måndag 15 augusti 2011

Snacka svacka!

eller Lusten som försvann kanske... Jag läste en del i juli, naturligtvis inte så mycket som jag tänkt men det visste jag ju innan. Att skriva däremot kändes plötsligt som att bestiga ett berg av lös sand, jag skulle liksom ändå aldrig komma ikapp och då försvann all energi som en isbit i Sahara. Efter halva augusti kan jag konstatera att det kunde bli värre - nu har jag knappt lust att ens läsa. MEN sakta men säkert ska jag ta mig upp för den där sandhögen och hitta lusten och orken igen! Jag skymtar ju till exempel en Bokmässa någonstans i en hyfsat nära framtid, och till dess ska jag allt vara på hugget igen! Det får väl vara så här ibland helt enkelt...

fredag 22 juli 2011

Svindlande smart

Amfitryon av Ignacio Padilla, Tranan förlag

Oj vad jag gillar! Svindlande, klurigt och oerhört intelligent och snyggt skrivet. Språket är lite högtidligt, elegant med ålderdomlig prägel, och stämmer med berättelsen och tiden. Det tilltalar mig mycket! Långa meningar med bisatser och inskjutna satser kräver uppmärksam och koncentrerad läsning, och det är intelligent utan att kännas pretentiöst.

Historien börjar under första världskriget med ett schackparti ombord på ett tåg. Thadeus Dreyer är på väg mot fronten och vad han tror är en säker död. Viktor Kretzschmar erbjuder honom att spela om sin identitet och framtid – om Dreyer vinner får han överta Kretzschmars identitet och bli banvakt, medan Kretzschmar ”blir” Dreyer och åker till fronten i hans ställe. Inte så lite Goethes Faust över det…

Boken börjar med Franz T. Kretzschmars berättelse, nedtecknad i Buenos Aires 1957:
Min far sade sig heta Viktor Kretzschmar och var banvakt på sträckan München-Salzburg. Han var inte den som plötsligt bestämmer sig för att begå ett brott.

Fyra personer berättar sin historia, från olika platser i världen och vid vitt skilda tidpunkter (från 1948 till 1989). Allas berättelser handlar om hur de kom i kontakt med Thadeus Dreyer, hur han påverkade deras liv och vem han var – egentligen. Romanen är galet klurig, intelligent och engagerande. Jag bläddrar tillbaka och belönas ibland med aha-upplevelser och en känsla av att vara ganska smart; eller så drabbas jag av misstro och kan ändå inte förstå hur det hänger ihop och känner mig inte fullt så smart… Flera gånger kommer jag på mig själv med att le av förtjusning, åt smarta formuleringar och åt oväntade vändningar. Uppbyggnaden påminner mig lite om Great House – flera delar, olika röster om samma grundhistoria och ibland lite svårt att få det att gå ihop. (Inga likheter i övrigt!)

Här handlar det om människors spel – i stort sett alla i romanen spelar schack, och livet och världen är som ett schackbräde där vi, de små pjäserna, försöker påverka utgången av partiet. Padilla utforskar begrepp som kopior, ersättare och identitet i ett fascinerande mysterium, och jag läser otåligt vidare för att få veta hur det hänger ihop och om vad vi vet om andra världskriget är sant. Titeln visar sig (efter lite googling) vara ytterst relevant och min beundran av författaren växer... Han knyter mycket snyggt ihop de otaliga trådarna i slutet, och jag får veta hur det egentligen var. Eller?

Ignacio Padilla är för mig en ny bekantskap, och en mycket angenäm sådan, som jag absolut vill läsa mer av!

Läs en mycket bra och grundlig recension hos We tell ourselves stories in order to live.

fredag 8 juli 2011

Sommaroptimism

På sommaren ska man ta det lugnt, njuta av värmen, umgås med vänner och läsa massor. Det tror jag alltid, men när jag inte har semester och kvällarna plötsligt är varma och fulla av evenemang och aktiviteter - ja då blir det ju mindre läst än vanligt! För att inte tala om hur lite jag hinner blogga... Idag jobbar jag sista dagen på två veckor, och det återstår att se hur mycket mer jag kommer att skriva under den tiden. Jag har en stooor hög med lästa böcker som jag inte skrivit något om, kanske hinner jag ta mig an den i helgen...

söndag 3 juli 2011

Sommarfynd!

