Sandy och Bess växer upp med sin mormor. De har svårt att kommunicera, men det verkar inte alltid ha varit så. Även om det under hela deras barndom har funnits saker man inte talar om, verkar deras gemenskap och uppriktighet ha försämrats i takt med att de blivit äldre. När Sandy åker iväg för att jobba på ett hotell i stället för att fortsätta skolan blir deras relation ännu mer komplicerad och de verkar ha extremt svårt att nå varandra. Båda systrarna ”vet” hur den andra kommer att reagera, och avstår därför från att ringa eller posta de brev de skriver. De tycker även att den andra borde veta vad de själva tänker och känner; och säger alltså ingenting. Ibland (ganska ofta) blev jag irriterad och frustrerad, men samtidigt är deras känslor och rädslor så väl beskrivna att jag någonstans förstår dem.
Det växelvisa berättandet står mormodern för, och det är hennes barndom och uppväxt vi får följa. Hon har haft ett hårt liv och har blivit illa behandlad. Hennes sjuke bror Rudolf blir tidigt hennes ansvar och hon fortsätter att ta hand om honom sedan hon blivit vuxen.
Avsnitten om Bess och Sandy handlar mest om tankar, frågeställningar och känslor. Det är i mormoderns berättelse lagren i den förskräckliga historien skalas av som på en lök. De avsnitten är också de jag tycker mest om, faktiskt ända till det dramatiska slutet. Jag har läst andra bloggare som tyckt att det fläskas på lite väl mycket men jag köper det. För mig är hela berättelsen som ett crescendo som oundvikligen måste sluta med en ordentlig knall.
Jag läser gärna mer av Selma Mahlknecht, jag gillar hennes språk och hennes förmåga att förmedla stämningar!
Läs andras åsikter om Ingen fara: Bokhora, Böckerx3, Fiktiviteter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar