tisdag 29 mars 2011

Glödande solnedgång över havet

I kväll hade jag träff med min "gamla" bokcirkel Glöd. Vi träffades på den inglasade verandan till Varbergs Kusthotell och njöt av ett glas vin och trevligt samtal om vad som hänt i livet sedan sist - och naturligtvis om En munter begravning. Nu visade det sig att bara tre av oss läst ut den, av varierande anledningar, men vi som läst den gillade. Jag har ju pratat om den i fyra grupper med En sidas tills bokcirkel och behövde inte ens några anteckningar... Men åh! Vilken härlig kväll det blev, trevlig samvaro, intressanta samtal, fin utsikt över havet och sedan en cykeltur hem längs strandpromenaden i mörkret. Lite för mörkt - lyset har lagt av, men ändå! Och till nästa gång ska vi läsa Döden på en blek häst! Jippie! Jag har ju ett outtalat men tämligen nödvändigt köpstopp hängande över mig, men bokcirklar är faktiskt undantagna! Den stora utmaningen blir nu att köpa bara den boken...

Ett högt pris

Priset man betalar av Lionel Shriver, Ordfront, Recensionsex 


Shep Knacker har sparat pengar i hela sitt liv för att en dag kunna lämna allt och leva resten av sitt liv utomlands. Hans fru Glynis har följt med på rekognoseringsresor genom åren, men är inte alls lika entusiastisk och tror inte att flytten någonsin kommer att bli av. En dag bestämmer sig Shep, han köper tre enkelbiljetter till ön Pemba utanför Zanzibar och packar sina väskor. Han ska tala om för Glynis att om hon och sonen inte vill följa med åker han ensam. Men det blir inte som han tänkt sig – när Glynis kommer hem berättar hon att hon har drabbats av svårartad cancer. Givetvis vänds hela tillvaron upp och ned, han gömmer väskorna i garderoben och går tillbaka till sitt förhatliga jobb med svansen mellan benen.

Han måste ju jobba för att få ut den sjukförsäkring arbetsgivaren står för. Sheps bäste vän Jackson har en svårt sjuk dotter och stor erfarenhet av USA:s sjukförsäkringssystem – och han är inte nöjd. Jackson är i själva verket alltid arg på orättvisor och hans upprörda och agiterande samtal (monologer oftast) bara pågår som en okontrollerad svada. Shriver har ett syfte med romanen, något viktigt att säga, och jag förstår och håller med. Sjukförsäkringssystemet fungerar inte; får du cancer och vill ha bästa möjliga vård får du räkna med att sälja allt du har och troligtvis inte ha råd ändå. Men det angelägna ämnet och Shrivers uppenbara engagemang gör att det rinner iväg och blir lite för mycket, några tankevändor och förtydliganden för många. Speciellt i början känns det nästan som en programförklaring, berättelsen tappar fart och det känns en aning oredigerat och övertydligt. Jag märker att jag skummar genom sidorna med upprörande detaljer och exempel tills berättelsen ”börjar igen”. Det är synd, för Shriver skriver väldigt bra och tecknar lysande personporträtt! Hon beskriver både Sheps och Jacksons familjer på ett levande och ärligt sätt. Där finns flera svårt sjuka människor och familjemedlemmar som sköter om dem dygnet runt, men det blir aldrig gråtmilt, ömkande eller för den delen präktigt. Skildringarna av hur Glynis blir allt sämre eller Jacksons dotter Flickas fruktansvärda sjukdom är drabbande, realistiska och osentimentalt. Där finns drastisk humor och trovärdig dialog.

Så på sidan 326 kommer Glynis till tals. Hon är mycket sjuk och anstränger sig för att tänka. Inte mycket är viktigt längre vilket formuleras fint som: ”Det förflutna kunde bara rekonstrueras med hjälp av det närvarandes byggstenar. För att minnas glädje måste glädje finnas till hands”. Alla hennes känslor är borta. ”Hon visste inte längre hur det kändes att bry sig om något, och man kan inte sakna det man inte kan omfatta. Att inte bry sig var alltså på sätt och vis okej. Något annat var hon inte medveten om”. Härifrån är det så mycket bättre! Språket är skarpare, stramare och mer exakt. Humorn är vassare och det är mer driv i berättelsen. Det känns som om Shriver skriver mer inspirerat och fokuserat utan så mycket indignation i vägen. När jag slår ihop boken tycker jag väldigt mycket om den, och den är klart läsvärd. Det är så synd att de lite för många orden om samma sak drar ner tempot i början...