Varbergs bokhandel (Bokia) har en otroligt sympatisk tradition: På sommaren säljer de böcker för 60 kronor kilot i en låda utanför butiken. I går stod jag där i den otippade värmen och fick svälja hårt för att inte dregla på böckerna - jag snackar FYND! Kolla in de fina böcker som jag ska försöka hitta plats åt i bokhyllan, uppifrån och ner: Amfitryon av Ignacio Padilla, Båten av Nam Le, Ett barn av alla folk av Pramoedya Ananta Toer, Visslaren av Ondjaki, Ner till hundarna av Helle Helle, Mot ännu en sommar av Janet Frame, God morgon kamrater av Ondjaki och Främmande jord av Jhumpa Lahiri. Min fyndhög vägde 3,5 kg och summan avrundades till 200 kronor! Jag betalade alltså 25 kronor per bok! Helt galet billigt...

Med detta får nog inköpskvoten för sommaren anses vara fylld. Jag köpte ju fyra böcker som efter lååång väntan landade i brevlådan i torsdags: Kärlekens historia av Nicole Krauss, Mr Vertigo av Paul Auster, The Janus Stone av Elly Griffiths och The Tigers Wife av Téa Obreht. Dessutom lyckades jag i ett mystiskt anfall av habegär klicka hem fyra till i fredags: The Postmistress av Sarah Blake, The Finkler Question av Howard Jacobson samt If books could kill och Lies that bind av Kate Carlisle.

Nu skulle jag behöva en lång semester för att hinna läsa allt jag längtar efter också! Jag tänker varje sommar att jag skulle ha blivit lärare...

torsdag 30 juni 2011

Infriade förväntningar

Vända blad av Julie Jézéquel, Sekwa förlag, recensionsex

Jag hade längtat efter boken, byggt upp förväntningar och var nästan lite rädd att bli besviken. Snabbt läste jag 60 sidor och slappnade av – jag gillade!

Clara, känd och framgångsrik manusförfattare, sätter stopp för sin egen karriär genom att välta ett skrivbord i knät på en producent. Ute i kylan och ignorerad av alla i branschen letar hon andra sätt att försörja sig på. Hon erbjuder på nätet sina tjänster som spökskrivare, och får snart sin första kund. Bertrand Rosier är en fåordig och hemlighetsfull företagsledare som vill att Clara ska skriva ett nytt liv åt honom. Hon förstår inte varför, han berättar ingenting, och hon tycker i början att Rosier är lite skrämmande. Men eftersom hon behöver pengar sätter hon igång, och hennes liv tar en ny vändning.

Språket är lättsamt, det flyter på med en humoristisk ton och får mig att nyfiket läsa vidare. Det är lite babbligt nervöst och speglar Claras stressade situation med oro för ekonomin, framtiden och vad det ska bli av henne. Hon lever ensam med tonårige sonen Léonard och jag får många gånger lust att fnissa åt hennes smått hysteriska tankar kring deras relation och hans vuxenblivande.

En märklig och trevande relation växer fram mellan Clara och Rosier, eller kanske snarare mellan Clara och den version av Rosier hon skriver fram. Det är en smått absurd historia berättad på ett trovärdigt sätt. Den är lustig, lättläst och lättillgänglig – men ingen bagatell! Jag funderade en hel del på vad som kan hända om man är öppen för det, vilka vändningar livet kan ta om man bara tillåter det. … Dessutom hade jag väldigt roligt under tiden! Det här är Jézéquels debutroman och jag läser gärna mer av henne!

Några andra som läst: Bokmalen, Fiktiviteter, Bokhora, Ett rum med utsikt

onsdag 29 juni 2011

Frustrerad väntan

Vad har hänt med Adlibris och deras tidigare så snabba service? Jag beställde fem böcker 20/6, fick dagen efter besked om att en av dem var slut, men att resten av ordern skulle levereras. Den är fortfarande inte skickad! Frågade efter den igår och fick veta att leverans inom 2-5 vardagar innebar senast igår och att den skulle gå iväg igår. Idag är den fortfarande inte skickad... Bojkott nästa? Jag vet flera som fått vänta längre än vanligt på sista tiden, så det är inte bara ett olycksfall i arbetet. Inte för att jag är utan böcker att läsa, men ändå!

torsdag 23 juni 2011

Midsommar, en vändpunkt...

