Den besatta

Snacka svacka!

2011-08-15T21:29:00.000+02:00

eller Lusten som försvann kanske... Jag läste en del i juli, naturligtvis inte så mycket som jag tänkt men det visste jag ju innan. Att skriva däremot kändes plötsligt som att bestiga ett berg av lös sand, jag skulle liksom ändå aldrig komma ikapp och då försvann all energi som en isbit i Sahara. Efter halva augusti kan jag konstatera att det kunde bli värre - nu har jag knappt lust att ens läsa. MEN sakta men säkert ska jag ta mig upp för den där sandhögen och hitta lusten och orken igen! Jag skymtar ju till exempel en Bokmässa någonstans i en hyfsat nära framtid, och till dess ska jag allt vara på hugget igen! Det får väl vara så här ibland helt enkelt...

Svindlande smart

2011-07-22T20:45:00.001+02:00

Amfitryon av Ignacio Padilla, Tranan förlag

Oj vad jag gillar! Svindlande, klurigt och oerhört intelligent och snyggt skrivet. Språket är lite högtidligt, elegant med ålderdomlig prägel, och stämmer med berättelsen och tiden. Det tilltalar mig mycket! Långa meningar med bisatser och inskjutna satser kräver uppmärksam och koncentrerad läsning, och det är intelligent utan att kännas pretentiöst.

Historien börjar under första världskriget med ett schackparti ombord på ett tåg. Thadeus Dreyer är på väg mot fronten och vad han tror är en säker död. Viktor Kretzschmar erbjuder honom att spela om sin identitet och framtid – om Dreyer vinner får han överta Kretzschmars identitet och bli banvakt, medan Kretzschmar ”blir” Dreyer och åker till fronten i hans ställe. Inte så lite Goethes Faust över det…

Boken börjar med Franz T. Kretzschmars berättelse, nedtecknad i Buenos Aires 1957:
Min far sade sig heta Viktor Kretzschmar och var banvakt på sträckan München-Salzburg. Han var inte den som plötsligt bestämmer sig för att begå ett brott.

Fyra personer berättar sin historia, från olika platser i världen och vid vitt skilda tidpunkter (från 1948 till 1989). Allas berättelser handlar om hur de kom i kontakt med Thadeus Dreyer, hur han påverkade deras liv och vem han var – egentligen. Romanen är galet klurig, intelligent och engagerande. Jag bläddrar tillbaka och belönas ibland med aha-upplevelser och en känsla av att vara ganska smart; eller så drabbas jag av misstro och kan ändå inte förstå hur det hänger ihop och känner mig inte fullt så smart… Flera gånger kommer jag på mig själv med att le av förtjusning, åt smarta formuleringar och åt oväntade vändningar. Uppbyggnaden påminner mig lite om Great House – flera delar, olika röster om samma grundhistoria och ibland lite svårt att få det att gå ihop. (Inga likheter i övrigt!)

Här handlar det om människors spel – i stort sett alla i romanen spelar schack, och livet och världen är som ett schackbräde där vi, de små pjäserna, försöker påverka utgången av partiet. Padilla utforskar begrepp som kopior, ersättare och identitet i ett fascinerande mysterium, och jag läser otåligt vidare för att få veta hur det hänger ihop och om vad vi vet om andra världskriget är sant. Titeln visar sig (efter lite googling) vara ytterst relevant och min beundran av författaren växer... Han knyter mycket snyggt ihop de otaliga trådarna i slutet, och jag får veta hur det egentligen var. Eller?

Ignacio Padilla är för mig en ny bekantskap, och en mycket angenäm sådan, som jag absolut vill läsa mer av!

Läs en mycket bra och grundlig recension hos We tell ourselves stories in order to live.

Sommaroptimism

2011-07-08T12:55:00.000+02:00

På sommaren ska man ta det lugnt, njuta av värmen, umgås med vänner och läsa massor. Det tror jag alltid, men när jag inte har semester och kvällarna plötsligt är varma och fulla av evenemang och aktiviteter - ja då blir det ju mindre läst än vanligt! För att inte tala om hur lite jag hinner blogga... Idag jobbar jag sista dagen på två veckor, och det återstår att se hur mycket mer jag kommer att skriva under den tiden. Jag har en stooor hög med lästa böcker som jag inte skrivit något om, kanske hinner jag ta mig an den i helgen...

Sommarfynd!

2011-07-03T17:54:00.001+02:00

Varbergs bokhandel (Bokia) har en otroligt sympatisk tradition: På sommaren säljer de böcker för 60 kronor kilot i en låda utanför butiken. I går stod jag där i den otippade värmen och fick svälja hårt för att inte dregla på böckerna - jag snackar FYND! Kolla in de fina böcker som jag ska försöka hitta plats åt i bokhyllan, uppifrån och ner: Amfitryon av Ignacio Padilla, Båten av Nam Le, Ett barn av alla folk av Pramoedya Ananta Toer, Visslaren av Ondjaki, Ner till hundarna av Helle Helle, Mot ännu en sommar av Janet Frame, God morgon kamrater av Ondjaki och Främmande jord av Jhumpa Lahiri. Min fyndhög vägde 3,5 kg och summan avrundades till 200 kronor! Jag betalade alltså 25 kronor per bok! Helt galet billigt...

Med detta får nog inköpskvoten för sommaren anses vara fylld. Jag köpte ju fyra böcker som efter lååång väntan landade i brevlådan i torsdags: Kärlekens historia av Nicole Krauss, Mr Vertigo av Paul Auster, The Janus Stone av Elly Griffiths och The Tigers Wife av Téa Obreht. Dessutom lyckades jag i ett mystiskt anfall av habegär klicka hem fyra till i fredags: The Postmistress av Sarah Blake, The Finkler Question av Howard Jacobson samt If books could kill och Lies that bind av Kate Carlisle.

Nu skulle jag behöva en lång semester för att hinna läsa allt jag längtar efter också! Jag tänker varje sommar att jag skulle ha blivit lärare...

Infriade förväntningar

2011-06-30T13:05:00.001+02:00

Vända blad av Julie Jézéquel, Sekwa förlag, recensionsex

Jag hade längtat efter boken, byggt upp förväntningar och var nästan lite rädd att bli besviken. Snabbt läste jag 60 sidor och slappnade av – jag gillade!

Clara, känd och framgångsrik manusförfattare, sätter stopp för sin egen karriär genom att välta ett skrivbord i knät på en producent. Ute i kylan och ignorerad av alla i branschen letar hon andra sätt att försörja sig på. Hon erbjuder på nätet sina tjänster som spökskrivare, och får snart sin första kund. Bertrand Rosier är en fåordig och hemlighetsfull företagsledare som vill att Clara ska skriva ett nytt liv åt honom. Hon förstår inte varför, han berättar ingenting, och hon tycker i början att Rosier är lite skrämmande. Men eftersom hon behöver pengar sätter hon igång, och hennes liv tar en ny vändning.

Språket är lättsamt, det flyter på med en humoristisk ton och får mig att nyfiket läsa vidare. Det är lite babbligt nervöst och speglar Claras stressade situation med oro för ekonomin, framtiden och vad det ska bli av henne. Hon lever ensam med tonårige sonen Léonard och jag får många gånger lust att fnissa åt hennes smått hysteriska tankar kring deras relation och hans vuxenblivande.

En märklig och trevande relation växer fram mellan Clara och Rosier, eller kanske snarare mellan Clara och den version av Rosier hon skriver fram. Det är en smått absurd historia berättad på ett trovärdigt sätt. Den är lustig, lättläst och lättillgänglig – men ingen bagatell! Jag funderade en hel del på vad som kan hända om man är öppen för det, vilka vändningar livet kan ta om man bara tillåter det. … Dessutom hade jag väldigt roligt under tiden! Det här är Jézéquels debutroman och jag läser gärna mer av henne!

Några andra som läst: Bokmalen, Fiktiviteter, Bokhora, Ett rum med utsikt

Frustrerad väntan

2011-06-29T12:38:00.000+02:00

Vad har hänt med Adlibris och deras tidigare så snabba service? Jag beställde fem böcker 20/6, fick dagen efter besked om att en av dem var slut, men att resten av ordern skulle levereras. Den är fortfarande inte skickad! Frågade efter den igår och fick veta att leverans inom 2-5 vardagar innebar senast igår och att den skulle gå iväg igår. Idag är den fortfarande inte skickad... Bojkott nästa? Jag vet flera som fått vänta längre än vanligt på sista tiden, så det är inte bara ett olycksfall i arbetet. Inte för att jag är utan böcker att läsa, men ändå!

Midsommar, en vändpunkt...

2011-06-23T14:39:00.000+02:00

Jag har precis skrivit ett lite deppigt inlägg på En sida till och bestämmer mig för att låta midsommarhelgen innebära en vändning av allt möjligt. Fast jag har tänkt mig att det i motsats till kvällarna ska bli ljusare! Se framåt, nya möjligheter, nya vägar...

I morgon åker jag till Skåne med min kära väninna, och tillbringar helgen utan uppkoppling med med mycket härligt sällskap. Jag tar med Fritt fall som jag började på i går kväll och som verkar mycket lovande! En bok till får det nog bli också, man vet ju aldrig!

En riktigt glad och solig (ha!) midsommar önskar jag alla!

En med rätta uppmärksammad debut!

2011-06-19T18:43:00.000+02:00

Korparna av Tomas Bannerhed, Weyler förlag, recensionsex

Det är sjuttiotal, Småland, lantbruksmiljö och absolut ingen idyll. Klas lever med mamma, pappa och lillebror på en gård. Pappan oroar sig för allt – vädret, skadedjur, arrendet, pengar – och börjar mer och mer tappa greppet om verkligheten. Klas vill absolut inte ta över gården men pappan vägrar lyssna och förstå. Pojken är rädd för sin oberäknelige far och söker tröst i naturen och framför allt hos fåglarna. Han jämför sig med aspen: ”Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag.”

Romanen har en olycksbådande stämning, det ligger hela tiden något olustigt och väntar bakom texten. Klas får mig att tänka på pojken i Mitt liv som hund, med osäkerhet, tvångstankar och sängvätning (även om Klas mår väldigt mycket sämre). Han har det inte lätt; det är bråkigt hemma, pappan beter sig mer och mer underligt och han är ständigt rädd för vad folk säga. Texten är späckad med naturskildringar, men att kalla den naturromantisk känns ändå fel. Snarare fungerar naturen och fågelskådandet som andningshål både för Klas och för läsaren, som för att slå fast att det finns skönhet även i den mest nedslående tillvaro.

Den bräckliga relationen mellan far och son balanserar hela tiden på en vass egg. Klas längtar efter samhörighet och närhet men vet att han inte kommer att få det; faderns utbrott kommer tätare och blir allt märkligare och allt mer skrämmande. Trots allt finns där en kärlek och förståelse hos fadern som kommer till uttryck vid några få tillfällen, då verkar han vilja att sonen ska få det han själv inte fick. Det är väldigt sorgligt och väldigt fint skildrat.

Det är en oerhört välskriven, suggestiv och fängslande debut. Ändå är det något som gör att jag inte faller helt handlöst… Kanske var jag helt enkelt mer sugen på en rakare berättad historia när jag läste den – för riktigt bra är den ju sannerligen!

Anna Koldenius har läst och gillat.

Så fin och så stor...

2011-06-12T18:17:00.000+02:00

Har precis, tillsammans med flera hundra andra människor, sett årets avgångsklasser tåga genom stan på väg till studentbalen. Så fina, så glada och så vuxna! Min lille son är verkligen inte liten längre, men det känns inte alls länge sedan... På tisdag är själva studenten, så nu får jag väl gå och förbereda mat, skriva tal eller nåt annat nyttigt! Läsningen får stryka på foten i tider som dessa :-)

Det blir aldrig som man tänkt sig - om man ens tänkt...

2011-06-08T23:55:00.000+02:00

Jag har precis skrivit om den gångna helgen på min andra blogg, En sida till (länk till vänster), och det kan väl i viss mån förklara min bristande aktivitet här... Trots extremt svettig ombyggnad av butik har jag ändå hunnit läsa lite, men inte skriva om det jag läst den senaste tiden. Igår var det EM-kval i fotboll, efter styrelsemöte och årsmöte i handbollsklubben, och ikväll EM-kval i handboll - ni fattar ju själva att tiden inte riktigt räcker till! Nu har jag ju så många bra böcker att skriva om att jag borde ta ledigt från jobbet - och det har jag visst gjort, för att förbereda sonens student på tisdag... Nåväl, det löser sig nog med tiden, rätt vad det är dyker det säkert upp en ledig timme :)

En riktigt fin historia

2011-06-02T21:14:00.001+02:00

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm, Bokförlaget Thorén & Lindskog, recensionsex

Jag har börjat på den här boken flera gånger, bara läst de första sidorna och inte riktigt fastnat. Vilken tur att jag fortsatte till sist! Den har ett lite annorlunda sätt att närma sig själva berättelsen, ett nästan dokumentärt anslag, där berättaren beskriver hur han som ung alltid köpte currywurst av fru Brücker. Genom åren har han diskuterat med vänner var currywursten egentligen uppfanns, och själv hävdat att det var i Hamburg och att det var fru Brücker som gjorde det. Efter många år, när hennes kiosk är stängd, bestämmer han sig för att gå till botten med frågan. Han hittar henne på ett äldreboende och börjar besöka henne för att lyssna på hennes historia.

I Hamburg 1945 ligger staden i ruiner, krigsslutet är nära och tillvaron kaotisk. Lena Brücker är närmare 50 och ensam kvar i lägenheten sedan hon slängt ut den otrogne maken, sonen blivit inkallad och dottern evakuerad. Under ett flyganfall träffar hon Bremer, en 23-årig sergeant som deserterar och gömmer sig hos Lena. Så växer en annorlunda kärlekshistoria fram, där de ständigt lever med skräcken att bli upptäckta och angivna. Det är en väldigt fin historia, där det jobbiga med matbrist och ransoneringar bara nämns som självklara detaljer. Det viktiga är hur hon kände och hur de hade det tillsammans i nästan en månad. Han är isolerad från omvärlden och vet inte vad som händer med Tyskland, hon måste leva som vanligt och låtsas som ingenting. Balansen mellan dem förskjuts, han blir rastlös och orolig.

Berättelsen växlar, utan tydliga markeringar, mellan nu på hemmet och då i krigsslutet. Det gör ingenting alls, snarare tillför det en känsla av äkta berättande och verkligt samtal. Romanen handlar i grunden om minnen, om livet och om att åldras. Den skildrar hur betydelsefullt och berikande det är att lyssna och förstå historien, att på riktigt inse att gamla människor varit unga… Jag tyckte mycket om den och är så glad att jag läste den! Och, ja, vi får veta hur currywursten kom till!

Tiden, den tiden...

2011-06-02T19:12:00.000+02:00

Nu har jag äntligen sammanfattat och skrivit om vår senaste cirkelbok Flamingons sista flykt på En sida till. Jag har läst en hög med böcker i maj som jag inte skrivit om ännu, men det hade jag tänkt åtgärda under denna mycket välkomna ledighet!

Äntligen!

2011-05-23T23:15:00.000+02:00

Paket i brevlådan - ja! Jag har haft massor av andra saker att göra, men har hunnit stjäla till mig läsningen av första kapitlet i 1Q84 andra boken. Nu kan jag ju inte låta bli att undra hur det rent praktiskt ska gå till att hålla Aomame och Tengo levande och aktuella ända tills tredje boken kommer. Det dröjer väl riktigt länge dessutom... Ja det var ju det där med I-landsproblem!

Montedidio

2011-05-23T01:10:00.001+02:00

Montedidio av Erri de Luca, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex

En trettonårig pojke börjar sitt första jobb som snickarlärling och skriver dagbok på baksidan av en gammal kassarulle. Det är femtiotal i fattigkvarteret Montedidio, livet är hårt och glädjeämnena få. Pojkens pappa är stuveriarbetare och går kvällskurser för att lära sig läsa. Hans mamma är ofta sjuk, och när hon hamnar på sjukhus tillbringar pappan all ledig tid hos henne och pojken blir tvungen att klara sig själv.

