Vad är en riktig kvinna?

Virginie Mouzat: Ingen riktig kvinna. Sekwa förlag.

Hela romanen är ett brev, från en kvinna till den man som hon eventuellt ska våga inleda ett förhållande med. Hon vill förklara sig, beskriva sig och demaskera sig så att mannen/mottagaren vet vad han ger sig in på. Berättaren skiljer sig, enligt henne själv, från alla andra kvinnor. Hon skulle egentligen inte ha överlevt enligt läkarna, men trotsade all logik och vetenskap och växte upp till ett udda och ensamt barn. Där i kuvösen anser hon att hennes aggressioner grundlades. Hon för en ständig kamp mot ”alla andra kvinnor” och för all del mot alla de män som betraktar henne som skönhet, sexobjekt och lockande avelssto. Redan på sidan 12 konstaterar hon att hon aldrig kommer att få barn, och sedan återkommer detta trauma – som hon envist hävdar är något hon helt accepterat och inte är intresserad av – genom hela berättelsen. Hon utvecklades inte som andra flickor och fick vid sjutton års ålder veta att hon saknar äggstockar. Med hjälp av hormoner formas hennes androgyna kropp till ett mycket attraktivt skal. Åren går och hon lever ett liv med många ytliga och sexuella relationer men utanför gemenskap och samhörighet, hon är reserverad, har taggarna utåt och är inte riktigt nära någon.

Så träffar hon då adressaten, den man som hon skriver brevet till och som väcker något hos henne som liknar hopp. Det intressanta tycker jag är att det hon lägger så mycket energi på att förneka och fördöma rimligtvis måste vara det hon sörjer mest och har svårast att förlika sig med. Hon döljer och hanterar det med aggressivitet och föraktfulla kommentarer. Det är hennes verklighet, men jag känner inte alls igen mig i exempelvis: ”Vad gör alla andra kvinnor, de som tillhör ett annat släkte? De gör som alla andra kvinnliga varelser som är födda av kvinnor. De uppför sig som om det vore krig och som om man till varje pris måste söka skydd, föda barn, klämma fram ungar, reproducera sig och planera sin överlevnad.” Jag har aldrig känt något som ens liknar detta; men berättaren ser alla andra kvinnor som en homogen grupp, och den villfarelsen kan ju appliceras på alla möjliga relationer…

”Ingen riktig kvinna” är en stämpel hon satt på sig själv och en demonisk beskrivning som hon, ju längre brevet blir, på något sätt suddar ut. Hon vågar hoppas, hon är beredd att chansa och hon är beredd att leva. Jag har mina invändningar, främst mot trovärdigheten i berättarens synsätt (väl teatralt) och att hon i mina ögon överdramatiserar. MEN, det är välskrivet, fängslande och intressant. Romanen väcker naturligtvis frågor som ”Vad är en riktig kvinna?” och ”Hur inleder man bäst en relation, hur mycket ska man berätta från början?”. Och det tål ju att tänkas på!