Jag har precis skrivit ett lite deppigt inlägg på En sida till och bestämmer mig för att låta midsommarhelgen innebära en vändning av allt möjligt. Fast jag har tänkt mig att det i motsats till kvällarna ska bli ljusare! Se framåt, nya möjligheter, nya vägar...

I morgon åker jag till Skåne med min kära väninna, och tillbringar helgen utan uppkoppling med med mycket härligt sällskap. Jag tar med Fritt fall som jag började på i går kväll och som verkar mycket lovande! En bok till får det nog bli också, man vet ju aldrig!

En riktigt glad och solig (ha!) midsommar önskar jag alla!

söndag 19 juni 2011

En med rätta uppmärksammad debut!

Korparna av Tomas Bannerhed, Weyler förlag, recensionsex


Det är sjuttiotal, Småland, lantbruksmiljö och absolut ingen idyll. Klas lever med mamma, pappa och lillebror på en gård. Pappan oroar sig för allt – vädret, skadedjur, arrendet, pengar – och börjar mer och mer tappa greppet om verkligheten. Klas vill absolut inte ta över gården men pappan vägrar lyssna och förstå. Pojken är rädd för sin oberäknelige far och söker tröst i naturen och framför allt hos fåglarna. Han jämför sig med aspen: ”Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag.”

Romanen har en olycksbådande stämning, det ligger hela tiden något olustigt och väntar bakom texten. Klas får mig att tänka på pojken i Mitt liv som hund, med osäkerhet, tvångstankar och sängvätning (även om Klas mår väldigt mycket sämre). Han har det inte lätt; det är bråkigt hemma, pappan beter sig mer och mer underligt och han är ständigt rädd för vad folk säga. Texten är späckad med naturskildringar, men att kalla den naturromantisk känns ändå fel. Snarare fungerar naturen och fågelskådandet som andningshål både för Klas och för läsaren, som för att slå fast att det finns skönhet även i den mest nedslående tillvaro.

Den bräckliga relationen mellan far och son balanserar hela tiden på en vass egg. Klas längtar efter samhörighet och närhet men vet att han inte kommer att få det; faderns utbrott kommer tätare och blir allt märkligare och allt mer skrämmande. Trots allt finns där en kärlek och förståelse hos fadern som kommer till uttryck vid några få tillfällen, då verkar han vilja att sonen ska få det han själv inte fick. Det är väldigt sorgligt och väldigt fint skildrat.

Det är en oerhört välskriven, suggestiv och fängslande debut. Ändå är det något som gör att jag inte faller helt handlöst… Kanske var jag helt enkelt mer sugen på en rakare berättad historia när jag läste den – för riktigt bra är den ju sannerligen!

Anna Koldenius har läst och gillat.

söndag 12 juni 2011

Så fin och så stor...

Har precis, tillsammans med flera hundra andra människor, sett årets avgångsklasser tåga genom stan på väg till studentbalen. Så fina, så glada och så vuxna! Min lille son är verkligen inte liten längre, men det känns inte alls länge sedan... På tisdag är själva studenten, så nu får jag väl gå och förbereda mat, skriva tal eller nåt annat nyttigt! Läsningen får stryka på foten i tider som dessa :-)

onsdag 8 juni 2011

Det blir aldrig som man tänkt sig - om man ens tänkt...

Jag har precis skrivit om den gångna helgen på min andra blogg, En sida till (länk till vänster), och det kan väl i viss mån förklara min bristande aktivitet här... Trots extremt svettig ombyggnad av butik har jag ändå hunnit läsa lite, men inte skriva om det jag läst den senaste tiden. Igår var det EM-kval i fotboll, efter styrelsemöte och årsmöte i handbollsklubben, och ikväll EM-kval i handboll - ni fattar ju själva att tiden inte riktigt räcker till! Nu har jag ju så många bra böcker att skriva om att jag borde ta ledigt från jobbet - och det har jag visst gjort, för att förbereda sonens student på tisdag... Nåväl, det löser sig nog med tiden, rätt vad det är dyker det säkert upp en ledig timme :)