Boken är ett lyckat exempel på berättande i första person presens, texten känns autentisk och får en påtaglig nerv. Att meningarna är korta och språket lite barnsligt förstärker känslan av äkthet. Det är en trettonårig pojke som funderar på livet, målmedvetet tränar i att kasta bumerang på taket (utan att släppa iväg den, han väntar på det enda rätta tillfället), lär sig sitt arbete och lär sig att bli vuxen.

På jobbet pratar pojken med skomakaren Rafaniello, som lagar de fattigas skor utan att ta betalt och tålmodigt väntar på att puckeln på hans rygg ska släppa ut vingarna som finns där inne – de ska ta honom till Jerusalem. På kvällarna är han med Maria, grannflickan som också är övergiven, och utforskar med henne kärleken och vuxenlivet.

Erri de Luca skapar fina, lågmälda bilder av den torftiga vardagen. Det finns en livsglädje, hoppfullhet och tro på framtiden som är påtaglig och befriande.

Det är en riktigt bra bok; jag är inte lika översvallande och förtjust som över Onda stenar och Döden inpå livet, men jag rekommenderar den varmt!

Otålig väntan!

2011-05-22T14:08:00.000+02:00

I söndags beställde jag Murakamis 1Q84 andra boken (och Oates Fair Maiden och Carlisles Homicide in Hardcover) och paketet har inte kommit än! Enligt Adlibris skickades de i torsdags morse, och jag var så säker på att jag skulle få hämta dem i fredags att helgläsningen blev alldeles förvirrad och ofokuserad när jag plötsligt måste hitta något annat i stället... Det är ju inte så att jag saknar bra böcker, hyllorna svämmar över av sånt jag vill läsa - men just nu hade jag ju ställt in mig på Murakami! Lyxproblem, jag vet!

Döden inpå livet

2011-05-19T23:53:00.001+02:00

Döden inpå livet av Maureen O’Brien, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex

Maureen O’Brien var hyllad teater- och filmskådespelerska innan hon debuterade som deckarförfattare 1989. Hon kan givetvis branschen och skildrar miljön, film-och teatervärlden, med en skarpsynt och okonstlad trovärdighet.

Berättaren, skådespelerskan Millie Hale hittar sin bästa vän Liza Drew död i ett ödehus. Chockad och förtvivlad hämtar hon Lizas sambo Paul som sedan ringer polisen. Liza var mer framgångsrik än Mille, hon var berömd och firad tv- stjärna, och genast sätter spekulationerna igång och mediadrevet likaså. Naturligtvis påverkas relationen mellan Millie och Paul av det som hänt, och även förhållandet till Lizas mamma blir alltmer ansträngt. Misstänksamheten mellan de tre trappas upp och underblåses dessutom medvetet av John Bright – den gåtfulle och listige kommissarien som leder utredningen.

Jag gillar den skarpt! Det känns som ett ovanligt perspektiv med en närstående sörjande som berättare. Det blir mer fokus på reaktioner och smärta är i en vanlig deckare. Vi upplever polisutredningen genom en av de misstänkta, inte genom kommissarie Bright. Vi får följa Millie och hennes tankar genom sorg, ångest, rädsla och utsatthet – hon känner sig jagad av både press och polis. När hon blir erbjuden en roll, som från början var tänkt för Liza, i en tv-serie, tvekar hon länge innan hon tackar ja. Hur ska det uppfattas, vad ska folk tänka? O’Brien skildrar väldigt skickligt känslan och glädjen i att lyckas, att vara stjärna för en stund. Jag förstår verkligen hur det är möjligt att ”stoppa undan” tragedin och gå upp totalt i skådespelararbetet och rolltolkningen. Personporträtten är klockrena, jag ser karaktärerna framför mig, sympatiserar med den ene och ändrar åsikt om den andre – jag kan försvara och ursäkta ett beteende och förklara det med sorgen för att i nästa stund tycka riktigt illa om någons agerande, trots sorgen . Det är listigt och klurigt, och jag pendlar verkligen mellan att tro det ena och att tro det andra…

Upplösningen och slutet är befriande och annorlunda. Roligast var nog att jag först efteråt läste att detta är den första av sju om kommissarie John Bright! Det är ju genialt! Han är inte berättare, det är inte hans liv vi följer, men ändå blir han på något sätt huvudperson. Give me more!

Läsning april

2011-05-16T23:58:00.004+02:00

Jag inser att jag inte kommer att skriva utförligt om allt jag läser och kör en sammanfattning av april:

The Help av Kathryn Stockett

En av årets favoriter som jag av någon anledning inte skrivit om. Skeeter är vit, ung och kvinna med hjärna i 60-talets Jackson, Mississippi. Hon vill bli journalist eller författare och börjar reflektera över att alla, hennes familjs och hennes väninnors familjers, hembiträden är svarta och ofta behandlas nedvärderande och illa. Anonymt skriver hon en berättelse som bygger på ytterst hemliga intervjuer med hembiträden i staden. Här finns fantastiska kvinnoporträtt, obehagligt trovärdig rädsla och en sagolikt bitsk humor. Här finns också osäkerhet, misstänksamhet, pyrande ilska och ofattbara fördomar. Det är en kolossalt välskriven och engagerande ögonöppnare. Oerhört läsvärd bladvändare!

Colombines kyss av Adriana Lisboa
Ett brasilianskt romanbygge utöver det vanliga! En cirkel till läste och tyckte i olika grupper.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans
Jag träffade Hanna, köpte hennes bok och fick omvärdera mina förutfattade meningar om BOATS. Läs och förundras över hur lagar sätter käppar i hjulet för rättvisan!

I det förflutna av Kate Morton
Jag läste och njöt, försjönk i texten och lät mig dras in i berättelsen om det gamla slottet och allt som hände där. En av årets höjdpunkter!

Great House av Nicole Krauss

Vad kan sägas som inte är sagt? Det är ett fantastiskt romanprojekt och jag läste med stor fascination och behållning. Olika personer berättar, ett stort gammalt skrivbord återkommer i historierna. Det handlar om arv, vad man får och vad man lämnar efter sig. Det handlar om skrivande, om sökande, om saknad och om kärlek. Jag ska träffa Jan och prata om den, och sedan kan jag kanske eventuellt möjligtvis formulera några klarare tankar. Rekommendera å det varmaste kan jag dock göra redan nu!

De imperfekta av Tom Rachman
En tidningsredaktion i Rom, massor av intressanta karaktärer och en underbar samling livsöden. En riktigt bra bok helt enkelt! Läs mer här.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Min bokcirkel Glöd läste och sågade. Jag sträckläste och gillade, med vissa reservationer. Mer här.

The Siege av Helen Dunmore

Ännu en av årets absoluta toppar som jag missat att skriva om! Romanen skildrar belägringen av Leningrad ur stadsbornas perspektiv. En inträngande och påträngande verklig skildring av vanmakt, fattigdom, fruktansvärd köld och den oerhörda kraft och vilja att överleva som hos vissa människor uppstår ur nöden. Men här finns också livsglädje, spirande kärlek och framtidstro. Jag läste under påskhelgen och kunde inte undgå att dra paralleller till det enorma frosseri vi ägnar oss åt. Jag jämförde våra överfulla buffébord med lyckan i att hitta en lök att dela på fyra personer… Boken påminde mig om Tjuvarnas stad av David Benioff, som jag läste innan jag började blogga, och alltså inte har skrivit om. Också det en mycket bra bok, om bland annat en desperat jakt på färska ägg, hjärtlöst maktmissbruk och kampen för att överleva under Leningrads belägring.

Fallet Courrier av Marta Morazzoni
Annorlunda och tilltalande om en man som till synes har allt. Läs mer här.

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Min nya deckarfavorit! Ruth är arkeolog, angenämt mänsklig och oerhört lätt att sympatisera med. Hon är lagom udda utan att vara en kuf, hon är trovärdig och har integritet och hon känns så äkta i sitt sätt att i sin osäkerhet jämföra sig själv med andra. Personporträtten är intressanta, upplägget är spännande och det är både lättläst och välskrivet. En riktigt bra deckarförfattare som jag absolut vill läsa mer av, snart!

Onda stenar, fina tankar

2011-05-15T21:00:00.002+02:00

Onda stenar av Milena Agus, Elisabeth Grate Bokförlag, Recensionsex

Ett barnbarn berättar sin farmors historia och jag är så vansinnigt förtjust! Det handlar om det hårda och fattiga livet på Sardinien på 40- och 50-talet, om att betraktas som (och kanske vara) annorlunda och om utanförskap. Det handlar också om rädslan för det som är olikt och inte passar in, och därmed också om utebliven förståelse. Farmodern åker till en kurort på fastlandet för att få bukt med sina njurproblem – sina onda stenar – och träffar där en man, Den hemkomne, som kommer att påverka henne under resten av hennes liv.

Det är en långsam och vacker berättelse om diktens och fantasins kraft, om att kunna prata med varandra och att kunna förstå varandra. Den är så otroligt fin! Jag har njutit av vartenda noga avvägt ord i det stillsamma flödet av kärleksfullt berättande. Språket är rakt, enkelt och exakt. Det bygger en stämning som är påtaglig, och jag känner den fuktiga dimman, den bedövande kylan och den dallrande dammiga hettan. Jag hör också tystnaden, den som är full av det outtalade och av det önskade.

Läs och njut!

Hur tänkte jag?

2011-05-15T19:33:00.004+02:00

Varför köpte jag bara första boken av Haruki Murakamis 1Q84? Borde jag inte liksom insett att när den var slut skulle jag vilja kasta mig över andra boken? För det vill jag, verkligen! Jag är inte lika övertygat tokentusiastisk som efter många av hans andra böcker, men tillräckligt för att vilja ha mer NU. För första gången har jag reagerat på att dialogen ibland känts lite krystad och stelt onaturlig, och jag kan inte bedöma om det är skrivet så eller om det beror på översättningen. Sedan tycker jag faktiskt att det är lite för mycket nakna kroppar och sex, inte för att jag är pryd utan för att jag tycker att det inte behövs och inte tillför något. Men det kanske har en mening och ett syfte, det är ju en synnerligen skruvad historia och jag vet ju inte än vart den är på väg! Nu har jag i alla fall beställt andra boken och får således ge mig till tåls några dagar. Det är inte ett dugg synd om mig, jag har bokhyllan full av böcker jag gärna läser, men ni vet hur det är - ibland vill man ha något speciellt just nu...

Andra som läst: Boktoka, A fraction of the web

Otroligt oroligt i Oxford

2011-05-10T23:25:00.001+02:00

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg, Bokförlaget Forum, Recensionsex

I kväll träffades bokcirkeln Glöd för att diskutera vår senaste bok. Maja Grå kommer till Oxford för att studera konst, och i samma veva hittas hennes sedan många år försvunna mamma mördad i Brighton. Jag läste den i en sittning, och fastnade och fängslades helt klart. Jag gillar atmosfären, de traditionsfyllda miljöerna, byggnaderna som är fulla av hemligheter och skolan med sina outtalade regler och hierarkier. Eftersom jag definitivt inte är någon skräck- eller spökälskare så var jag nöjd med att känna att spökerierna och det övernaturliga passade in och inte störde berättelsen. I efterhand var det dock något som skavde lite, och jag kom fram till att det nog var språket. Under kvällens cirkeldiskussion enades vi om att det helt enkelt kändes lite ungt …

Jag var den mest positiva i cirkeln (jag sträckläste den trots allt!) och kommer säkert att läsa nästa bok om Maja Grå. De andra var mer kritiska, både till formen och till språket. En av oss sa att hon skulle lämna den vidare till sin tonårsdotter, som säkert skulle gilla den. Faktiskt kändes det nog, med lite eftertanke i bagaget, lite grann som en ungdomsbok och jag inser att jag hade väntat mig mer. Den fångade mitt intresse och var väldigt lättläst men jag har knappt ägnat den en tanke sedan jag läste ut den. Är jag kanske för gammal?

Omslaget är fantastiskt fint, det höll alla med om!

Kärleksfullt porträtt av en mamma

2011-05-10T00:34:00.001+02:00

Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron, Weyler Förlag, Recensionsex

Helena överlevde förintelsen och började ett nytt liv i Israel med sin dotter Elisabeth. Mamman är tydligt skadad av sina fruktansvärda upplevelser, hon beter sig märkligt och betraktas ibland som galen av sin omgivning. Vid högtider stänger Helena in dem och släcker alla lampor, oftast för att ingen ska märka hur ensamma de är. Hon låter inget som är tillverkat i Tyskland finnas i hemmet och hon hamstrar hysteriskt inför sexdagarskriget. Helena blonderar håret på sig och Elisabeth, och målar deras ögon blå i fotoalbumet – så att inget ont ska hända dem. Hon är rolig, dräpande, upprorisk och egensinnig. Hon är udda och beter sig konstigt men är ändå omtyckt och accepterad i grannskapet.

Elisabeth berättar om sin barndom och tecknar ett fantastiskt fint porträtt av sin mamma. Uppväxten är beskriven med varm humor och totalt utan fördömande. Dottern drabbades ju oavbrutet av mammans ”konstigheter” men hade inte varit med om något annat och skildrar Helenas excentriciteter med värme, ömhet och överseende. På något sätt anar Elisabeth att det finns en anledning till Helenas beteende och accepterar helt enkelt sin tillvaro utan att klaga.

Det är en gripande berättelse, där dråpliga händelser skildras med värme, och där det oerhörda allvaret ständigt ligger i bakgrunden. Det är en roman om att hantera livet efter att ha överlevt, och det är så bra!
Helt enkelt en liten pärla med ett jättefint omslag!

Märkligt möte!

2011-05-09T00:24:00.003+02:00

Fallet Courrier av Marta Morazzoni, Carlsson bokförlag, Recensionsex

Vi befinner oss i byn Auvergne i början av 1900-talet och möter Alphonse Courrier, målmedveten och tämligen framgångsrik järnhandlare. Han är respekterad och aktad, planerar sitt liv i (nästan) minsta detalj och bryr sig inte om vad någon tycker; men naturligtvis bryr sig byborna om vad han gör, de är nyfikna och skvallrar gärna. Alphonse ser ner på sina grannar och konstaterar att de flesta är fula, komiska och fula, men lägger egentligen ingen vikt vid någonting. Enligt planen gifter han sig med en lämplig kvinna, inte ett för att han älskar henne utan för att hon är lämplig, och skaffar, när det till slut passar honom, två barn. Eftersom Alphonse är en man som gör som han vill har han givetvis en älskarinna, som han i största hemlighet träffar enligt ett noga upplagt schema. Att han är så mån om att hålla det hemligt till och med för sin bäste (ende) vän, beror nog på att hon betraktas som den fulaste kvinnan i byn. Men allt här i livet kan man ju inte planera…

Det här är en ovanlig roman, med ett ovanligt språk. Berättaren är synnerligen närvarande och tilltalar läsaren vid ett flertal tillfällen. Språket störde mig i början, jag fick inget flyt i läsningen och det kändes som om författaren försökte vara rolig och käckt medvetet gammaldags. Berättaren använder sig, som närvarande och allvetande, flitigt av putslustiga kommentarer och ett högtravande tilltal med glimten i ögat. Jag brukar uppskatta sådant, men här kändes det krystat. Men! Ju mer jag läste desto bättre stämde språket med berättelsen.

Flera kapitel inleds som en tablå, en scenbeskrivning från långt håll. Hur det ser ut, hur ljuset faller i rummet och så vidare. Det skapar ett avstånd, och man kommer heller aldrig Alphonse (eller någon annan) riktigt nära. Jag läser den lite som ett gammaldags sagoberättande, fast med filosofiska sentenser och associationer.

Det är en berättelse om livet, målmedvetenhet, strävan och kärlek. Romanen har ett djupsinnigt drag – vad strävar vi efter, och varför? Vilka beundrar vi – och varför? Vilka har makt och aktning – och varför?

Det började trögt men blev till slut en läsupplevelse jag återkommit till i tankarna och absolut kan rekommendera!