Fru E har också läst.

måndag 28 mars 2011

Läslust och dum stress

Jag har bokhyllan full av fantastiska böcker som jag sååå gärna vill läsa - nu. I går kväll började jag på The Help, som verkar jättebra och som jag så gärna vill försjunka i. Men jag blir stressad, över att det är en pocket med 444 sidor, liten text och på engelska! För då dröjer det ju relativt länge tills jag kan börja på nästa bok som jag är lika sugen på. Ska jag då börja med att "beta av" de tunna volymerna för att snabbare ha färre olästa böcker som förföriskt vädjar om uppmärksamhet från sina dammiga hyllplan? Det är ett korkat dilemma och ett olösligt problem eftersom jag efter åratal av empiriska studier vet att summan av de olästa böckerna i mina hyllor aldrig kommer att bli noll - och det vill jag ju inte heller! - utan att de snarare på ett mysktiskt sätt förökar sig och får nya trevliga hyllkamrater som deltar i kampen om att bli vald nästa gång... En tanke som tränger igenom allt oftare är att jag behöver semester - för att hinna läsa! Var det någon som sa något om i-landsproblem?

torsdag 24 mars 2011

Andlös förundran

Kim Thúy: Ru, Sekwa förlag

Berättaren i Ru lämnar Vietnam som båtflykting och hamnar så småningom i Canada, precis som författaren. Vad som är självbiografiskt och inte har jag ingen aning om, och det hade heller ingen som helst betydelse för min läsupplevelse.

För en läsupplevelse var det verkligen! Jag fångades direkt och blev som uppslukad av denna oerhört vackra bok. I korta stycken, som minnesfragment eller dagboksanteckningar, gör berättaren nedslag i olika skeden i sitt liv. Det bekymmerslösa vardagslivet som barn i Vietnam varvas med ohyggliga upplevelser som flykting och livet som vuxen i Canada. Viktiga, omvälvande och dramatiska händelser extraheras ner till vad jag skulle vilja beskriva som fulländade avsnitt i exakt rätt längd. Varje liten episod, eller kort historia om exempelvis en släkting, skildras sakligt och osentimentalt – men djupt berörande och knivskarpt vackert. Språket är på samma gång sparsmakat, precist och stillsamt poetiskt. På varje sida finns fantastiska formuleringar, självklara och djupa sanningar och enkla kloka tankar.

Ru betyder ”bäck” på franska, och i överförd betydelse ”flöde (av tårar eller pengar)”. På vietnamesiska betyder Ru ”vaggvisa” eller ”att vaggas”. Sällan har jag stött på en mer välfunnen titel!
Det slår mig att man sannerligen inte måste skriva experimentellt, konstigt och svårbegripligt för att det ska kännas fräscht, eget och oanvänt.

Läs! Läs! Läs!

PS. Jag noterar att av sex böcker på min lista över årets hittills bästa böcker kommer tre från Sekwa...

En munter begravning

En sammanfattning av bokcirkelns trevliga träffar, djupa diskussioner och smarta synpunkter finns nu på En sida till...

måndag 21 mars 2011

Filmtajm!

När jag kom till En Trappa Ner i kväll för att ha träff med sista gruppen om Ulitskaja väntade en överraskning på mig. Jan hade varit och lämnat filmen till mig! Jag pratar förstås om The Best Years of Our Lives som jag blev så sugen på att se efter att ha läst Austers senaste. Det ska bli väldigt spännande att se om jag fortfarande tycker den är så betydelsefull för romanen efter att ha sett den... Så himla snällt! Tack Jan!

söndag 20 mars 2011

Lustläsning!

Jag har aldrig läst något dåligt av Paul Auster, jag har aldrig ens läst något mediokert. Det har varit fantastiskt och det har varit underbart, eller möjligtvis riktigt bra och absolut läsvärt. Den senaste, Sunset Park, tycker jag hör till de bättre av de bra. Kanske beror det på att jag läste hans hustrus The Summer Without Men precis innan och hamnade i något slags välvilligt äkta-par-idoldyrkankoma, men jag tror faktiskt inte det. Auster är lekfull, bubblande av berättarglädje, underhållande och driven i sitt berättande. Dessutom tror jag aldrig att jag blivit så sugen på att se en film jag aldrig tidigare hört talas om, William Wylers The Best Years of Our Lives från 1946, som spelar en ganska stor roll i romanen.

Vi får följa ett antal unga människor som ockuperar ett hus. Deras drömmar, förhoppningar och sanning kolliderar med den brutala verklighetens bostadspolitik, ekonomiska nedgång och oro. Personbeskrivningarna är levande, intressanta och fängslande. Jag känner Miles, jag känner med hans pappa och jag förstår hans gamle vän Bing Nathan. Det betyder naturligtvis inte att de alla agerar smart, rätt och riktigt hela tiden, tvärtom… Här finns alla Austeringredienserna: död, olyckor, hemligheter, skuld, livslögner, konstnärskapets kval och nördiga sportreferenser. Det är bara att plöja, att gräva ner sig i Austerlandet och njuta av vartenda spadtag i den mustiga myllan!

onsdag 16 mars 2011

Vad är en riktig kvinna?

Virginie Mouzat: Ingen riktig kvinna. Sekwa förlag.