torsdag 2 juni 2011

En riktigt fin historia

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm, Bokförlaget Thorén & Lindskog, recensionsex
Jag har börjat på den här boken flera gånger, bara läst de första sidorna och inte riktigt fastnat. Vilken tur att jag fortsatte till sist! Den har ett lite annorlunda sätt att närma sig själva berättelsen, ett nästan dokumentärt anslag, där berättaren beskriver hur han som ung alltid köpte currywurst av fru Brücker. Genom åren har han diskuterat med vänner var currywursten egentligen uppfanns, och själv hävdat att det var i Hamburg och att det var fru Brücker som gjorde det. Efter många år, när hennes kiosk är stängd, bestämmer han sig för att gå till botten med frågan. Han hittar henne på ett äldreboende och börjar besöka henne för att lyssna på hennes historia.

I Hamburg 1945 ligger staden i ruiner, krigsslutet är nära och tillvaron kaotisk. Lena Brücker är närmare 50 och ensam kvar i lägenheten sedan hon slängt ut den otrogne maken, sonen blivit inkallad och dottern evakuerad. Under ett flyganfall träffar hon Bremer, en 23-årig sergeant som deserterar och gömmer sig hos Lena. Så växer en annorlunda kärlekshistoria fram, där de ständigt lever med skräcken att bli upptäckta och angivna. Det är en väldigt fin historia, där det jobbiga med matbrist och ransoneringar bara nämns som självklara detaljer. Det viktiga är hur hon kände och hur de hade det tillsammans i nästan en månad. Han är isolerad från omvärlden och vet inte vad som händer med Tyskland, hon måste leva som vanligt och låtsas som ingenting. Balansen mellan dem förskjuts, han blir rastlös och orolig.

Berättelsen växlar, utan tydliga markeringar, mellan nu på hemmet och då i krigsslutet. Det gör ingenting alls, snarare tillför det en känsla av äkta berättande och verkligt samtal. Romanen handlar i grunden om minnen, om livet och om att åldras. Den skildrar hur betydelsefullt och berikande det är att lyssna och förstå historien, att på riktigt inse att gamla människor varit unga… Jag tyckte mycket om den och är så glad att jag läste den! Och, ja, vi får veta hur currywursten kom till!

Tiden, den tiden...

Nu har jag äntligen sammanfattat och skrivit om vår senaste cirkelbok Flamingons sista flykt på En sida till. Jag har läst en hög med böcker i maj som jag inte skrivit om ännu, men det hade jag tänkt åtgärda under denna mycket välkomna ledighet!

måndag 23 maj 2011

Äntligen!

Paket i brevlådan - ja! Jag har haft massor av andra saker att göra, men har hunnit stjäla till mig läsningen av första kapitlet i 1Q84 andra boken. Nu kan jag ju inte låta bli att undra hur det rent praktiskt ska gå till att hålla Aomame och Tengo levande och aktuella ända tills tredje boken kommer. Det dröjer väl riktigt länge dessutom... Ja det var ju det där med I-landsproblem!

Montedidio

Montedidio av Erri de Luca, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex

En trettonårig pojke börjar sitt första jobb som snickarlärling och skriver dagbok på baksidan av en gammal kassarulle. Det är femtiotal i fattigkvarteret Montedidio, livet är hårt och glädjeämnena få. Pojkens pappa är stuveriarbetare och går kvällskurser för att lära sig läsa. Hans mamma är ofta sjuk, och när hon hamnar på sjukhus tillbringar pappan all ledig tid hos henne och pojken blir tvungen att klara sig själv.

Boken är ett lyckat exempel på berättande i första person presens, texten känns autentisk och får en påtaglig nerv. Att meningarna är korta och språket lite barnsligt förstärker känslan av äkthet. Det är en trettonårig pojke som funderar på livet, målmedvetet tränar i att kasta bumerang på taket (utan att släppa iväg den, han väntar på det enda rätta tillfället), lär sig sitt arbete och lär sig att bli vuxen.

På jobbet pratar pojken med skomakaren Rafaniello, som lagar de fattigas skor utan att ta betalt och tålmodigt väntar på att puckeln på hans rygg ska släppa ut vingarna som finns där inne – de ska ta honom till Jerusalem. På kvällarna är han med Maria, grannflickan som också är övergiven, och utforskar med henne kärleken och vuxenlivet.