Att göra sommar

2011-05-08T01:20:00.000+02:00

Ida hade sitt sätt, jag har mitt... Efter avfärgning, fyra (fyra!) blekningar, många timmar och en avslutande välbehövlig klippning där orange och väldigt döda toppar avlägsnades är jag nu fit for summer! Det är långt mellan svart och vitt, och det är samma sak varje år - det krävs fler blekningar och tar mycket längre tid än jag vill komma ihåg. Eftersom topparna inte överlever hur burdus behandling som helst är håret dessutom mycket kortare än planerat. Men i alla fall blont och inte gulorange. Det är ju bra! I eftermiddag har jag njutit av att värmen är tillbaka, suttit i solen, läst och mått bra. Nu har jag dessutom kommit in i att (oftast) anteckna medan jag läser, vilket gör det oerhört mycket lättare att skriva om böckerna sedan. Jag reflekterar mer och funderar över vad jag tycker och varför. Nästa steg, att faktiskt skriva lite, sparar jag till i morgon!

Ibland har man flyt!

2011-05-05T23:41:00.001+02:00

När jag kom hem från jobbet låg ett paket från Weyler i brevlådan: Korparna av Tomas Bannerhed och Varför kom du inte före kriget av Lizzie Doron. Jag är så nyfiken på båda två, och eftersom jag i förra inlägget mumlade något om en tunnis innan Murakami blev jag extra glad - Dorons bok är på 130 sidor! Eftersom jag redan lagt in bild på den under "Läser just nu" får Korparna förgylla det här inlägget. Det är ju alltid trevligt med bilder!

Strax fick jag dessutom ett sms från min kära vän, Varbergs bästa frisör, som tyckte att jag behövde klippa mig (hade hon väldigt rätt i!) och föreslog 19.30 nu i kväll! Till saken hör att hon är fullbokad till mitten av juni och hade jobbat sedan 7.30 i morse... Så nu sitter jag här, ser hyfsad ut i huvudet och har en mycket lovande och tunn bok som väntar vid sänggåendet. Klockan är mycket och min planering gick åt fanders, men det känns helt okej!

Längtar hem...

2011-05-05T13:19:00.004+02:00

Det är ruggigt och höstlikt ute och jag längtar hem till soffa, filt och Murakami! Otroligt sugen på att läsa den, men kanske sticker jag emellan med en tunnis. Ni vet den där villfarelsen att om jag läser flera tunna så har jag färre böcker kvar i min pockande hög - som om den inte ständigt fylls på...

Beställt och klart!

2011-05-04T23:27:00.000+02:00

Det tog sina modiga timmar, men nu har jag äntligen hittat en bok som jag hoppas ska bli bra till nästa cirkel på En sida till! För en boknörd är det naturligtvis rena himmelriket att klicka runt och söka på Förlagssystems hemsida, jag hittar ju så mycket jag skulle vilja köpa... Det är dock förvånande hur många författare som inte längre går att köpa. Jag har trott (om jag ens har tänkt på det) att där finns ALLT, ungefär som ett referensbibliotek med alla böcker som någonsin getts ut. Naturligtvis inser jag ju att det inte är ekonomiskt hållbart, men det är ändå lite sorgligt.

Vad är väl en dag på slottet?

2011-05-04T01:02:00.000+02:00

Jag vet att det är fel... Det är bara det att jag nu har tillbringat en bit över tre timmar med att hitta nästa bok att läsa i En sida tills bokcirkel och fortfarande inte beställt något! Fattar ni hur många böcker och författare som är definitivt slutsålda eller finns tillgängliga i 3 ex eller färre? Hur svårt som helst! Jag vill hitta något som ingen läst, något som är riktigt bra och samtidigt hyfsat lättillgängligt... Deltagarna ska ju helst nappa på att hänga med en vända till liksom. Dessutom vore det optimalt om jag själv inte läst den heller, jag vill ju att vi ska ha samma förutsättningar. Vi har varit i Frankrike, i USA med ryskjudiska emigranter och i Brasilien. Vore kul med något helt annat... Men nu snurrar det i huvudet och jag får nog skjuta upp beställningen till i morgon. Tips mottages tacksamt!

En liten pärla!

2011-05-01T23:06:00.001+02:00

De imperfekta av Tom Rachman, Weyler Förlag, Recensionsex

En amerikansk miljonär bestämmer sig på 50-talet för att starta en engelskspråkig dagstidning i Rom. Genom åren förändras världen och tekniken, men den gamle grundarens arvingar är inte så intresserade av tidningen som tappar läsare och inte ens finns på nätet. Det är bakgrunden och ramen i romanen, men det är på redaktionen det händer.

De olika medarbetarna presenteras i varsitt avsnitt där vi får lära känna dem med fel och förtjänster. Det är underbara porträtt, personliga och äkta, som visar på mänskliga svagheter och avslöjar drömmar som inte slår in. Vi möter utrikeskorrespondenten som har tappat gnistan, redigeraren som känner sig förbigången och utanför, den nitiske korrekturchefen som är en helt annan person utanför redaktionen och alla de andra. De är misstänksamma och missunnsamma, de är uppgivna och godtrogna, de är hänsynslösa och karriärlystna, men framför allt visar Rachman att de är vanliga människor. Han skriver om människor som inte alltid är sympatiska och inte alltid gör rätt, men det blir aldrig dömande och han låter alltid sina karaktärer behålla värdigheten. Det är väldigt olika personligheter som skildras, och oerhört underhållande och engagerande historier som berättas.

De olika avsnitten är som noveller, men jag får absolut inte känslan av att läsa en novellsamling eftersom de så skickligt hålls ihop genom den yttre beröringspunkten – tidningen.
Novellerna eller avsnitten handlar om enskilda personers verklighet och vardag; romanen i stort blir en reflektion över svårigheten att hänga med i den tekniska utvecklingen, att klara ekonomiska kriser och att leva upp till de ökade kraven på att ha koll på hela världen och att vara ständigt uppdaterad. Papperstidningens förmodade död alltså.

Riktigt njutbar läsning!

2011-05-01T19:35:00.003+02:00

I det förflutna av Kate Morton, Bokförlaget Forum, Recensionsex

Engelskt slott, andra världskriget, gotisk roman med mystisk bakgrund, familjehemligheter, bortkomna brev, saknade personer och så lite arbete i förlagsbranschen – ingredienserna var minst sagt lovande! Mina förväntningar infriades med råge och jag sträckläste och njöt!

Edie Burchill jobbar på ett litet bokförlag och är nyseparerad. Hon har ingen nära relation med sin mamma och har inte ens berättat att hon flyttat från pojkvän och lägenhet. När ett förkommet brev dyker upp efter 50 år, adresserat till modern, tar deras förhållande en ny vändning. Edie får veta att mamman evakuerades under kriget och bodde på slottet Milderhurst Castle som krigsbarn. Slottet ägdes av författaren Raymond Blythe, som bodde där med yngsta dottern Juniper och de äldre tvillingarna Percy och Saffy.

Romanen rullar sedan upp de två historierna, nu och då, parallellt. Vi får följa Edie när hon besöker slottet, där de nu mycket gamla systrarna bor kvar, och försöker ta reda på vad som hände. Samtidigt försöker hon få ordning på sitt eget liv, hitta ny bostad, sköta jobbet och umgås i måttliga mängder med sin familj och släkt. I de historiska partierna befinner vi oss på slottet under andra världskriget och följer de tre systrarnas liv under kriget.

Det är så skickligt berättat och miljöbeskrivningarna så där precis lagom detaljerade att jag bara dras med och in i romanen. Jag befinner mig i England, jag känner stämningen, ser slottets rum och hör ljuden. Karaktärerna är väldigt väl beskrivna; för varje avsnitt i romanen lär jag känna dem lite mer och får veta lite mer om hur de tänker och varför. De blir levande och trovärdiga och får ordentligt med utrymme. Språket bara flyter på utan något som irriterar eller stoppar upp. De många trådarna fångas konstfärdigt upp och nystas ihop till en tragisk och skrämmande verklighet. Jag var djupt försjunken och ville inte att den skulle ta slut, samtidigt som jag bara måste få veta hur det hängde ihop. Rekommenderas å det varmaste!
(Det enda negativa är väl det förfärliga omslaget som ser ut som en Harlequin-roman eller nåt...)

Ligger lite efter...

2011-05-01T00:09:00.000+02:00

Det där med ambitioner alltså... Kanske skulle jag tagga ner lite, tycka att det är okej att bara skriva några korta rader om en bok jag läst och inte göra det till en så stor grej - det blir ju inte av då! I förra inlägget skrev jag att jag skulle publicera något om åtminstone två böcker senast i tisdags. Tisdag blev till lördag och kavajen till en fingertuta, eller hur det nu var med mäster skräddare... I alla fall har jag läst tio böcker i april och det har mestadels varit riktigt, riktigt bra läsning! Månaden avslutades i eftermiddags, i solen, med de sista sidorna i Elly Griffiths Flickan under jorden, och jag kan bara instämma i den hyllningskör som fick mig att klicka hem den förra veckan. En riktigt bra deckare! Sympatisk och mänsklig huvudperson, bra språk och intressant och fängslande upplägg. Jag vill läsa mer om Ruth Galloway, nu! Jag har hört rykten om att vädret ska bli sämre i morgon och har redan schemalagt dagen med städning, tvätt, löpning OCH formulering av mina tankar kring aprilböckerna. Tror jag på det själv? Naturligtvis!

Och vad var det som fick göra Ruth Galloway sällskap i paketet jag hämtade igår? Jo:
Boardy, Elin Allt som återstår
Griffiths, Elly Flickan under jorden
Murakami, Haruki IQ84, första boken
Shamsie, Kamila Burnt shadows
Phillips, Jayne Anne Lark & Termite
Hanif, Mohammed Mangon som sprängdes

Underbart läskoma!

2011-04-24T00:10:00.000+02:00

Nu har jag haft tre helt lediga dagar. Sonen är i Sälen och har det bra - alltså behöver jag inte ha dåligt samvete för att det serveras tråkig mat, rester eller samma mat flera dagar i rad. Jag har nästan bara läst... Ute i en solstol och inne i min soffa. Planen var i vanlig ordning att komma i kapp med att skriva om böckerna också, men påsken är ju inte slut än! Jag har läst ut Great House och jösses, jag bara måste prata om den med någon. Jan ligger bra till, han har frågat mig flera gånger om jag har läst den och sagt att han vill prata om den. Nu förstår jag vad han menar... Jag rivstartade med att läsa ut De imperfekta, en underbar historia om en tidning i Rom - det kommer mer, snart. I går kväll läste jag så Döden på en blek häst i en sittning. Eftersom det är Glöds nästa cirkelbok ska jag inte skriva så mycket mer än, men att jag sträckläste kan kanske vara en ledtråd till hur den recensionen kommer att arta sig. Klockan var över två när jag slog ihop den, fortfarande parkerad i soffan, och eftersom jag alltid måste läsa några sidor i sängen också började jag på Helen Dunmores The Siege. Eftersom den fantastiska solen varit snäll idag också så har jag kommit en bra bit, och jag gillar! Men som sagt, påsken är ju inte slut än och innan tisdag måste jag nog ha totat ihop något om åtminstone två nyligen lästa böcker. Ska bara läsa några sidor till först...

Som någon annan bäddar

2011-04-19T21:55:00.001+02:00

På skrivarkursen i Stockholm träffade jag Hanna Lans, som redan gett ut en bok på eget förlag. Imponerad och nyfiken köpte jag den naturligtvis! Lite tveksam blev jag när jag insåg att den berättar Hannas egen historia, hur hon hamnade i ett omöjligt äktenskap i USA och hur hon kämpade för att kunna flytta hem till Sverige med sin son. BOATS (based on a true story) har aldrig varit min grej... Men vad härligt det är när fördomarna kommer på skam! Den är välskriven, engagerande och omskakande. Slutet sträckläste jag med hjärtklappning - trots att jag träffat Hanna och vet att det gick bra. Som ensamstående mamma till en son är jag så tacksam över att både pappan och jag bor i Sverige, och naturligtvis över att vi har en bra relation. Det är en angelägen och viktig bok, Hanna är ju tyvärr långt ifrån ensam om sina erfarenheter. Rekommenderas!

Ibland blir det bättre än man tänkt sig...

2011-04-18T23:20:00.000+02:00

Hade planerat att plåga mig igenom ca 7 km i löparskor efter jobbet, men blev helt oprovocerat inbjuden till en balkong i solen, fick ett glas vin i handen och sedan massage! I can live with that! Helt säker på att slingan ligger kvar i morgon, och under långa påsken hinner jag ju både springa massor, läsa massor och skriva massor - eller hur?

Konsten att inte få något gjort

2011-04-15T23:54:00.001+02:00

Jag släckte lampan halv två i går kväll efter att ha läst ut I det förflutna av Kate Morton och tyckte mycket om! I dag hade jag tänkt skriva om den, men först ska jag ju sammanfatta En sida tills senaste cirkelbok Colombines kyss, och så tänkte jag ju skriva om The Help och Som någon annan bäddar... Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska börja med och alltså blir det ingenting om någon bok! Men då måste jag ju i alla fall bestämma vad jag ska läsa härnäst, och med ett tresiffrigt antal olästa och längtansvärda böcker i hyllorna borde det ju inte vara något problem - men det är det! Då kan man ju alltid gå in på Adlibris och skriva en liten lista på det som lockar så där extra mycket... Upptäckte till exempel några äldre olästa Paul Auster som inte finns på svenska (längre?), vill gärna läsa Elin Boardy, måste absolut läsa Murakamis första 1Q84, och så är det ju påsk nästa vecka! Jag köper i princip aldrig deckare, men nu kände jag en nästan oemotståndlig lust att läsa påskkrim. Jag har snappat upp en del som verkar lovande i bloggosfären och har naturligtvis några stycken på en lista. MEN jag har inte köpt något ännu! Jag har faktiskt inte gjort något endaste dugg av det jag hade tänkt ännu... Jo, jag bestämde mig för att börja på Great House, för hur snabba Adlibris är är så har jag inga nya böcker innan jag lägger mig i kväll.

Ännu en fantastisk kväll!

2011-04-13T22:59:00.000+02:00

Jag har ganska nyss kommit hem från sista cirkelträffen om Adriana Lisboas Colombines kyss på En sida till. Jag är helt lyrisk och löjligt uppfylld av alla intressanta iakttagelser och alla härliga människor jag träffar varje gång! Min dröm vore ju att bara läsa bra böcker, träffa intressanta människor för att prata om nämnda alster och sedan skriva en rad eller nittiosju om mina intryck. Men så var det ju den där lilla detaljen om att försörja sig... Jag är ändå väldigt mycket mer nöjd med min tillvaro nu än jag var för ett år sedan, då jag inte hade någon bokhandel och inte arrangerade bokcirklar!

Ingen lust med något, nästan...

2011-04-10T19:58:00.001+02:00

Helgen har varit lugn och bra, vädret har äntligen varit bra, jag har tvättat och städat lite (vilket var välbehövligt och alltså bra). Jag blev bjuden på våfflor med avocado, gräddfil och rom i solen igår. Jag sprang ca 4 km och kände mig nöjd, ska jag springa Göteborgsvarvet om en dryg månad är det ju jättebra att komma igång i tid... Idag har jag suttit i solen och läst - och nu vill jag inte göra något annat! Hade tänkt skriva om The Help och om Som någon annan bäddar, förbereda mig för styrelsemötet (HK Varberg) i morgon och börja på en annons för klubben. Kan inte riktigt uppbringa energin, vill bara krypa upp i soffan med Kate Morton och en kopp te. Tror jag gör det faktiskt!

Fasansfullt bra!

2011-04-05T23:29:00.002+02:00

Maaza Mengiste Under lejonets blick

Vad gör förtryck, terror och tortyr med människor? Eller makt, rädsla och fattigdom? Alldeles för mycket och alldeles för lätt att räkna ut. Det kan aldrig bli bra eller ursäktat, men det kan i viss mån förklaras. Vi är i Etiopien 1974, i början av revolutionen där kejsare Haile Sellassie störtas. Folk väljer sida, eller avstår av rädsla från att tycka något alls.