Hela romanen är ett brev, från en kvinna till den man som hon eventuellt ska våga inleda ett förhållande med. Hon vill förklara sig, beskriva sig och demaskera sig så att mannen/mottagaren vet vad han ger sig in på. Berättaren skiljer sig, enligt henne själv, från alla andra kvinnor. Hon skulle egentligen inte ha överlevt enligt läkarna, men trotsade all logik och vetenskap och växte upp till ett udda och ensamt barn. Där i kuvösen anser hon att hennes aggressioner grundlades. Hon för en ständig kamp mot ”alla andra kvinnor” och för all del mot alla de män som betraktar henne som skönhet, sexobjekt och lockande avelssto. Redan på sidan 12 konstaterar hon att hon aldrig kommer att få barn, och sedan återkommer detta trauma – som hon envist hävdar är något hon helt accepterat och inte är intresserad av – genom hela berättelsen. Hon utvecklades inte som andra flickor och fick vid sjutton års ålder veta att hon saknar äggstockar. Med hjälp av hormoner formas hennes androgyna kropp till ett mycket attraktivt skal. Åren går och hon lever ett liv med många ytliga och sexuella relationer men utanför gemenskap och samhörighet, hon är reserverad, har taggarna utåt och är inte riktigt nära någon.

Så träffar hon då adressaten, den man som hon skriver brevet till och som väcker något hos henne som liknar hopp. Det intressanta tycker jag är att det hon lägger så mycket energi på att förneka och fördöma rimligtvis måste vara det hon sörjer mest och har svårast att förlika sig med. Hon döljer och hanterar det med aggressivitet och föraktfulla kommentarer. Det är hennes verklighet, men jag känner inte alls igen mig i exempelvis: ”Vad gör alla andra kvinnor, de som tillhör ett annat släkte? De gör som alla andra kvinnliga varelser som är födda av kvinnor. De uppför sig som om det vore krig och som om man till varje pris måste söka skydd, föda barn, klämma fram ungar, reproducera sig och planera sin överlevnad.” Jag har aldrig känt något som ens liknar detta; men berättaren ser alla andra kvinnor som en homogen grupp, och den villfarelsen kan ju appliceras på alla möjliga relationer…

”Ingen riktig kvinna” är en stämpel hon satt på sig själv och en demonisk beskrivning som hon, ju längre brevet blir, på något sätt suddar ut. Hon vågar hoppas, hon är beredd att chansa och hon är beredd att leva. Jag har mina invändningar, främst mot trovärdigheten i berättarens synsätt (väl teatralt) och att hon i mina ögon överdramatiserar. MEN, det är välskrivet, fängslande och intressant. Romanen väcker naturligtvis frågor som ”Vad är en riktig kvinna?” och ”Hur inleder man bäst en relation, hur mycket ska man berätta från början?”. Och det tål ju att tänkas på!

måndag 7 mars 2011

Vilken cirkelstart!

Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa
Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken… Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!


Inledningen gillades av de flesta. Redan den första meningen ”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!

Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som ”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att ”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.

Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar: ”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”

Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.

Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.

Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!

Nu kommer spoilern!
Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?

Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)

onsdag 2 mars 2011

I envy Paul Auster!

Hur är det att leva med en så intelligent och begåvad kvinna som Siri Hustvedt? Jag misstänker att det kräver sin man, närmare bestämt sin likaledes talangfulle och spirituelle författarmake Paul Auster... The Summer Without Men är tunnare än sina föregångare The Sorrows of an American och Vad jag älskade, till antalet sidor i alla fall, men har det typiska Hustvedt-anslaget. Det är så välformulerat, humoristiskt och allvarligt, underhållande och samtidigt allvarligt analyserande som bara hon kan skriva.

Jag håller med Johanna L på Bokhora om att det verkar som om hon har haft roligt när hon skrivit. Däremot är jag inte helt enig med henne om att det är mindre utvikningar i form av vetenskapliga teorier osv än i de tidigare böckerna. Jag upplevde det som ganska många diskussioner om kvinnans roll i samhället genom historien, gamla och nya "sanningar" om skillnaden mellan kvinnor och män.

Ramberättelsen finns där; den medelåders, måttligt framgångsrika poeten Mia blir helt oväntat lämnad av sig man sedan 30 år för en (naturligtvis) yngre kvinna. Hon tappar fotfästet fullkomligt, hamnar en period på psyket och bestämmer sig sedan för att tillbringa sommaren i sin barndoms stad. Hon umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor, leder en poesikurs för ett gäng vilsna tonårstjejer och lär känna den unga dödströtta mamman i huset intill.

Men sedan leker hon! Där finns direkt tilltal till läsaren, filosofiska diskutioner med Mr. Nobody (en okänd person som skickar aggressiva och provokativa mejl till henne) och ett enormt lustfyllt och lekfullt språk med många fantastiska formuleringar. Jag hittar dessutom en Auster-referens: "It is just "the music of chance" as one prominent Ameracan novelist  has phrased it." Jag blir så glad av att läsa och jag gillar så mycket!

Inledningen är fantastisk: "Sometime after he said the word pause, I went mad an landed in the hospital. He did not say I don't ever want to see you again or It's over, but after thirty years of marriage pause was enough to turn me into a lunatic whose thoughts burst, ricocheted, and careened into one another like popcorn kernels in a microwave bag."

Läs!