Erri de Luca skapar fina, lågmälda bilder av den torftiga vardagen. Det finns en livsglädje, hoppfullhet och tro på framtiden som är påtaglig och befriande.

Det är en riktigt bra bok; jag är inte lika översvallande och förtjust som över Onda stenar och Döden inpå livet, men jag rekommenderar den varmt!

söndag 22 maj 2011

Otålig väntan!

I söndags beställde jag Murakamis 1Q84 andra boken (och Oates Fair Maiden och Carlisles Homicide in Hardcover) och paketet har inte kommit än! Enligt Adlibris skickades de i torsdags morse, och jag var så säker på att jag skulle få hämta dem i fredags att helgläsningen blev alldeles förvirrad och ofokuserad när jag plötsligt måste hitta något annat i stället... Det är ju inte så att jag saknar bra böcker, hyllorna svämmar över av sånt jag vill läsa - men just nu hade jag ju ställt in mig på Murakami! Lyxproblem, jag vet!

torsdag 19 maj 2011

Döden inpå livet

Döden inpå livet av Maureen O’Brien, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex 

Maureen O’Brien var hyllad teater- och filmskådespelerska innan hon debuterade som deckarförfattare 1989. Hon kan givetvis branschen och skildrar miljön, film-och teatervärlden, med en skarpsynt och okonstlad trovärdighet.

Berättaren, skådespelerskan Millie Hale hittar sin bästa vän Liza Drew död i ett ödehus. Chockad och förtvivlad hämtar hon Lizas sambo Paul som sedan ringer polisen. Liza var mer framgångsrik än Mille, hon var berömd och firad tv- stjärna, och genast sätter spekulationerna igång och mediadrevet likaså. Naturligtvis påverkas relationen mellan Millie och Paul av det som hänt, och även förhållandet till Lizas mamma blir alltmer ansträngt. Misstänksamheten mellan de tre trappas upp och underblåses dessutom medvetet av John Bright – den gåtfulle och listige kommissarien som leder utredningen.

Jag gillar den skarpt! Det känns som ett ovanligt perspektiv med en närstående sörjande som berättare. Det blir mer fokus på reaktioner och smärta är i en vanlig deckare. Vi upplever polisutredningen genom en av de misstänkta, inte genom kommissarie Bright. Vi får följa Millie och hennes tankar genom sorg, ångest, rädsla och utsatthet – hon känner sig jagad av både press och polis. När hon blir erbjuden en roll, som från början var tänkt för Liza, i en tv-serie, tvekar hon länge innan hon tackar ja. Hur ska det uppfattas, vad ska folk tänka? O’Brien skildrar väldigt skickligt känslan och glädjen i att lyckas, att vara stjärna för en stund. Jag förstår verkligen hur det är möjligt att ”stoppa undan” tragedin och gå upp totalt i skådespelararbetet och rolltolkningen. Personporträtten är klockrena, jag ser karaktärerna framför mig, sympatiserar med den ene och ändrar åsikt om den andre – jag kan försvara och ursäkta ett beteende och förklara det med sorgen för att i nästa stund tycka riktigt illa om någons agerande, trots sorgen . Det är listigt och klurigt, och jag pendlar verkligen mellan att tro det ena och att tro det andra…

Upplösningen och slutet är befriande och annorlunda. Roligast var nog att jag först efteråt läste att detta är den första av sju om kommissarie John Bright! Det är ju genialt! Han är inte berättare, det är inte hans liv vi följer, men ändå blir han på något sätt huvudperson. Give me more!

måndag 16 maj 2011

Läsning april

Jag inser att jag inte kommer att skriva utförligt om allt jag läser och kör en sammanfattning av april:

The Help av Kathryn Stockett
En av årets favoriter som jag av någon anledning inte skrivit om. Skeeter är vit, ung och kvinna med hjärna i 60-talets Jackson, Mississippi. Hon vill bli journalist eller författare och börjar reflektera över att alla, hennes familjs och hennes väninnors familjers, hembiträden är svarta och ofta behandlas nedvärderande och illa. Anonymt skriver hon en berättelse som bygger på ytterst hemliga intervjuer med hembiträden i staden. Här finns fantastiska kvinnoporträtt, obehagligt trovärdig rädsla och en sagolikt bitsk humor. Här finns också osäkerhet, misstänksamhet, pyrande ilska och ofattbara fördomar. Det är en kolossalt välskriven och engagerande ögonöppnare. Oerhört läsvärd bladvändare!