Läkaren Hailu och hans två söner bildar navet i berättelsen; en beskrivning av en vardag där våldet och rädslan eskalerar och varje människa är tvungen att förhålla sig till det. Bröderna har så olika syn på världen och på vad som är rätt, men när det väl gäller står de varandra närmare än de trott. De väljer olika vägar, men alla kan inte vara soldater – soldater kan inte leda ett land – och vad slåss de mot egentligen? Vem hjälper de med sina olika sätt att protestera?

Det är en välskriven och intressant familjekrönika, en äkta bladvändare med ett oerhört driv i berättandet, inramad av det mest fruktansvärda man kan tänka sig. Personporträtten är levande och trovärdiga; beskrivningarna av brödernas och faderns olika sätt att tolka och hantera det som händer och att sedan välja ståndpunkt och agerande känns hjärtskärande levande och realistiska.

Under lejonets blick är en läsvärd, viktig och drabbande roman. Det är fasansfullt och oerhört bra. Det gör ont att läsa. Det har hänt så många gånger och det händer fortfarande.

Jag tänker på En halv gul sol, på det jag lärde mig som jag borde ha vetat. Jag tänker på att det här borde jag också ha vetat, och på att den här boken faktiskt är lika bra!

Det sprider sig...

2011-04-05T15:22:00.003+02:00

Nu har jag också drabbats av den mystiska radbrytningssabotören! Har läst att flera råkat ut för detta, helt plötsligt försvinner alla radbytningar! Märkte det när jag la till The Help i min topplista 2011, plötsligt kommer all text i en följd och det spelar ingen roll vad jag gör!

Fast här blev det minsann en styckeindelning... Är det bara i listan? Hur kan det bli så? Under Globala inställningar har jag haft "Uppdaterad redigerare" hela tiden, jag läste att det hade hjälpt någon. Vad ska jag göra? Någon...

Koncentrerad inspiration

2011-04-05T00:05:00.001+02:00

Hemma igen efter en fantastiskt givande och rolig skrivarkurs i Stockholm! Barbara Voors och Hanna Nyberg var generösa, kunniga, trevliga och inspirerande. Vi lyssnade, antecknade, gjorde övningar och fick svar på frågor. Vi fick massor av tips och nycklar för att komma vidare (eller ens kunna börja i undertecknads fall). Barbara delade med sig av sina erfarenheter och gav många exempel från sitt eget skrivade. Hon har ju skrivit massor av väldigt bra böcker och vet vad hon pratar om. Det känns liksom ännu mer "på riktigt" då... Vi var ett 20-tal som deltog, och flera av de bokbloggare jag följer var med. Så roligt och intressant att träffa alla. Peppad, nöjd och trött ska jag nu försöka lokalisera sängen! Bilden har jag lånat från Pockethexorna.

I morgon, snart idag...

2011-04-01T00:10:00.000+02:00

Nu borde jag packa. Nu ska jag packa! Jag har en jättedisk att ta hand om innan jag kan lägga mig också...
8.35 går tåget till Stockholm och en skrivarkurs med Barbara Voors och Hanna Nyberg! Hur spännande är inte det? Efter moget (nåja) övervägande har jag bestämt mig för att lämna datorn hemma. Den är ganska tung att släpa på, och det kan vara en utmaning och kanske ge en annorlunda känsla att helt enkelt använda papper och penna! Då vet jag ju en sak jag inte ska packa, alltid en början! Allvarligt talat förstår jag inte riktigt det här med tiden - varför blir klockan alltid så mycket? Borde skriva protokoll från mötet med sponsorgruppen i HK Varberg också, men nån måtta får det kanske vara så här i midnatts timma... Återkommer med information om skrivarkursen :-)

Glödande solnedgång över havet

2011-03-29T23:17:00.000+02:00

I kväll hade jag träff med min "gamla" bokcirkel Glöd. Vi träffades på den inglasade verandan till Varbergs Kusthotell och njöt av ett glas vin och trevligt samtal om vad som hänt i livet sedan sist - och naturligtvis om En munter begravning. Nu visade det sig att bara tre av oss läst ut den, av varierande anledningar, men vi som läst den gillade. Jag har ju pratat om den i fyra grupper med En sidas tills bokcirkel och behövde inte ens några anteckningar... Men åh! Vilken härlig kväll det blev, trevlig samvaro, intressanta samtal, fin utsikt över havet och sedan en cykeltur hem längs strandpromenaden i mörkret. Lite för mörkt - lyset har lagt av, men ändå! Och till nästa gång ska vi läsa Döden på en blek häst! Jippie! Jag har ju ett outtalat men tämligen nödvändigt köpstopp hängande över mig, men bokcirklar är faktiskt undantagna! Den stora utmaningen blir nu att köpa bara den boken...

Ett högt pris

2011-03-29T08:53:00.002+02:00

Priset man betalar av Lionel Shriver, Ordfront, Recensionsex

Shep Knacker har sparat pengar i hela sitt liv för att en dag kunna lämna allt och leva resten av sitt liv utomlands. Hans fru Glynis har följt med på rekognoseringsresor genom åren, men är inte alls lika entusiastisk och tror inte att flytten någonsin kommer att bli av. En dag bestämmer sig Shep, han köper tre enkelbiljetter till ön Pemba utanför Zanzibar och packar sina väskor. Han ska tala om för Glynis att om hon och sonen inte vill följa med åker han ensam. Men det blir inte som han tänkt sig – när Glynis kommer hem berättar hon att hon har drabbats av svårartad cancer. Givetvis vänds hela tillvaron upp och ned, han gömmer väskorna i garderoben och går tillbaka till sitt förhatliga jobb med svansen mellan benen.

Han måste ju jobba för att få ut den sjukförsäkring arbetsgivaren står för. Sheps bäste vän Jackson har en svårt sjuk dotter och stor erfarenhet av USA:s sjukförsäkringssystem – och han är inte nöjd. Jackson är i själva verket alltid arg på orättvisor och hans upprörda och agiterande samtal (monologer oftast) bara pågår som en okontrollerad svada. Shriver har ett syfte med romanen, något viktigt att säga, och jag förstår och håller med. Sjukförsäkringssystemet fungerar inte; får du cancer och vill ha bästa möjliga vård får du räkna med att sälja allt du har och troligtvis inte ha råd ändå. Men det angelägna ämnet och Shrivers uppenbara engagemang gör att det rinner iväg och blir lite för mycket, några tankevändor och förtydliganden för många. Speciellt i början känns det nästan som en programförklaring, berättelsen tappar fart och det känns en aning oredigerat och övertydligt. Jag märker att jag skummar genom sidorna med upprörande detaljer och exempel tills berättelsen ”börjar igen”. Det är synd, för Shriver skriver väldigt bra och tecknar lysande personporträtt! Hon beskriver både Sheps och Jacksons familjer på ett levande och ärligt sätt. Där finns flera svårt sjuka människor och familjemedlemmar som sköter om dem dygnet runt, men det blir aldrig gråtmilt, ömkande eller för den delen präktigt. Skildringarna av hur Glynis blir allt sämre eller Jacksons dotter Flickas fruktansvärda sjukdom är drabbande, realistiska och osentimentalt. Där finns drastisk humor och trovärdig dialog.

Så på sidan 326 kommer Glynis till tals. Hon är mycket sjuk och anstränger sig för att tänka. Inte mycket är viktigt längre vilket formuleras fint som: ”Det förflutna kunde bara rekonstrueras med hjälp av det närvarandes byggstenar. För att minnas glädje måste glädje finnas till hands”. Alla hennes känslor är borta. ”Hon visste inte längre hur det kändes att bry sig om något, och man kan inte sakna det man inte kan omfatta. Att inte bry sig var alltså på sätt och vis okej. Något annat var hon inte medveten om”. Härifrån är det så mycket bättre! Språket är skarpare, stramare och mer exakt. Humorn är vassare och det är mer driv i berättelsen. Det känns som om Shriver skriver mer inspirerat och fokuserat utan så mycket indignation i vägen. När jag slår ihop boken tycker jag väldigt mycket om den, och den är klart läsvärd. Det är så synd att de lite för många orden om samma sak drar ner tempot i början...

Fru E har också läst.

Läslust och dum stress

2011-03-28T23:52:00.000+02:00

Jag har bokhyllan full av fantastiska böcker som jag sååå gärna vill läsa - nu. I går kväll började jag på The Help, som verkar jättebra och som jag så gärna vill försjunka i. Men jag blir stressad, över att det är en pocket med 444 sidor, liten text och på engelska! För då dröjer det ju relativt länge tills jag kan börja på nästa bok som jag är lika sugen på. Ska jag då börja med att "beta av" de tunna volymerna för att snabbare ha färre olästa böcker som förföriskt vädjar om uppmärksamhet från sina dammiga hyllplan? Det är ett korkat dilemma och ett olösligt problem eftersom jag efter åratal av empiriska studier vet att summan av de olästa böckerna i mina hyllor aldrig kommer att bli noll - och det vill jag ju inte heller! - utan att de snarare på ett mysktiskt sätt förökar sig och får nya trevliga hyllkamrater som deltar i kampen om att bli vald nästa gång... En tanke som tränger igenom allt oftare är att jag behöver semester - för att hinna läsa! Var det någon som sa något om i-landsproblem?

Andlös förundran

2011-03-24T23:24:00.003+01:00

Kim Thúy: Ru, Sekwa förlag

Berättaren i Ru lämnar Vietnam som båtflykting och hamnar så småningom i Canada, precis som författaren. Vad som är självbiografiskt och inte har jag ingen aning om, och det hade heller ingen som helst betydelse för min läsupplevelse.

För en läsupplevelse var det verkligen! Jag fångades direkt och blev som uppslukad av denna oerhört vackra bok. I korta stycken, som minnesfragment eller dagboksanteckningar, gör berättaren nedslag i olika skeden i sitt liv. Det bekymmerslösa vardagslivet som barn i Vietnam varvas med ohyggliga upplevelser som flykting och livet som vuxen i Canada. Viktiga, omvälvande och dramatiska händelser extraheras ner till vad jag skulle vilja beskriva som fulländade avsnitt i exakt rätt längd. Varje liten episod, eller kort historia om exempelvis en släkting, skildras sakligt och osentimentalt – men djupt berörande och knivskarpt vackert. Språket är på samma gång sparsmakat, precist och stillsamt poetiskt. På varje sida finns fantastiska formuleringar, självklara och djupa sanningar och enkla kloka tankar.

Ru betyder ”bäck” på franska, och i överförd betydelse ”flöde (av tårar eller pengar)”. På vietnamesiska betyder Ru ”vaggvisa” eller ”att vaggas”. Sällan har jag stött på en mer välfunnen titel!
Det slår mig att man sannerligen inte måste skriva experimentellt, konstigt och svårbegripligt för att det ska kännas fräscht, eget och oanvänt.

Läs! Läs! Läs!

PS. Jag noterar att av sex böcker på min lista över årets hittills bästa böcker kommer tre från Sekwa...

En munter begravning

2011-03-24T11:30:00.000+01:00

En sammanfattning av bokcirkelns trevliga träffar, djupa diskussioner och smarta synpunkter finns nu på En sida till...

Filmtajm!

2011-03-21T22:30:00.000+01:00

När jag kom till En Trappa Ner i kväll för att ha träff med sista gruppen om Ulitskaja väntade en överraskning på mig. Jan hade varit och lämnat filmen till mig! Jag pratar förstås om The Best Years of Our Lives som jag blev så sugen på att se efter att ha läst Austers senaste. Det ska bli väldigt spännande att se om jag fortfarande tycker den är så betydelsefull för romanen efter att ha sett den... Så himla snällt! Tack Jan!

Lustläsning!

2011-03-20T14:11:00.000+01:00

Jag har aldrig läst något dåligt av Paul Auster, jag har aldrig ens läst något mediokert. Det har varit fantastiskt och det har varit underbart, eller möjligtvis riktigt bra och absolut läsvärt. Den senaste, Sunset Park, tycker jag hör till de bättre av de bra. Kanske beror det på att jag läste hans hustrus The Summer Without Men precis innan och hamnade i något slags välvilligt äkta-par-idoldyrkankoma, men jag tror faktiskt inte det. Auster är lekfull, bubblande av berättarglädje, underhållande och driven i sitt berättande. Dessutom tror jag aldrig att jag blivit så sugen på att se en film jag aldrig tidigare hört talas om, William Wylers The Best Years of Our Lives från 1946, som spelar en ganska stor roll i romanen.

Vi får följa ett antal unga människor som ockuperar ett hus. Deras drömmar, förhoppningar och sanning kolliderar med den brutala verklighetens bostadspolitik, ekonomiska nedgång och oro. Personbeskrivningarna är levande, intressanta och fängslande. Jag känner Miles, jag känner med hans pappa och jag förstår hans gamle vän Bing Nathan. Det betyder naturligtvis inte att de alla agerar smart, rätt och riktigt hela tiden, tvärtom… Här finns alla Austeringredienserna: död, olyckor, hemligheter, skuld, livslögner, konstnärskapets kval och nördiga sportreferenser. Det är bara att plöja, att gräva ner sig i Austerlandet och njuta av vartenda spadtag i den mustiga myllan!

Vad är en riktig kvinna?

2011-03-16T23:06:00.002+01:00

Virginie Mouzat: Ingen riktig kvinna. Sekwa förlag.

Hela romanen är ett brev, från en kvinna till den man som hon eventuellt ska våga inleda ett förhållande med. Hon vill förklara sig, beskriva sig och demaskera sig så att mannen/mottagaren vet vad han ger sig in på. Berättaren skiljer sig, enligt henne själv, från alla andra kvinnor. Hon skulle egentligen inte ha överlevt enligt läkarna, men trotsade all logik och vetenskap och växte upp till ett udda och ensamt barn. Där i kuvösen anser hon att hennes aggressioner grundlades. Hon för en ständig kamp mot ”alla andra kvinnor” och för all del mot alla de män som betraktar henne som skönhet, sexobjekt och lockande avelssto. Redan på sidan 12 konstaterar hon att hon aldrig kommer att få barn, och sedan återkommer detta trauma – som hon envist hävdar är något hon helt accepterat och inte är intresserad av – genom hela berättelsen. Hon utvecklades inte som andra flickor och fick vid sjutton års ålder veta att hon saknar äggstockar. Med hjälp av hormoner formas hennes androgyna kropp till ett mycket attraktivt skal. Åren går och hon lever ett liv med många ytliga och sexuella relationer men utanför gemenskap och samhörighet, hon är reserverad, har taggarna utåt och är inte riktigt nära någon.

Så träffar hon då adressaten, den man som hon skriver brevet till och som väcker något hos henne som liknar hopp. Det intressanta tycker jag är att det hon lägger så mycket energi på att förneka och fördöma rimligtvis måste vara det hon sörjer mest och har svårast att förlika sig med. Hon döljer och hanterar det med aggressivitet och föraktfulla kommentarer. Det är hennes verklighet, men jag känner inte alls igen mig i exempelvis: ”Vad gör alla andra kvinnor, de som tillhör ett annat släkte? De gör som alla andra kvinnliga varelser som är födda av kvinnor. De uppför sig som om det vore krig och som om man till varje pris måste söka skydd, föda barn, klämma fram ungar, reproducera sig och planera sin överlevnad.” Jag har aldrig känt något som ens liknar detta; men berättaren ser alla andra kvinnor som en homogen grupp, och den villfarelsen kan ju appliceras på alla möjliga relationer…

”Ingen riktig kvinna” är en stämpel hon satt på sig själv och en demonisk beskrivning som hon, ju längre brevet blir, på något sätt suddar ut. Hon vågar hoppas, hon är beredd att chansa och hon är beredd att leva. Jag har mina invändningar, främst mot trovärdigheten i berättarens synsätt (väl teatralt) och att hon i mina ögon överdramatiserar. MEN, det är välskrivet, fängslande och intressant. Romanen väcker naturligtvis frågor som ”Vad är en riktig kvinna?” och ”Hur inleder man bäst en relation, hur mycket ska man berätta från början?”. Och det tål ju att tänkas på!

Vilken cirkelstart!

2011-03-07T23:02:00.000+01:00

Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa

Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken… Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!

