Andlös förundran

Kim Thúy: Ru, Sekwa förlag

Berättaren i Ru lämnar Vietnam som båtflykting och hamnar så småningom i Canada, precis som författaren. Vad som är självbiografiskt och inte har jag ingen aning om, och det hade heller ingen som helst betydelse för min läsupplevelse.

För en läsupplevelse var det verkligen! Jag fångades direkt och blev som uppslukad av denna oerhört vackra bok. I korta stycken, som minnesfragment eller dagboksanteckningar, gör berättaren nedslag i olika skeden i sitt liv. Det bekymmerslösa vardagslivet som barn i Vietnam varvas med ohyggliga upplevelser som flykting och livet som vuxen i Canada. Viktiga, omvälvande och dramatiska händelser extraheras ner till vad jag skulle vilja beskriva som fulländade avsnitt i exakt rätt längd. Varje liten episod, eller kort historia om exempelvis en släkting, skildras sakligt och osentimentalt – men djupt berörande och knivskarpt vackert. Språket är på samma gång sparsmakat, precist och stillsamt poetiskt. På varje sida finns fantastiska formuleringar, självklara och djupa sanningar och enkla kloka tankar.

Ru betyder ”bäck” på franska, och i överförd betydelse ”flöde (av tårar eller pengar)”. På vietnamesiska betyder Ru ”vaggvisa” eller ”att vaggas”. Sällan har jag stött på en mer välfunnen titel!
Det slår mig att man sannerligen inte måste skriva experimentellt, konstigt och svårbegripligt för att det ska kännas fräscht, eget och oanvänt.

Läs! Läs! Läs!

PS. Jag noterar att av sex böcker på min lista över årets hittills bästa böcker kommer tre från Sekwa...

En munter begravning

En sammanfattning av bokcirkelns trevliga träffar, djupa diskussioner och smarta synpunkter finns nu på En sida till...

Filmtajm!

När jag kom till En Trappa Ner i kväll för att ha träff med sista gruppen om Ulitskaja väntade en överraskning på mig. Jan hade varit och lämnat filmen till mig! Jag pratar förstås om The Best Years of Our Lives som jag blev så sugen på att se efter att ha läst Austers senaste. Det ska bli väldigt spännande att se om jag fortfarande tycker den är så betydelsefull för romanen efter att ha sett den... Så himla snällt! Tack Jan!

Lustläsning!

Jag har aldrig läst något dåligt av Paul Auster, jag har aldrig ens läst något mediokert. Det har varit fantastiskt och det har varit underbart, eller möjligtvis riktigt bra och absolut läsvärt. Den senaste, Sunset Park, tycker jag hör till de bättre av de bra. Kanske beror det på att jag läste hans hustrus The Summer Without Men precis innan och hamnade i något slags välvilligt äkta-par-idoldyrkankoma, men jag tror faktiskt inte det. Auster är lekfull, bubblande av berättarglädje, underhållande och driven i sitt berättande. Dessutom tror jag aldrig att jag blivit så sugen på att se en film jag aldrig tidigare hört talas om, William Wylers The Best Years of Our Lives från 1946, som spelar en ganska stor roll i romanen.

Vi får följa ett antal unga människor som ockuperar ett hus. Deras drömmar, förhoppningar och sanning kolliderar med den brutala verklighetens bostadspolitik, ekonomiska nedgång och oro. Personbeskrivningarna är levande, intressanta och fängslande. Jag känner Miles, jag känner med hans pappa och jag förstår hans gamle vän Bing Nathan. Det betyder naturligtvis inte att de alla agerar smart, rätt och riktigt hela tiden, tvärtom… Här finns alla Austeringredienserna: död, olyckor, hemligheter, skuld, livslögner, konstnärskapets kval och nördiga sportreferenser. Det är bara att plöja, att gräva ner sig i Austerlandet och njuta av vartenda spadtag i den mustiga myllan!

Vad är en riktig kvinna?

Virginie Mouzat: Ingen riktig kvinna. Sekwa förlag.

Hela romanen är ett brev, från en kvinna till den man som hon eventuellt ska våga inleda ett förhållande med. Hon vill förklara sig, beskriva sig och demaskera sig så att mannen/mottagaren vet vad han ger sig in på. Berättaren skiljer sig, enligt henne själv, från alla andra kvinnor. Hon skulle egentligen inte ha överlevt enligt läkarna, men trotsade all logik och vetenskap och växte upp till ett udda och ensamt barn. Där i kuvösen anser hon att hennes aggressioner grundlades. Hon för en ständig kamp mot ”alla andra kvinnor” och för all del mot alla de män som betraktar henne som skönhet, sexobjekt och lockande avelssto. Redan på sidan 12 konstaterar hon att hon aldrig kommer att få barn, och sedan återkommer detta trauma – som hon envist hävdar är något hon helt accepterat och inte är intresserad av – genom hela berättelsen. Hon utvecklades inte som andra flickor och fick vid sjutton års ålder veta att hon saknar äggstockar. Med hjälp av hormoner formas hennes androgyna kropp till ett mycket attraktivt skal. Åren går och hon lever ett liv med många ytliga och sexuella relationer men utanför gemenskap och samhörighet, hon är reserverad, har taggarna utåt och är inte riktigt nära någon.

