla styr på fingrarna och begränsa mig till två extraböcker. Paul Austers nya Sunset Park vill jag inte vänta på, och Maaza Mengistes Under lejonets blick har jag varit sugen på länge - och den har dessutom kommit i pocket redan!

Och här tänkte jag så käckt lägga bilderna under inlägget, men det fick jag inte till... Nåja, det är ju inte hela världen, men det är irriterande att inte få det som man vill!

Ingen fara

Selma Mahlknecht: Ingen fara. Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Två systrar, en mormor, en uppväxt som behandlas som het gröt, brev som slängs utan att blivit postade, ord som inte sägs, frågor som inte ställs. Dessutom växelvis berättande och mörka familjehemligheter. Det låter som något jag borde gilla – och det gjorde jag också!

Sandy och Bess växer upp med sin mormor. De har svårt att kommunicera, men det verkar inte alltid ha varit så. Även om det under hela deras barndom har funnits saker man inte talar om, verkar deras gemenskap och uppriktighet ha försämrats i takt med att de blivit äldre. När Sandy åker iväg för att jobba på ett hotell i stället för att fortsätta skolan blir deras relation ännu mer komplicerad och de verkar ha extremt svårt att nå varandra. Båda systrarna ”vet” hur den andra kommer att reagera, och avstår därför från att ringa eller posta de brev de skriver. De tycker även att den andra borde veta vad de själva tänker och känner; och säger alltså ingenting. Ibland (ganska ofta) blev jag irriterad och frustrerad, men samtidigt är deras känslor och rädslor så väl beskrivna att jag någonstans förstår dem.

Det växelvisa berättandet står mormodern för, och det är hennes barndom och uppväxt vi får följa. Hon har haft ett hårt liv och har blivit illa behandlad. Hennes sjuke bror Rudolf blir tidigt hennes ansvar och hon fortsätter att ta hand om honom sedan hon blivit vuxen.

Avsnitten om Bess och Sandy handlar mest om tankar, frågeställningar och känslor. Det är i mormoderns berättelse lagren i den förskräckliga historien skalas av som på en lök. De avsnitten är också de jag tycker mest om, faktiskt ända till det dramatiska slutet. Jag har läst andra bloggare som tyckt att det fläskas på lite väl mycket men jag köper det. För mig är hela berättelsen som ett crescendo som oundvikligen måste sluta med en ordentlig knall.

Jag läser gärna mer av Selma Mahlknecht, jag gillar hennes språk och hennes förmåga att förmedla stämningar!

Läs andras åsikter om Ingen fara: Bokhora, Böckerx3, Fiktiviteter