Inledningen gillades av de flesta. Redan den första meningen ”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!

Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som ”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att ”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.

Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar: ”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”

Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.

Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.

Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!

Nu kommer spoilern!

Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?

Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)

I envy Paul Auster!

2011-03-02T00:24:00.001+01:00

Hur är det att leva med en så intelligent och begåvad kvinna som Siri Hustvedt? Jag misstänker att det kräver sin man, närmare bestämt sin likaledes talangfulle och spirituelle författarmake Paul Auster... The Summer Without Men är tunnare än sina föregångare The Sorrows of an American och Vad jag älskade, till antalet sidor i alla fall, men har det typiska Hustvedt-anslaget. Det är så välformulerat, humoristiskt och allvarligt, underhållande och samtidigt allvarligt analyserande som bara hon kan skriva.

Jag håller med Johanna L på Bokhora om att det verkar som om hon har haft roligt när hon skrivit. Däremot är jag inte helt enig med henne om att det är mindre utvikningar i form av vetenskapliga teorier osv än i de tidigare böckerna. Jag upplevde det som ganska många diskussioner om kvinnans roll i samhället genom historien, gamla och nya "sanningar" om skillnaden mellan kvinnor och män.

Ramberättelsen finns där; den medelåders, måttligt framgångsrika poeten Mia blir helt oväntat lämnad av sig man sedan 30 år för en (naturligtvis) yngre kvinna. Hon tappar fotfästet fullkomligt, hamnar en period på psyket och bestämmer sig sedan för att tillbringa sommaren i sin barndoms stad. Hon umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor, leder en poesikurs för ett gäng vilsna tonårstjejer och lär känna den unga dödströtta mamman i huset intill.

Men sedan leker hon! Där finns direkt tilltal till läsaren, filosofiska diskutioner med Mr. Nobody (en okänd person som skickar aggressiva och provokativa mejl till henne) och ett enormt lustfyllt och lekfullt språk med många fantastiska formuleringar. Jag hittar dessutom en Auster-referens: "It is just "the music of chance" as one prominent Ameracan novelist has phrased it." Jag blir så glad av att läsa och jag gillar så mycket!

Inledningen är fantastisk: "Sometime after he said the word pause, I went mad an landed in the hospital. He did not say I don't ever want to see you again or It's over, but after thirty years of marriage pause was enough to turn me into a lunatic whose thoughts burst, ricocheted, and careened into one another like popcorn kernels in a microwave bag."

Läs!

Bara några sidor till...

2011-02-28T22:36:00.001+01:00

För en timme sedan kom jag hem från en lika trevlig och givande Glöd-träff som vanligt. Vi pratade om Knausgårds Min kamp och var väldigt överens. Lite ojämn, men delarna som var bra var väldigt bra. I kväll hade jag tänkt skriva om fantastiska Siri Hustvedts The Summer Without Men, men väntar med det till i morgon när jag har mer tid. I kväll läser jag i stället några sidor till i hennes lika fantastiske makes Sunset Park och kastar då och då ett nöjt öga på min nya platsbyggda pockethylla. Sämre kan man ha det!

Skillnaden på vill ha och måste ha...

2011-02-23T21:43:00.001+01:00

Jag har lusläst Adlibris "reakatalog" både fram- och baklänges och inte hittat något jag måste ha. Självklart hittar jag flera böcker jag vill ha, men det är ju en helt annan sak! I stället lät jag magkänslan och den lilla knappt märkbara hjärtfrekvensökningen styra och klickade hem fyra böcker till fullpris som jag faktiskt måste ha. Väldigt sent i går kväll kunde jag inte låta bli att börja på The Summer Without Men, och är efter sju sidor fullkomligt lyrisk! Åh vad jag längtar efter lästid!

Hyllvärmare

2011-02-21T00:24:00.001+01:00

Hittade i bokhyllan ett ex av Elizabeth von Arnims Vera och började läsa i går kväll. Jag ska ju läsa från min egen hylla, och helst författare jag inte läst innan... Den kom ut första gången 1921 och känns förvånansvärt modern, humoristisk och läsvärd. Fick väldigt tydliga Rebecca-vibbar och läste om Adlibris engelska utgåva att denna bok av många anses vara inspirationskällan till du Mauriers roman. Där ser man! Mitt ex är på svenska, en sån där söt inbunden roman i mindre format. Tyvärr hittar jag ingen bild på den utgåvan och orkar faktiskt inte börja trixa med kamera och sladdar nu, måste gå och lägga mig! Tre dagars helg vore perfekt för mig!

en sida till...

2011-02-20T23:02:00.000+01:00

Nu har jag startat en ny blogg, speciellt för mitt lilla bokprojekt en sida till. Där tänkte jag informera om vad som händer i butiken, nyinkomna böcker, bokcirklar och andra litteraturrelaterade aktiviteter. Den är typ tio minuter gammal och inte i närheten av färdig, men den finns i alla fall!

en cirkel till

2011-02-17T21:51:00.001+01:00

Att det kan vara så roligt att prata om böcker! I kväll har jag haft tredje gruppen i En sida tills bokcirkel om Ät mig. Det har varit otroligt spännande och intressant; diskussionerna givande och deltagarna vältaliga, positiva och engagerade. Tänk er att få diskutera en riktigt bra bok sammanlagt nästan sex timmar... Jag är snudd på euforisk men ganska trött i huvudet märker jag. Jag ska sammanställa tankar och anteckningar och återkommer å det snaraste med en grupprecension/redovisning. Vilken kul kvällssyssla jag skaffat mig!

Äntligen!

2011-02-14T23:23:00.001+01:00

Dominique Dyens: Smitning. Sekwa förlag.

En bok som jag inte ville lägga ifrån mig och som fängslade mig fullständigt! Inte från första, men kanske sjunde sidan. Allra först känner jag mig lite tveksam; Anne Duval är 36 år, ensamstående (och ensam), obehagligt ytlig och känslokall. Hon har satsat allt på karriären och jobbar alltid ett par timmar till när alla andra gått hem. Hon är otrevlig och nedlåtande mot sina kolleger och har en namnlös relation med en budkille. Inte så sympatisk. Men snart dyker mer och mer upp i hennes tankar och beteende som visar att något är fel. Hon söker desperat efter en äkta man, hon vill inte bara träffa någon utan det är verkligen en make hon vill ha. Men det ligger mer bakom hennes agerande än bara en längtan efter att bilda familj… Så gör en annan röst entré – överläkaren på en psykiatrisk klinik som berättar om hennes behandling – och jag inser att det var värre än jag trodde.
En dag struntar hon i att gå till jobbet, packar bilen och bara kör. Och sedan går det fort! Det är en helt sanslös berättelse som växer fram, späckad med ingredienser som påhittade män, mystiska dödsfall, (gamla och nya), betydelsefulla datum, galna kvinnor och pampiga slott. Vidare finns där samtal mellan läkaren och Anne, där alltid någon ljuger och någon av dem alltid manipuleras. Vad är sant? Vad har hänt? Jag får vibbar av Hitchcock och du Maurier, men det är skrivet med glimten i ögat, och Dyens slingrar sig så skickligt förbi klichévarningarna som blinkar illrött längs vägen. Hon lyckas beskriva ett oerhört tragiskt livsöde med en lyckad kombination av humor och spänning.
Och så vändningen… Insikten, förklaringen, sanningen! Det är så skickligt skrivet och så hejdlöst bra!

Önska med förstånd!

2011-02-08T22:07:00.001+01:00

Det händer lite då och då att jag önskar att jag vore lite lagom sjuk. Då skulle jag med gott samvete kunna stanna hemma och läsa, läsa, läsa... Men - man blir aldrig "lite lagom" sjuk! Nu har jag legat däckad i nästan tre dagar, inte kunnat jobba och inte heller orkat läsa. Dubbelt elände liksom.
Nu börjar jag piggna till och tänkte ta tag i att ordna en facebooksida för min bokhörna En sida till. Tror jag har fixat det, men då vore det väl himla käckt att kunna hjälpa folk att hitta dit också? Har sett små fiffiga länkar på andra bloggar men fattar inte hur man gör... Känner mig teknikhandikappad och, ja, lite gammal...

Bara tre!

2011-02-03T12:37:00.003+01:00

Igår klickade jag hem min första bok i Lyrans Jorden Runt-resa, Ljudmila Ulitskajas En munter begravning som verkar precis rätt för mig just nu. Hmmm, syftar inte på titeln utan innehåll, stil och sidomfång. Naturligtvis kunde jag inte låta den lilla boken resa ensam till Varberg, men jag lyckades hålla styr på fingrarna och begränsa mig till två extraböcker. Paul Austers nya Sunset Park vill jag inte vänta på, och Maaza Mengistes Under lejonets blick har jag varit sugen på länge - och den har dessutom kommit i pocket redan!

Och här tänkte jag så käckt lägga bilderna under inlägget, men det fick jag inte till... Nåja, det är ju inte hela världen, men det är irriterande att inte få det som man vill!

Ingen fara

2011-02-02T14:54:00.003+01:00

Selma Mahlknecht: Ingen fara. Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Två systrar, en mormor, en uppväxt som behandlas som het gröt, brev som slängs utan att blivit postade, ord som inte sägs, frågor som inte ställs. Dessutom växelvis berättande och mörka familjehemligheter. Det låter som något jag borde gilla – och det gjorde jag också!

Sandy och Bess växer upp med sin mormor. De har svårt att kommunicera, men det verkar inte alltid ha varit så. Även om det under hela deras barndom har funnits saker man inte talar om, verkar deras gemenskap och uppriktighet ha försämrats i takt med att de blivit äldre. När Sandy åker iväg för att jobba på ett hotell i stället för att fortsätta skolan blir deras relation ännu mer komplicerad och de verkar ha extremt svårt att nå varandra. Båda systrarna ”vet” hur den andra kommer att reagera, och avstår därför från att ringa eller posta de brev de skriver. De tycker även att den andra borde veta vad de själva tänker och känner; och säger alltså ingenting. Ibland (ganska ofta) blev jag irriterad och frustrerad, men samtidigt är deras känslor och rädslor så väl beskrivna att jag någonstans förstår dem.

Det växelvisa berättandet står mormodern för, och det är hennes barndom och uppväxt vi får följa. Hon har haft ett hårt liv och har blivit illa behandlad. Hennes sjuke bror Rudolf blir tidigt hennes ansvar och hon fortsätter att ta hand om honom sedan hon blivit vuxen.

Avsnitten om Bess och Sandy handlar mest om tankar, frågeställningar och känslor. Det är i mormoderns berättelse lagren i den förskräckliga historien skalas av som på en lök. De avsnitten är också de jag tycker mest om, faktiskt ända till det dramatiska slutet. Jag har läst andra bloggare som tyckt att det fläskas på lite väl mycket men jag köper det. För mig är hela berättelsen som ett crescendo som oundvikligen måste sluta med en ordentlig knall.

Jag läser gärna mer av Selma Mahlknecht, jag gillar hennes språk och hennes förmåga att förmedla stämningar!

Läs andras åsikter om Ingen fara: Bokhora, Böckerx3, Fiktiviteter

Handboll och läsning

2011-01-29T19:08:00.000+01:00

Jag har väl aldrig varit med om maken till trögläst månad! En hemmasnickrad teori är att det är handbollens fel... De senaste veckorna har jag tittat på handboll nästan varje dag, på plats i Scandinavium eller skrikande och jublande framför tv:n. Det är så kul och jag blir så otroligt engagerad, tempot är furiöst och det händer något precis varenda sekund. När jag är i den sinnesstämningen fungerar inte Knausgård kan jag meddela... I Min kamp tar det honom fem sidor att komma runt kvarteret och jag tappar fokus och blir rastlös. Så där ja, nu har jag avslöjat att jag inte läst ut vår bokcirkelbok! Men eftersom träffen blev uppskjuten hinner jag nog, speciellt som det är bronsmatch och final i morgon - efter handbolls-VM kommer det att bli tyst, tomt och läsvänligt igen.

en cirkel till

2011-01-12T23:13:00.000+01:00

Nu har jag haft första bokcirkelträffen i min bokavdelning en sida till i butiken En Trappa Ner. Det kom 15 personer som vill vara med och läsa och prata om böcker! Jag presenterade den bok jag valt, Ät mig av Agnès Desarthe från fina Sekwa förlag, och sedan delade vi in oss i tre grupper som ska ses vid olika tillfällen för att diskutera den. Grupper på mellan fem och sju personer är ganska lagom att få utrymme och tid för diskussioner. Jag är såklart med i alla tre grupperna (om någon ifrågasatte mina räknekunskaper) och är så glad och sugen på att börja läsa! Men först måste jag ju ha boken... Trodde ju aldrig att det skulle vara ett sådant intresse, jag beställde tio böcker och tänkte att det skulle räcka gott och väl. Nu har jag lagt en order till och om allt funkar finns de i butiken redan på fredag.

Bumerang

2011-01-11T22:51:00.002+01:00

Bumerang av Tatiana de Rosnay. Sekwa förlag.

Det börjar med en intensiv känsla av overklighet, oro och rädsla i väntrummet på ett litet sjukhus. Syskonen Antoine och Mélanie har tillbringat en helg vid kusten tillsammans och på hemväg råkat ut för en bilolycka. Antoine har inte en skråma medan Mélanie är svårt skadad. Precis innan olyckan börjar Mélanie berätta för Antoine om något hon plötsligt kommit ihåg om deras barndom; något som hon förträngt i alla år. Antoine bestämmer sig för att ta reda på vad det var och vad som egentligen hände den där sommaren för länge sedan.

Han träffar en originell och självständig kvinna, en obduktionstekniker, som jobbar på sjukhuset där Mélanie ligger. Hon hjälper honom både i sökandet i det förflutna och med att ge sig hän och tro på kärleken och framtiden igen. Hemligheter avslöjas, relationer sätts på spel och familjemedlemmar talar ut. Känslan av nu och då förstärks av att allt som utspelar sig innan olyckan är berättat i tredje person, och Antoine är jagberättare i allt som sker efteråt. Det gör själva bilkraschen, och det Mélanie var på väg att säga, till en tydlig brytpunkt.

Jag gillar språket, läsningen flyter och historierna som vävs in i varandra fångar mig verkligen. Jag tänker ibland på Anna Gavaldas böcker, fast jag tycker Bumerang är bättre, ett snäpp vassare. Här finns, som i de flestas liv, många olika och krävande relationer. Hustrun som övergav honom och kanske ångrar sig. Tonårsbarnen som han inte känner igen och som inte längre köper hans taffliga försök till kontakt. Den nya kärleken och osäkerheten den för med sig. Fadern som varit känslokall och frånvarande under större delen av hans uppväxt och så vidare. Kanske har de Rosnay tryckt in lite väl många dramatiska händelser och tragiska olyckor bland dessa människor – men jag köper det. Det var en perfekt sträckläsningsbok på väg till Stockholm och under natten på Arlanda!

Beige blogg

2011-01-10T22:44:00.000+01:00

Jag måste skynda mig att läsa ut Lorrie Moore! Med det omslaget (som inte ens är det som finns på min bok) ser bloggen extremt trist ut! Jag hottar upp den med en annan bild, som inte har ett dugg med det här inlägget att göra, så länge. Båten jag åkte med på Gambiafloden för ungefär en månad sedan. Suck...
Jag hade ambitioner (surprise!) om den här kvällen, men efter att ha tillbringat nästan hela dagen på sjukhuset där sonen opererade sneda och trånga näsgångar, och sedan gått direkt till ett tre timmar långt styrelsemöte i handbollsklubben rann protokoll- och recensionsskrivarplanerna av mig som blöta snösjok på ett tak. I morgon är en annan dag!