Så träffar hon då adressaten, den man som hon skriver brevet till och som väcker något hos henne som liknar hopp. Det intressanta tycker jag är att det hon lägger så mycket energi på att förneka och fördöma rimligtvis måste vara det hon sörjer mest och har svårast att förlika sig med. Hon döljer och hanterar det med aggressivitet och föraktfulla kommentarer. Det är hennes verklighet, men jag känner inte alls igen mig i exempelvis: ”Vad gör alla andra kvinnor, de som tillhör ett annat släkte? De gör som alla andra kvinnliga varelser som är födda av kvinnor. De uppför sig som om det vore krig och som om man till varje pris måste söka skydd, föda barn, klämma fram ungar, reproducera sig och planera sin överlevnad.” Jag har aldrig känt något som ens liknar detta; men berättaren ser alla andra kvinnor som en homogen grupp, och den villfarelsen kan ju appliceras på alla möjliga relationer…

”Ingen riktig kvinna” är en stämpel hon satt på sig själv och en demonisk beskrivning som hon, ju längre brevet blir, på något sätt suddar ut. Hon vågar hoppas, hon är beredd att chansa och hon är beredd att leva. Jag har mina invändningar, främst mot trovärdigheten i berättarens synsätt (väl teatralt) och att hon i mina ögon överdramatiserar. MEN, det är välskrivet, fängslande och intressant. Romanen väcker naturligtvis frågor som ”Vad är en riktig kvinna?” och ”Hur inleder man bäst en relation, hur mycket ska man berätta från början?”. Och det tål ju att tänkas på!

Vilken cirkelstart!

Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa

Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken… Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!

Inledningen gillades av de flesta. Redan den första meningen ”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!

Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som ”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att ”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.

Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar: ”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”

Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.

Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.

Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!

Nu kommer spoilern!

Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?

Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)

I envy Paul Auster!

Hur är det att leva med en så intelligent och begåvad kvinna som Siri Hustvedt? Jag misstänker att det kräver sin man, närmare bestämt sin likaledes talangfulle och spirituelle författarmake Paul Auster... The Summer Without Men är tunnare än sina föregångare The Sorrows of an American och Vad jag älskade, till antalet sidor i alla fall, men har det typiska Hustvedt-anslaget. Det är så välformulerat, humoristiskt och allvarligt, underhållande och samtidigt allvarligt analyserande som bara hon kan skriva.

Jag håller med Johanna L på Bokhora om att det verkar som om hon har haft roligt när hon skrivit. Däremot är jag inte helt enig med henne om att det är mindre utvikningar i form av vetenskapliga teorier osv än i de tidigare böckerna. Jag upplevde det som ganska många diskussioner om kvinnans roll i samhället genom historien, gamla och nya "sanningar" om skillnaden mellan kvinnor och män.

Ramberättelsen finns där; den medelåders, måttligt framgångsrika poeten Mia blir helt oväntat lämnad av sig man sedan 30 år för en (naturligtvis) yngre kvinna. Hon tappar fotfästet fullkomligt, hamnar en period på psyket och bestämmer sig sedan för att tillbringa sommaren i sin barndoms stad. Hon umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor, leder en poesikurs för ett gäng vilsna tonårstjejer och lär känna den unga dödströtta mamman i huset intill.

Men sedan leker hon! Där finns direkt tilltal till läsaren, filosofiska diskutioner med Mr. Nobody (en okänd person som skickar aggressiva och provokativa mejl till henne) och ett enormt lustfyllt och lekfullt språk med många fantastiska formuleringar. Jag hittar dessutom en Auster-referens: "It is just "the music of chance" as one prominent Ameracan novelist  has phrased it." Jag blir så glad av att läsa och jag gillar så mycket!

Inledningen är fantastisk: "Sometime after he said the word pause, I went mad an landed in the hospital. He did not say I don't ever want to see you again or It's over, but after thirty years of marriage pause was enough to turn me into a lunatic whose thoughts burst, ricocheted, and careened into one another like popcorn kernels in a microwave bag."

Läs!