Ingen rast, ingen ro - eller tvärtom

2011-01-03T23:34:00.001+01:00

Det var väl sjutton vad svårt det var att hitta läsflyt och skrivarlust! Jag har fastnat i Himlen i Bay City, jag har firat nyår i Berlin och läst Nattens inre och En tyst minut på vägen (det gick trögt trots att jag egentligen tyckte det var bra), jag har börjat på Lorrie Moores A gate at the Stairs och längtar inte riktigt efter att försjunka i den heller - fast jag gillar det jag läst hittills. På något sätt känns det som om jag inte riktigt vill gå med på att vara hemma igen, att det ligger flera månader av vardag, vinter och vår framför mig. Jag kanske skulle muntra upp mig med en lista? Enligt O har en utmaning om att läsa 12 nya författare under året; jag kanske skulle haka på den och dessutom (liksom flera andra) hålla mig till sådana jag har i bokhyllan... Ja, det känns som en bra avslutning på en seg måndag!
20 minuter senare: Det var inga som helst problem att hitta nya författare och böcker jag vill läsa i min egen bokhylla! Faktiskt är det så att jag anar en svag sprittning i läslustnerven... Som relativt ny bloggare, och väldigt ny mottagare av recensionsexemplar, stressar jag upp mig och känner att jag först av allt borde läsa (och skriva om!) mina fina rec.ex. När jag botaniserar fritt bland gamla och nya, fådda och köpta, väcks en annan och mer avslappnad lust till liv. Kanske är det detta som är medicinen? Fler än tolv, men jag ska väl ha lite att välja på:
Collins, Wilkie The Moonstone
Dunmore, Helen The Siege
Eggehorn, Ylva Liljekonvaljekungen
Frame, Janet Till landet Är
Hobaek Haff, Bergljot Skammen
Hrabal, Bohumil Låt tågen gå!
Jones, Edward P Den kända vägen
Kandre, Mare Bestiarium
Morrison, Toni Beloved
Müller, Herta Hjärtdjur
Ndiaye, Marie Tre starka kvinnor
Stockett, Kathryn The Help
Timm, Uwe Upptäckten av currywursten
wa Thiong'o, Ngugi A Grain of Wheat
Wägner, Elin Pennskaftet

Kontrasternas december

2010-12-21T21:48:00.000+01:00

Hemma igen, i en temperatur som är 40-50 grader lägre än i Gambia. Jag fick besök av någon slags djungelbakterie näst sista dagen och är mest bara håglös, trött och matt nu. Julkänsla? Knappast! Har läst 10 bra böcker som jag borde skriva om, men jag får nog vila i kväll också, kanske efter jobbet i morgon...

Snart så...

2010-11-30T23:52:00.001+01:00

Nu är det dan före dan, i morgon åker jag - och har jag börjat packa? Nej... Men jag har valt ut de lyckliga böckerna som får följa med till Gambia! Kommer nog inte att läsa alla, men det vore ju förfärligt att ha två kvar och inte vara sugen på någon av dem! Jag har ju heller ingen aning om bokutbudet i Bakau, så jag kan ju inte lita på att jag kan köpa nya där. Bokhögen kändes så tung, men jag har lånat en bagagevåg (fantastisk uppfinning!) av min kära kollega, och den väger inte mer än 2,5 kg. (Högen alltså, inte vågen).

I övrigt har jag idag sökt en bokleverans på villovägar. Skulle varit hos En sida till förra veckan, men har i stället hamnat i Falun... Jag har skickat mejl och dokument till alla möjliga så jag hoppas de reder ut det utan mig.

I går hade vi Glöd-möte med en intressant diskussion om Darling River. De flesta tyckte mycket om, någon gillade inte alls. Alla var dock överens om att Sara Stridsberg är en otroligt skicklig författare! Och till nästa gång ska vi läsa Knausgård! Äntligen!

Nej, nu packa och be en bön om att tågen går snällt i morgon. Jag flyger ju från Stockholm på torsdag morgon så jag har ju i och för sig hela natten på mig att ta mig ut till Arlanda, men det skulle ju vara skönt att lämna all stress hemma!

Ont om tid mycket att göra...

2010-11-27T22:12:00.000+01:00

Idag har jag varit i butiken En trappa Ner och satt upp lite nya personliga boktips i ramar på hyllorna i min lilla bokhörna En sida till. Jag trivs där! Folk är intresserade, stannar till, tittar och frågar. Vi får nog skynda på med läshörnan så kan jag tillbringa lördagarna där, läsandes och tipsandes! Eftersom jag med lite dålig timing åker till Gambia på onsdag och kommer hem först 19 december, missar jag hela julhandeln och alla möjligheter till glöggträffar med julklappstips. Alltså skickade jag ut en inbjudan till träff den 20:e... Många tycker säkert att det är för nära jul och hinner inte, men några har redan tackat ja! Jag tänkte då presentera några bokförslag, vi väljer vilken bok vi ska läsa och när vi ska träffas och diskutera den. Sedan lägger jag en order, och några dagar senare kan den nybildade bokcirkelns medlemmar hämta sina böcker!

När jag kom hem färgade jag håret svart; så intensivt rött hår funkar inte i sol och saltvatten. På några dagar skulle jag likna en gammal rabarber (sonens beskrivning när jag en sommar för många år sedan gjorde misstaget att vara rödhårig).

Nu ska jag läsa ut Darling River - insåg ju att vi har bokcirkelträff på måndag...

Ett gäng urval att ta tag i:
Vilka böcker ska jag föreslå som nästa Glöd-bok? Nu måste vi ju nästan ta något ur En sida tills sortiment...
Vilka böcker ska jag föreslå som första En cirkel till-bok? (Hoppsan! Nu fick cirkeln ett namn!)
Men framför allt - vilka böcker ska jag ta med till Gambia? Märkte ju när jag plockade bland alla olästa igår hur mycket tyngre de danska banden är jämfört med pocket eller engelska häftade... Borde ha en sån där bagagevåg!

Trots allt synnerligen angenäma bekymmer en lördagkväll!

SJ, SJ gamle vän?

2010-11-25T00:08:00.000+01:00

Nu blir jag lite trött... Jag åker till Gambia om en vecka, flyger från Stockholm och landar också i Stockholm. Stannar över helgen hos söstra mi i Åkersberga, har biljett Stockholm-Göteborg söndag 19/12. Sista lilla biten kvar från Afrika till Varberg - nja, den är väl inte så viktig måste någon ha tänkt... Kommer till Göteborg 20.17 och får vänta två och en halv timme på nästa tåg till Varberg! När man är på väg hem vill man ju liksom bara hem. Nu vet jag ju vad jag ska önska mig í julklapp av den körkortsförsedda sonen i alla fall!

Nu kom bilden!

2010-11-24T13:04:00.001+01:00

Nu fick jag en bild från VIP-minglet i fredags! Klicka här och bläddra fram till sidan 13 för att se vilken fin reklam jag fick i VarbergsPosten. Känns jätteroligt!

en sida till...

2010-11-23T23:13:00.000+01:00

VIP-mingel i fredags i min lilla bokavdelning. Sååå trevligt! Kom fler än jag väntat mig och reaktionerna var överväldigande positiva. Fånlog och kände mig hög hela kvällen... Bland annat fick jag äntligen träffa Janivarberg IRL, och han förärade mig en liten pärla: Den försvunne fåraherden av Marcello Fois. En advokat på Sardinien löser brott på det lågmälda och trivsamma sättet. Välskrivet, charmigt och mysigt. Tack Jan! Marianne Öjerskog, den ena av översättarna till Igelkottens elegans bor i Varberg och kom också, fantastiskt trevligt! Nu har jag beställt fler böcker (sålde nästan hälften i fredags!) och ska skapa en sida på Facebook, ska mejla ett tack till alla som kom, planera nästa aktivitet - och åka till Gambia på semester i två veckor... Lite dålig timing men längtar enormt efter ledigheten. Anledningen till att jag inte redovisat så mycket från VIP-minglet är att jag väntar på en utlovad bild, kommer mer snart hoppas jag alltså!

Förändringar

2010-11-23T22:43:00.002+01:00

av Ama Ata Aidoo. Bokförlaget Tranan.

Jag hoppade på Lyrans Jorden Runt-resa på sluttampen när jag upptäckte att denna bok, som jag just beställt, ingick i reselektyren. Aidoo är enligt baksidestexten den afrikanska litteraturens Grand Old Lady. Hon är född 1942 i Ghana och har skrivit romaner, poesi, noveller och dramatik.

Esi är välutbildad, satsar på sin karriär och har ett modernt sätt att tänka och vilja leva sitt liv. Hennes man Oko vill ha en mer traditionell hustru och är missnöjd med att Esi inte passar upp honom som en ”riktig” fru bör. När Oko efter ett gräl våldtar henne bestämmer hon sig för att lämna honom. Han tyckte det var ett sätt att försonas, hon såg det som äktenskaplig våldtäkt – ett ord och ett begrepp som inte finns i den inhemska vokabulären. Hennes familj och bästa väninnan Opokuya tror att hon blivit galen och försöker avråda henne.

Problemen med att förena det traditionella afrikanska sättet att leva med ett mer modernt och frigjort liv är många och skildras levande och väl i romanen. Kvinnans roll är fortfarande att passa upp på mannen, ha hela ansvaret för hemmet och barnen och vara honom underlägsen.

När Esi lämnar Oko förlorar hon sin dotter, och här är väl det enda jag har att invända mot berättelsen. Det känns inte som om Esi bryr sig, eller snarare som om författaren missat att låta Esi förhålla sig på något sätt över huvud taget till sin dotter. I början finns ett kapitel skrivet ur dotterns perspektiv, hur hon tänker om föräldrarna som bråkar, sedan nämns hon knappt igen.

Nästan genast träffar Esi en ny man, Ali, och de blir passionerat förälskade. Han är gift, men det är inget större problem – förrän han ber henne bli hans andra hustru. Återigen mot allas råd går hon med på det. Esi tänker till och med att det kan bli bättre för henne; hon får ha kvar sin frihet eftersom Ali bor kvar med sin första hustru, som får ta hand om marktjänsten och uppassandet (som Esi ändå inte vill ägna sig åt), och alltså kommer hon och Ali bara att dela de lyckliga och kärleksfulla stunderna. Naturligtvis blir det inte riktigt som Esi tänkt sig…

Jag tycker om men är inte begeistrad. Det är lättläst, tänkvärt och välskrivet men fångar mig inte hundraprocentigt.

Jag har också fått pris!

2010-11-23T20:02:00.001+01:00

Jag har fått en Cherry on top-utmärkelse av Holly Hock! Så glad jag blev och som det värmde i snöyran. Hennes motivering lyder: "Den besatta - för att hon ofta bloggar om böcker jag är intresserad av och för hennes spännande projekt En sida till." Tack så mycket! Nu ska jag enligt reglerna berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit. Bara tre... Jag skriver gärna under på Holly Hocks val, men väljer i stället att lyfta fram några som inte figurerar i bokbloggarna fullt så ofta:
John Irving har en speciell plats i mitt läsarhjärta. Jag har läst allt utom hans debutroman och älskar hans speciella språk, vardagliga liv som vänds upp och ner, sorgen och kärleken, björnarna och brottningen. När jag pluggade i Uppsala var han där och läste första kapitlet ur den bok han just då höll på att skriva - A prayer for Owen Meany. Vilken känsla att sedan läsa den färdiga romanen och märka att han faktiskt ändrat några formuleringar!
Jan Kjaerstad upptäckte jag genom trilogin om Jonas Wergeland, Förföraren, Erövraren och Upptäckaren. Tjocka böcker som alla tre berättar om samma människas liv, utan att det någonsin blir tråkigt eller tjatigt! Det är intelligent, associationsrikt och fascinerande. En njutning att läsa!
José Saramago får bli mitt tredje val. Hans Blindheten är en av de bästa dystopier jag läst. Saramagos språk är speciellt, vindlande och ofta utan skiljetecken. Han skildrar mänskliga svagheter, maktstrukturer och rädslor i berättelser som roar och väcker tankar.
Så ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar:
Lyrans Noblesser, Paperback Lover, Snowflakes in rain, Eva Swedenmarks Värld och Fiktiviteter som alla skriver intressanta recensioner och funderingar som inspirerar och förlänger mina önskelistor.

Mellanbok betyder sannerligen inte sämre bok!

2010-11-18T22:46:00.000+01:00

Jag sticker emellan med Ian McEwans Amsterdam. Det betyder inte att den är lättviktig eller sämre än boken innan och efter! Ingen fara handlar om två systrar och deras minst sagt tunga livsöden, Darling River har jag ju som sagt bara börjat på men jag har ju läst mycket om den och vet att det inte är solsken och klackarna i taket som väntar. Jag vet inte om jag kommer att tycka att de båda böckerna påminner om varandra när jag är klar, men temat med flickor som har det svårt har de ju i alla fall gemensamt. Amsterdam är något helt annat, det handlar om två äldre män och deras relation till en nyss avliden kvinna. Efter fem sidor är jag benägen att strunta i disken (i kväll igen!) och gå till sängs med en Booker-pristagare (1998).

Trasiga flickor

2010-11-18T09:55:00.000+01:00

Jag läste ut Ingen fara av Selma Mahlknecht sent igår kväll. Speciellt upplägg med tre berättarröster, eller tre perspektiv snarare. Väldigt trasiga och störda familjeförhållanden, och en väldigt bra bok som jag måste smälta och samla tankarna om lite innan jag skriver mer.

Min vana trogen måste jag genast börja på en ny bok, och åtminstone läsa några sidor i den innan jag släcker lampan. Vid sängen låg nästa Glöd-bok och väntade - Sara Stridsbergs Darling River... Efter 30 sidor vet jag att jag kommer att tycka mycket om, men jag misstänker också att jag måste sticka emellan med nåt lättare innan jag fortsätter. Jag tror att jag behöver en "vanlig" berättande roman eller en deckare för att sedan till fullo kunna uppskatta Stridsbergs bok. Språket är fantastiskt, och upplägget originellt, ämnet är tungt och allvarligt med utsatta flickor och kvinnor som far illa. Måste neutralisera hjärnan innan jag dyker ner i den floden!

Murakami förnekar sig inte

2010-11-15T22:22:00.003+01:00

I A Wild Sheep Chase tar en namnlös berättare oss genom en typisk Murakami-historia. Där finns nya och före detta flickvänner, någon har helt magiska öron och någon försvinner. Berättaren är lite vilsen i sitt liv, får mystiska brev och märkliga besök. Där finns en katt, där finns äldre män som berättar om sina krigserfarenheter, där finns osannolika samband mellan gamla försvunna vänner och toppskiktet i Tokyos maktelit. Konspirationer och vilda planer för vår berättare till ett märkligt landskap och minst sagt märkliga bekantskaper. Bakom alla galna vändningar och absurda situationer finns ett djup, ett resonemang om identitet, gemenskap och att hitta sin plats i livet. Då och då kan man ana lite samhällskritik (läser jag det som) i någons kommentar. Till exempel The Sheep Professor apropå utvecklingen av fåravel i Japan: "...The daily-life is missing from our thinking. We minimize the time factor to maximize the results.It's like that with everything. In other words, we don't have our feet on solid ground. It's not without reason that we lost the war."

Haruki Murakami liknar ingen annan författare och jag följer med stor läsglädje med även på denna resa!

Snart är det dags!

2010-11-15T22:01:00.000+01:00

Nu har jag skickat ut inbjudningar till ett litet VIP-mingel på fredag. Nu oroar jag mig mest för att det ska kännas för lite... Det ÄR ju ett första försök, och det ÄR ju en början i väldigt liten skala och det har jag talat om. Men ändå... Fantasktiskt roligt är det i alla fall! Skulle ta en bild, batteriet slut i kameran, fick bli telefonen, därav kvaliteten... Det är böcker på en vägg till också, så riktigt så här magert är inte utbudet.

Bokprojekten sprider sig

2010-11-12T22:37:00.000+01:00

Jag blev sjuk, som jag misstänkte, och stannade hemma från jobbet. Dagen har tillbringats omväxlande i sovande, snörvlande, tänkande och skrivande tillstånd. Det är ju på gång nu, bokavdelningen en sida till... på En Trappa Ner i Varberg! Böckerna har kommit, vi har satt priserna och jag har idag totat ihop pressreleaser och personliga omdömen att rama in och placera bland böckerna. Samtidigt har Holly Hock dragit igång sitt eget bokprojekt, att lägga ut böcker i affärer som säljer helt andra saker. Så bra tänkt och så bra genomfört!

Jul igen!

2010-11-11T21:56:00.000+01:00

Börjar känna mig febrig och eländig! Och jag som har så otroligt mycket att göra. Stor tröst var det då att huttrande kliva av cykeln efter jobbet och hitta ännu ett paket med rec.ex i brevlådan! Idag sex böcker från Thorén & Lindskog, så fina och så lockande! Jösses vad mycket utropstecken det blir... Inser ju att jag måste avsätta en egen hylla till recensionsexemplaren - de är ju så snygga ihop!

Som julafton!

2010-11-11T12:32:00.000+01:00

Igår låg mina första recex i brevlådan! Tre lockande böcker från fina Sekwa. Ibland får en ruggig novemberkväll ett lätt glittrigt skimmer, som ett brev på posten! Högarna växer och jag vill bara läsa, läsa, läsa...

Mamma Mia!

2010-11-07T23:14:00.000+01:00

Jag är extremt kvällspigg, en riktig nattmänniska. Av detta följer ganska naturligt en ovilja att vakna på morgonen. Så döm om min förvåning och speedade förtjusning (jag var hög hela dagen) när jag en morgon förra veckan (efter att ha lagt mitt livs första bokorder) vaknade med den här låten i huvudet! Värsta musikalversionen på hög volym gjorde att jag studsade ur sängen, utan att snooza en enda gång, och dansade ut i köket... Det är helt sant och jag är ganska glad att ingen såg mig :-) Däremot är jag fascinerad av hur mycket ett sådant uppvaknande kan påverka sinnesstämningen och humöret en hel dag. Låten har sedan dess dykt upp med jämna mellanrum och varje gång gjort mig riktigt glad! Det lustiga är ju att jag inte har någon relation till den låten sen tidigare, den bara dök upp och ville säga mig något, det vill jag gärna tro i alla fall...

en sida till...

2010-11-07T21:07:00.000+01:00

Det här är så spännande! En vän som har en inredningsbutik med inköpt och egen design, ramverkstad och galleri har bett mig köpa in böcker till hans affär! Han vill bredda utbudet och jag är den största littaraturnörd han känner :-) Jag har nu lagt min första order: All utgivning från Sekwa, en del från Ordfront och en del från Thorén och Lindskog! Vi börjar i liten skala för att undersöka marknaden, och det mest osannolikt fördelaktiga för mig är ju att jag får välja och köpa in riktigt bra böcker utan att betala dem! Butiken heter En Trappa Ner och jag har tänkt kalla den lilla bokavdelningen för En sida till. Det blir en sida till av butikens utbud, man vill läsa en sida till när man hittar en bra bok och det blir även en sida till av litteraturutbudet i Varberg. Visst är det bra! När det gäller prissättning kan vi naturligtvis aldrig konkurrera med nätbokhandeln, utan efter vad jag fått höra handlar det om aktiviteter i butiken, träffar och cirklar som drar folk och ökar försäljningen. Så nu får ni gärna komma med tips och förslag på aktiviteter alla bokälskare där ute!

Läst i oktober

2010-11-06T23:46:00.005+01:00

That Old Cape Magic av Richard Russo.

Jag har Richard Russos Sams grabb (The Risk Pool) från 1989 i bokhyllan, och enligt min läsdagbok läste jag den i början av 1991. Eftersom jag inte har skrivit några omdömen om det jag läst genom åren får jag lita till mitt minne. Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag var försjunken, fängslad och förtjust. Sedan dess har jag ibland tittat efter fler översatta böcker av Russo, inte hittat några och så glömt bort honom under långa perioder. I en bokhandel i London fanns han så äntligen framför mina ögon i hyllan. Det var That Old Cape Magic som fick följa med mig hem, och jag var mycket spänd på om Russo skulle leva upp till mitt minne av hans begåvning. Det gjorde han, och jag njöt i stora drag av berättelsen om Jack Griffin! Jack och hans fru Joy är på Cape Cod för att gå på bröllop. De tillbringade sin bröllopsresa där, och nu har de varit gifta i trettiofyra år. Som barn vistades Jack med sina föräldrar på Cape Cod några veckor varje sommar, och hans minnen från dessa resor är som koncentrat av hans syn på sina föräldrar och det förhållande han haft till dem. Nu är hans far död, Jack har hans aska i en urna i bilen för att sprida den på Cape Cod, och han undviker att svara i telefon när hans mamma hela tiden ringer för att klaga på honom. Han har hela sitt liv fokuserat på att inte bli som sina föräldrar; han har sett till att träffa dem så lite som möjligt för att inte deras närvaro ska påverka hans liv med sin fru och dotter. Så lätt går det naturligtvis inte, och vi får följa Jacks ansträngningar i en otroligt skickligt berättad historia. Det handlar om minnen, arv och att åldras, om äktenskap, kärlek och vad som är lycka. Karaktärerna är så levande och känns så äkta, deras livskriser och funderingar så allmängiltiga. Här beskrivs tragikomiska händelser (till exempel en helt osannolikt oturlig scen på ett annat bröllop) ytterst trovärdigt och allt berättas med värme och kärlek. Rekommenderas verkligen!

Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta.

Ännu ett lyckat inköp från Bokmässan och ännu en ny bekantskap! Sefi Atta är född 1964 i Lagos, Nigeria. Hon utbildade sig i London och bor nu i USA. Allt gott ska komma dig till del är hennes första roman; den utkom 2005 och hon tilldelades Wole Soyinka-priset för den. Efter att ha läst och älskat En halv gul sol är det nästan omöjligt att läsa en roman som utspelar sig i Nigeria under Biafrakriget utan att göra jämförelser. Attas fokus och perspektiv är dock ett annat, och jag väljer att inte jämföra de två böckerna. Vi får följa Enitan, från liten flicka till vuxen kvinna. Hon växer upp i en tämligen välbeställd men trasig och ständigt grälande familj, där sorgen över Enitans brors död driver mamman in i en religiös sekt och pappan, en framgångsrik advokat, tillbringar alltmer tid på sitt arbete. Enitan är omedveten och ointresserad av det som händer i landet. Hon lyssnar med ett halvt öra när faderns vänner diskuterar politik, statskupper och hotande krig. Det största som händer henne som flicka är när hon lär känna sin granne, Sheri, några år äldre, frigjord, modern och orädd. Hennes välutbildade och moderne far betonar vikten av utbildning och ser till att Enitan kommer till England för att studera juridik. När hon återvänder hem inser hon att på vissa punkter är hennes far precis lika traditionsbunden och inskränkt som många andra nigerianska män. Kvinnans plats är i köket, hon ska lyda sin man, hon behöver inte nödvändigtvis få lön för sitt arbete och så vidare. Enitans och Sheris vägar korsas igen, Enitan börjar tänka, utvecklas och växa som människa och kvinna. Det är mer en roman om personlig utveckling än om politik och krig. Anledningen till hennes utveckling är ju inte desto mindre just den politiska situationen som i allra högsta grad påverkar såväl fattiga som rika i Lagos. Det politiska och det privata ödet vävs samman, det är lättläst och fängslande. Språket utvecklas skickligt i takt med att Enitan blir äldre, hennes sätt att tänka och uttrycka sig blir vuxnare på ett fullständigt trovärdigt sätt. Jag gillar!

Sharp Objects av Gillian Flynn.

Det här är alltså, helt oväntat, månadens bottennapp! Det är absolut inte dåligt, men jag hade antagligen orimligt höga förväntningar på denna bok, så hyllad av så många. Jag började läsa om Camille, journalist som skickas till den hemstad som hon för så länge sedan lämnat, eller flytt ifrån, för att undersöka och rapportera om morden på två små flickor. Det börjar riktigt bra, jag dras in i historien om hur Camille åker hem, hon vill inte och jag vet inte varför. Det är bra, och jag får gradvis veta mer om bakgrunden till att Camille lämnat staden. Hon har problem med alla relationer, hon dricker för mycket (och när jag förstår varför är det inte konstigt alls…) och hon har ett allmänt självdestruktivt beteende. Någonstans blir det för mycket, för eländigt och miserabelt dramatiskt. För mig tappar Flynn trovärdigheten och känslan för Camille som människa, och slutet tycker jag rent slarvas bort. Det känns nästan som om Flynn har bråttom att avsluta och drar till med nästan det värsta hon kan tänka sig för att kunna sätta punkt. Nja, okej men inte mycket mer faktiskt
Läs andras åsikter: Bokhora

Jupiters öga av Oline Stig
har jag skrivit om här och kan bara tillägga: LÄS!

Cold Spring Harbor av Richard Yates.

Jag skrev lite om den när jag var mitt i och helt betuttad. Det höll i sig! Jag måste säga att Yates är en av de skickligaste skildrarna av alldeles vanligt vardagsliv och tankarna kring vad som är meningen med det, som jag någonsin stött på. Det är lågmält, förebådar olycka utan att vara högljutt dramatiskt för fem öre. Verkligheten och sanningen kryper sig inpå, nära, obönhörligt. Det finns ingen snygg och glättad yta men det är heller inte skitigt och rått. Det är vardag, verklighet, ”normalt” och alldeles otroligt dramatiskt i sin lågmäldhet!

Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn.

Förra månaden var jag alldeles till mig över Kolterjahns Nattfjäril och köpte genast hennes debutroman Ut ur skuggan. Jag gillade Nattfjäril mer, men jag är oerhört imponerad av denna debut! Berättaren, Agnes, växer upp i en familj som är välbärgad och kall. Hon har ingen nära relation med varken sin mor eller far. Hon har en äldre bror som hon, framför allt när hon blir äldre, har ett relativt nära och ärligt förhållande till. Men mest betydelsefull i hennes liv är relationen till morfar. Han som ger henne en kamera, som lär henne fotografera och som lär henne se verkligheten och livet i all dess sjaskighet och falskhet. Agnes passar inte in, hon är inte som de andra unga flickorna, hon tänker inte som de och hon har inte samma drömmar. Jag längtar efter och ser fram emot Kolterjahns tredje roman…

Grattis Oksanen!

2010-11-03T23:26:00.001+01:00

Sofi Oksanen har fått det ansedda franska litteraturpriset Prix Femina för översatt litteratur för sin bok Utrensning. Oksanen är den första finska författaren som fått priset. Priset ges till den bästa översatta boken som getts ut i Frankrike. Det har tidigare gått till bland andra Ian McEwan, J. M. Coetzee och Joyce Carol Oates. Den enda nordbon som tidigare fått priset är Torgny Lindgren, som fick det 1986. Oksanens Utrensning gavs ut i Frankrike i augusti. Den har redan getts ut i fyra upplagor och sålts i mer än 70000 exemplar.
källa: Vasabladet (fråga mig inte hur jag lyckades hamna där!)

Novemberplaner

2010-11-02T22:08:00.001+01:00

Det här vill jag hinna med i november:
Murakami, Haruki A Wild Sheep Chase    läser jag just nu
Aidoo, Ama Ata Förändringar   Lyrans Jorden Runt 2 Afrika
Stridsberg, Sara Darling River   Bokcirkeln Glöd
Diome, Fatou Atlantens mage
Mavrikakis, Catherine Himlen i Bay City
Ndiaye, Marie Tre starka kvinnor
Lamb, Wally She's come undone
Mankell, Henning Comédia Infantil
Kingsolver, Barbara Sommarens rikedom
McEwan, Ian Amsterdam
Som vanligt lär det bli både tillägg och bortplock, men jag gillar ju listor...

Nu har jag röstat!

2010-11-02T21:37:00.001+01:00

Jag har lagt min röst på min favorit bland de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris. Det ska bli spännande att se vem som vinner! Jag har bara läst fyra av dem och har ytterligare två på min Vill läsa-lista.

Månadsrapport oktober

2010-11-02T20:54:00.001+01:00

Det blev inte mer än sex böcker i oktober, trots 31 dagar och en extra timme i lördags natt. Jag har väl gjort annat, och det är naturligtvis som det ska, men jag har ju så många böcker liggande som bönar och ber om att bli öppnade...
Richard Russo That old Cape Magic
Sefi Atta Allt gott ska komma dig till del
Gillian Flynn Sharp objects
Oline Stig Jupiters öga
Richard Yates Cold Spring Harbor
Jessica Kolterjahn Ut ur skuggan
Jag får väl trösta mig med att det var riktigt bra böcker i alla fall. Den som tilltalade mig minst var faktiskt Sharp objects, något som förvånade mig eftersom den blivit så otroligt hyllad i bloggosfären. Bitvis glimmade den till och var både spännande och engagerande, men ofta tyckte jag det blev för mycket elände som inte grep tag i mig. Att välja månadens bästa är inte lätt, resterande fem var väldigt bra allihop, men det får nog bli dött lopp mellan Jupiters öga och Cold Spring Harbor ändå.
Vilken dag som helst ska jag skriva några rader om var och en också... Jag ska försöka komma ihåg att läsa med en anteckningsbok bredvid mig! Hur gör ni andra för att så snabbt och lätt kunna recensera/skriva om det ni läser? Antecknar ni under tiden, skriver ni något direkt när ni läst ut eller går ni tillbaka och bläddrar efteråt?
Efter lite realistiska gallringar återkommer jag med mina novemberplaner.

Knausgård kommer inte...

2010-11-01T22:22:00.000+01:00

En kväll för boken, på Varbergs teater 17 november 19.00! Aino Trosell, Bengt Ohlsson, Agneta Klingspor, Maria Sveland och Karl Ove Knausgård! Jag har givetvis köpt biljett i god tid och planerat att köpa Min kamp och få den signerad. Jag gillar det övriga startfältet också, men det är inga superfavoriter. Knausgård däremot kan man ju knappast undgå att vara nyfiken på! Så, en dag är hans ansikte plötsligt inte kvar i annonsen, i stället ler Cajsa Stina Åkerström ljuvt mot min klentogna nuna... Inget ont om Cajsa Stina, jag har inte läst hennes bok men är ärligt talat inte så sugen på den heller. Funderar på att trotsigt och tjurigt gå och lämna tillbaka biljetten! En kaka utan russin känns inte så lockande, men jag går antagligen ändå för att ta del av det som faktiskt erbjuds i kultur- och litteraturväg i vår lilla stad. Men sur är jag!

Går det att beställa en enda bok?

2010-10-28T00:34:00.000+02:00

Svar nej! Vi bestämde oss i Glöd för att läsa Sara Stridsbergs Darling River till nästa gång, och diskuterade genast huruvida det ens är psykologiskt (eller ens fysiologiskt) möjligt att bara beställa just den utvalda boken... Inte för mig i alla fall! I samma beställning slank hur lätt som helst med:
DIOME, FATOU:ATLANTENS MAGE
MCEWAN, IAN:AMSTERDAM
AIDOO, AMA ATA:FÖRÄNDRINGAR
NDIAYE, MARIE:TRE STARKA KVINNOR
STRIDSBERG, SARA:DARLING RIVER
Och jag som knappt har en enda oläst bok hemma... Som det kan bli...

Klockan är ju så mycket...

2010-10-27T23:51:00.000+02:00

Men åh vad jag är sugen på att kolla länken jag hittade hos Calliope till URPlays författarintervjuer från den norska serien "Nordiska författare om samtiden"...

Träff med Glöd

2010-10-27T23:42:00.001+02:00

Nu har mina kära bokcirkelvänner gått hem och lämnat efter sig en känsla som den de brukar uttrycka i SVT:s Sommarpratarna: Jag skulle vilja fortsätta prata, vill träffas snart igen och prata mer, det blir så härliga samtal som jag skulle vilja ha mer av! Gott att ha så fina vänner!

Vi har läst Oline Stigs Jupiters öga och var i princip enhälligt hänförda! En av oss hade inte läst ut den, men det berodde nog egentligen inte på boken. Ibland funkar det inte att läsa vissa böcker, ibland funkar det inte att läsa några böcker alls. Sånt är livet, men vi fick henne att lova att ge den en chans till när saker och ting lugnat ner sig. Eftersom Oline Stig kommer från Varberg finns hon (nästan oundvikligt i en så liten stad) i kretsen vänners vänner till ett par av oss. Det gör läsningen lite speciell, och när det är så bra som det är infinner sig nästan en stolthet... Lite fånigt men sant.

Jupiters öga bygger på Oline Stigs farmors och farfars liv, men är en fiktiv berättelse som utspelar sig i Norge mellan 1924 och 1942. Sju gånger gör författaren ett avbrott i berättandet och infogar sina egna "Anteckningar från Oslo". De skildrar resultaten av de efterforskningar Oline Stig gjorde när hon skulle skriva romanen. Hon har fått veta att hennes farmor och farfar, under ockupationen av Norge, gick med i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling. Temat eller motivet för romanen är att försöka förstå varför.

Aksel har drömmar; han ska bli berömd magiker, han ska bli konsertpianist, han ska bli stor författare och dramatiker, och senare ska han bli fantastisk filmskapare. Han vill vara någon, inte smälta in i mängden. Det går inte så bra, han känns lite bitter och avundsjuk på alla som lyckas. Ändå verkar han bibehålla känslan av att vara lite förmer än alla andra. I början av romanen bor han hos sin syster Dora, som han har ett speciellt förhållande till genom hela boken. På något sätt är hon den enda som verkligen genomskådar honom och ser vem han egentligen är.

Aksel och Clara gifter sig och lever sitt liv i bohemkretsar, deras vänner är konstnärer och intellektuella. De får barn, de separerar, de flyttar ihop igen och får ett barn till. De kämpar. De känns moderna och nytänkande, men ju senare i livet vi är med dem desto svårare blir det att förstå dem, vilket antagligen är ett medvetet grepp eftersom det inte finns någon förklaring att få.

Språket är lysande! Det är lite ålderdomligt vilket förflyttar läsaren in i historien. Vi är där och det är på riktigt. (En av oss i bokcirkeln associerade till Strindberg, både när det gäller språket och Aksels personlighet och kvinnosyn...). Växlingarna mellan dialog och beskrivning flyter naturligt och jag gillar skarpt de ofta korta meningarna, exakta och strama, som förmedlar så mycket stämning och känsla. Det blir så levande, med små fina nedslag i detaljer.

De inflikade avsnitten med Oline Stigs anteckningar har jag sett att någon recensent ogillat. Vi tyckte alla att de snarare tillför en dimension, och författaren själv säger att hon från början bestämt sig för att lägga upp romanen så. Hon ville ha det som en möjlighet att föra in fakta, och tyckte att det skulle bli krystat att försöka låta det komma fram via romankaraktärerna. (Vi har haft förmånen att ställa frågor till Oline Stig, och har fått väldigt utförliga och belysande svar!) Jag känner mer att det får mig att ta till mig och sjunka ännu djupare in i berättelsen när den sedan fortsätter. Övergångarna är ju så snygga också! I sista kapitlet samtalar Aksel med sin syster Dora i hennes kök. Kapitlet innan är det sista av Oline Stigs "Anteckningar från Oslo" som slutar med att Aksels och Claras son Harald berättar i en inspelad intervju hur han en gång besökte sin faster Dora. Han stängdes in i köket och hörde inte vad de talade om. Sedan kommer alltså kapitlet som beskriver deras samtal. Det är ju så tydligt markerat att det är fiktivt, men det är så väl och trovärdigt skildrat att det känns sant!

Teman som skam, arv, livsval, avund, tro, tvivel, skuld och kärlek avhandlas i den här romanen på ett lysande sätt! Läs!

En vanlig tisdag i oktober

2010-10-26T22:40:00.000+02:00

kan man faktiskt besöka Varbergs teater och lyssna på Birgitta Stenberg (för 40 kronor!). Jag kom nyss hem efter en timmes prat och uppläsning. Hon är en fantastisk och intressant kvinna som gjort så mycket, levt så intensivt och berättar så bra! Jag hade i och för sig uppskattat det ännu mer om hon pratat och berättat fritt lite mer och läst lite mindre ur sin senaste bok, Eldar och is, men det var ändå en mycket givande timme. (Ja, naturligtvis har jag med mig ett signerat exemplar hem!) Efter teatern blev det ett glas vin och bra samtal med en god vän. Detta skulle mycket väl kunna vara min definition på vardagslyx!

Nu väntar Oline Stigs Jupiters öga på en liten genomgång och anteckningar inför i morgon, då bokcirkeln Glöd samlas i mitt stökiga hem för umgås och prata bok! För visst är väl böcker och läsning viktigare än städning?

Richard Yates!

2010-10-23T15:09:00.001+02:00

Det är nästan osannolikt hur bra han är! Nu läser jag Cold Spring Harbor och förundras på varje sida över hur välformulerat och träffsäkert han beskriver sina karaktärer. Revolutionary Road var fantastisk och Easter Parade likaså. Jag måste genast fylla på min önskelista med alla andra böcker av Yates det går att få tag på!Stämningen är även här dunkelt olycksbådande, jag känner hur människorna genom sina val i livet går mot misslyckanden och bedrövelse. Jag tycker att han beskriver kvinnors liv och känslor väldigt insiktsfullt och med en speciell värme. Charles Shepard stannar kvar i armén efter första världskriget: "If everything in both your lives was expected to conform to the boundaries of a peacetime military preserve, and if your wife was as bright and spirited a girl as Grace Shepard, you could never honestly say you were surprised - frightened, certainly, but not surprised - when her nerves gave way and fell apart."
Nu befarar jag att jag måste putta ut någon från min topp tio-lista för att få plats med Cold Spring Harbor...

Precis min typ av humor!

2010-10-23T14:47:00.000+02:00

Hittade nyss en länk hos Wind Up Women som fick mig att skratta högt... Humor värmer i ösregnet en grå lördag som denna. Klicka här och se om du också tycker det är kul!

Tänkt klart!

2010-10-20T23:57:00.001+02:00

Många läsupplevelser diskvalificerades redan i startblocken pga utgivningsdatumen. Men dessa ska passera det lilla nålsögat:

5 Oksanen, Sofi Utrensning
4 Irving, John Last night in Twisted River/Sista natten i Twisted River
3 Yates, Richard Easter Parade
2 Adichie, Chimamanda Ngozi Lila hibiscus
1 Stig, Oline Jupiters öga

Klart jag ska nominera!

2010-10-20T23:24:00.002+02:00

Kolla vilket fint initiativ! Finns på massor av bokbloggar redan, och jag ska väl inte vara sämre, måste bara fundera och kolla utgivningstiden först:

Bokbloggarnas litteraturpris!
Svenska akademien har sitt pris, förläggarna har ett och bokhandlarna ett annat. Därför känner vi på Breakfast Book Club att det bara saknas ett enda pris så här i Nobel- och Augustipristider; bokbloggarnas egna litteraturpris. Därför vill vi instifta ett sådant från och med i år 2010.

Alla svenska bokbloggare får nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010 (priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november). Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris. Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Du nominerar genom att maila dina fem titlar samt adressen till din bokblogg till brkfstbookclub@gmail.com.

Läst i september

2010-10-18T22:13:00.001+02:00

Nederland av Joseph O'Neill. Jag läste den under en period när jag hade alldeles för mycket att göra, och inte lyckades koncentrera mig och försjunka riktigt i boken. Hans van den Broeck bor med sin fru och son på Manhattan. Efter 11 september flyttar hans fru till England och tar sonen med sig. Det är givetvis mer som är fel i deras liv och äktenskap, men terrorattacken blir som en ursäkt och en symbol för det havererade förhållandet. Ensam kvar i New York tar Hans upp sitt gamla cricketintresse och träffar en samling udda människor. Jag kom snart på mig själv med att skumma de långa avsnitten som handlade om cricket, och jag kan ärligt talat inte förstå vad de har för mening. Om det inte ska symbolisera hur man i perioder av ensamhet och vilsenhet kan söka tröst och mening i lite smala och nördiga sammanhang… Kanske skulle jag ha uppskattat den bättre om jag hade gett den mer tid och uppmärksamhet, men nu blev det inte så.

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn. Månadens fynd! En ny bekantskap och en mycket angenäm sådan. Varför hör jag inte talas mer om denna strålande författare? Nattfjäril bygger på ett verkligt fall från 1892, där en ung kvinna hittades död på ett hotell i Kalifornien. Berättare är Henry Stetson, den coroner som får hand om dödsfallet. Det ser ut som självmord, men frågetecknen hopar sig och han blir snart oerhört engagerad i den mystiska kvinnans historia. Stetsons skildring varvas med stycken där en allvetande berättare tecknar kvinnans uppväxt, erfarenheter och liv fram till den tragiska händelsen. Det är så väl beskrivet, man kommer så nära miljöer och personer att man riktigt känner regnet, kylan, dofterna och de olycksbådande stämningarna krypa i kroppen. Det är detaljrikt men ändå kortfattat och koncist. När jag läst ut den klickade jag genast hem Kolterjahns debut (tror jag) Ut ur skuggan.

Den förspillda vakan av Nadeem Aslam. Jag läste Kartor för vilsna älskande för några år sedan och tyckte väldigt mycket om den. Den här boken tycker jag var svårare att komma in i och ta till sig. Jag tror att det beror på att den utspelar sig i Afghanistan och att den refererar så mycket till händelser som jag skam till sägandes inte känner till, jag har helt enkelt lite svårt att hänga med ibland. Den ryska kvinnan Lara reser till Afghanistan för att söka efter sin bror, som deserterade från den sovjetiska armén för 20 år sedan. Hon bor hos en engelsk pensionerad läkare vars dotter kände Laras bror. I huset finns även en amerikansk CIA-agent, en hotad lärarinna och en ung radikal islamist. Det är våldsamt, sorgligt och vackert. Spänningarna är påtagliga, våldet obehagligt och brutalt men samtidigt finns, framför allt hos den hårt prövade läkaren, en kärlek till konsten och ett hopp som känns lindrande.

Tre apor av Stephan Mendel Enk. I min bokcirkel Glöd valde vi senast att läsa denna tunna bok. Omdömena och åsikterna varierade ganska mycket. Jag tyckte inte att jag kom nära den 13-årige huvudpersonen Jacob. Den hade sina poänger, dråpliga situationer och även ordentligt sorgliga. Ändå grep den aldrig riktigt tag i mig. För mig förblev karaktärerna tämligen platta boken igenom, medan andra i vår lilla cirkel hade blivit väldigt engagerade och fängslade. Det är intressant hur böckerna oavsett utgångsläge nästan alltid blir bättre när vi pratar om dem, vi hittar nya infallsvinklar och möjliga tolkningar. De andra har fastnat för helt andra saker än jag, och så blir romanen på något sätt större och rikare. (Det gäller inte alla böcker, vi har några bottennapp där inga andra synvinklar hjälpt…)

Utrop av Céline Curiol. Ännu en bra bok från favoritförlaget Sekwa! Här får vi följa en ung, namnlös kvinna som jobbar med att ropa ut ankomster och avgångar på en järnvägsstation. Hon är trasig och destruktiv, besatt av en upptagen man och utsätter sig för riskabla möten med män som hon inte borde umgås med. Jag är egentligen inte så förtjust i den typen av huvudpersoner, jag brukar bli lite irriterad på deras självdestruktiva beteende och på att de försätter sig i så FEL situationer. Jag skulle nog vilja skaka om den namnlösa också några gånger, men det är ändå något som håller intresset vid liv och gör att jag vill följa henne. Hon genomgår någon liten form av förändring och utvecklas till en lite självständigare person. Här finns en hudlöshet, ensamhet och desperation som är så skickligt beskriven att jag ibland tycker att det är helt naturligt och oundvikligt att agera som huvudpersonen gör.

Fru Sorgedahls vackra vita armar av Lars Gustafsson. En annorlunda läsupplevelse! Jag läste den växelvis med Petina Gappahs novellsamling och det var nog ett ganska bra upplägg. Det är en vindlande resa, självbiografisk åtminstone till synes, som är full av infall, utvikningar, nedslag och filosofiska resonemang. Fru Sorgedahl får jag inget riktigt grepp om, och det gör inte ett dugg!

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Det här är jättebra! Det är också ett signerat exemplar inhandlat på bokmässan :-). Tyvärr är jag ingen novellmänniska, jag har verkligen försökt men det är något med formatet… Är det riktigt bra så vill jag ha mer! När jag precis har kommit in i texten så tar den slut. Här finns fantastiska berättelser och historier som skulle kunna utvecklas och bli så mycket mer. Jag tycker jättemycket om Gappahs språk och stil men ärligt talat så längtar jag efter att hon ska skriva en roman…

Nobelpriset i Babel

2010-10-08T13:47:00.000+02:00

Jag har funderat lite på något Peter Englund sa i går kväll i Babel. Han påpekade att när man (Nobelpriskommittén) bedömer så stora författarskap som Vargas Llosa och Lessing fokuserar man på de riktigt bra böckerna och bortser från eventuella lågvattenmärken. Det borde ju betyda att Joyce Carol Oates inte är automatiskt diskvalificerad pga sin ojämnhet i alla fall...

Överraskning!

2010-10-07T13:27:00.000+02:00

Det blev Mario Vargas Llosa! Han har tydligen funnits med i diskussionerna i flera år, men jag har inte sett hans namn i några spekulationer i år i alla fall. Kul att akademien lyckas överraska trots att de utser en välkänd författare. Jag har läst en bok av honom, Bockfesten, som jag tyckte riktigt mycket om. Det är ju lite roligt att känna till och faktiskt ha läst författarna innan de får Nobelpriset...

Bokmässan utan kamera - orutinerat!

2010-09-29T23:54:00.001+02:00

Åkte på fredagen och tillbringade mer tid än väntat på Internationella Torget. Så många intressanta samtal och så många spännande människor som pratade! Vandrade omkring, starstruck - vem var INTE där... (Och vem hade inte kameran med sig och förevigade detta...) Och fick några riktigt sköna minnen med mig, ni vet, när man inser att de du beundrar är vanliga människor. Efter intervjun med Petina Gappah gick jag till Nina Solomin och tackade för en bra tidning, sånt där som man känner sig lite dum för att göra men ändå vill. Och hon blev glad på riktigt, det märktes! Ställde frågor om mitt läsande, och om jag fick ut det jag ville av Vi Läser. Blev riktigt glad!
Pratade även med de otroligt trevliga människorna i Sekwas och Elisabet Grates montrer, samma sak där - de är intresserade av sina läsare på riktigt! Jag har läst nästan alla böcker Sekwa gett ut, och de jag inte har läst vill jag läsa... För mig är det en kvalitetsstämpel som jag vill dela med mig av; och när jag gör det så får jag ärlig och äkta respons! Tar med mig den goa känslan hem!
Det enda negativa med årets bokmässa är att jag inte fick tillfälle att träffa andra bokbloggare... Jag var där fel dag helt enkelt. Bättre lycka nästa gång!

Visserligen hade jag extremt ont i huvudet och nacken på lördagen, och nacken är fortfarande stel som ett krattskaft, men jag tror inte det beror på mina mässinköp! Jag köpte bara sju böcker, varav två inbundna, och jag bar dem så ergonomiskt i ryggsäck! Oavsett huvudvärk så var det riktiga fynd jag gjorde:
Johan Hakelius Döda vita män
Lars Gustafsson Fru Sorgedahls vackar vita armar
Elin Wägner Pennskaftet
Catherine Mavrikakis Himlen i Bay City
Jan Kjaerstad Jag är bröderna Walker
Sefi Atta Allt gott ska komma dig till del
Petina Gappah Sorgesång för Easterly

Dagarna innan mässan

2010-09-29T23:27:00.001+02:00

Sitta med mässprogrammet och bocka för allt jag vill lyssna på och se, seminarier, monterprogram, scenframträdanden... yeah, right! Kunde åka på fredagen, punkt slut. Hade en massa tråkiga "bordesaker" att göra, men på onsdagen låg som av en händelse Vi Läser i brevlådan och då strök jag raskt alla andra åtaganden och försjönk i det senaste numret av en tidning som är BRA! På torsdagen blev det lite "Måndag hela veckan", för då låg ju Karavans Afrikanummer i brevlådan och spolierade den lutherska inställningen till livet - skit i allt, gör det en annan dag! I morgon åker jag till Göteborg!