Colombines kyss av Adriana Lisboa
Ett brasilianskt romanbygge utöver det vanliga! En cirkel till läste och tyckte i olika grupper.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans
Jag träffade Hanna, köpte hennes bok och fick omvärdera mina förutfattade meningar om BOATS. Läs och förundras över hur lagar sätter käppar i hjulet för rättvisan!

I det förflutna av Kate Morton
Jag läste och njöt, försjönk i texten och lät mig dras in i berättelsen om det gamla slottet och allt som hände där. En av årets höjdpunkter!

Great House av Nicole Krauss
Vad kan sägas som inte är sagt? Det är ett fantastiskt romanprojekt och jag läste med stor fascination och behållning. Olika personer berättar, ett stort gammalt skrivbord återkommer i historierna. Det handlar om arv, vad man får och vad man lämnar efter sig. Det handlar om skrivande, om sökande, om saknad och om kärlek. Jag ska träffa Jan och prata om den, och sedan kan jag kanske eventuellt möjligtvis formulera några klarare tankar. Rekommendera å det varmaste kan jag dock göra redan nu!

De imperfekta av Tom Rachman
En tidningsredaktion i Rom, massor av intressanta karaktärer och en underbar samling livsöden. En riktigt bra bok helt enkelt! Läs mer här.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Min bokcirkel Glöd läste och sågade. Jag sträckläste och gillade, med vissa reservationer. Mer här.

The Siege av Helen Dunmore
Ännu en av årets absoluta toppar som jag missat att skriva om! Romanen skildrar belägringen av Leningrad ur stadsbornas perspektiv. En inträngande och påträngande verklig skildring av vanmakt, fattigdom, fruktansvärd köld och den oerhörda kraft och vilja att överleva som hos vissa människor uppstår ur nöden. Men här finns också livsglädje, spirande kärlek och framtidstro. Jag läste under påskhelgen och kunde inte undgå att dra paralleller till det enorma frosseri vi ägnar oss åt. Jag jämförde våra överfulla buffébord med lyckan i att hitta en lök att dela på fyra personer… Boken påminde mig om Tjuvarnas stad av David Benioff, som jag läste innan jag började blogga, och alltså inte har skrivit om. Också det en mycket bra bok, om bland annat en desperat jakt på färska ägg, hjärtlöst maktmissbruk och kampen för att överleva under Leningrads belägring.

Fallet Courrier av Marta Morazzoni
Annorlunda och tilltalande om en man som till synes har allt. Läs mer här.

Flickan under jorden av Elly Griffiths
Min nya deckarfavorit! Ruth är arkeolog, angenämt mänsklig och oerhört lätt att sympatisera med. Hon är lagom udda utan att vara en kuf, hon är trovärdig och har integritet och hon känns så äkta i sitt sätt att i sin osäkerhet jämföra sig själv med andra. Personporträtten är intressanta, upplägget är spännande och det är både lättläst och välskrivet. En riktigt bra deckarförfattare som jag absolut vill läsa mer av, snart!

söndag 15 maj 2011

Onda stenar, fina tankar

Onda stenar av Milena Agus, Elisabeth Grate Bokförlag, Recensionsex

Ett barnbarn berättar sin farmors historia och jag är så vansinnigt förtjust! Det handlar om det hårda och fattiga livet på Sardinien på 40- och 50-talet, om att betraktas som (och kanske vara) annorlunda och om utanförskap. Det handlar också om rädslan för det som är olikt och inte passar in, och därmed också om utebliven förståelse. Farmodern åker till en kurort på fastlandet för att få bukt med sina njurproblem – sina onda stenar – och träffar där en man, Den hemkomne, som kommer att påverka henne under resten av hennes liv.

Det är en långsam och vacker berättelse om diktens och fantasins kraft, om att kunna prata med varandra och att kunna förstå varandra. Den är så otroligt fin! Jag har njutit av vartenda noga avvägt ord i det stillsamma flödet av kärleksfullt berättande. Språket är rakt, enkelt och exakt. Det bygger en stämning som är påtaglig, och jag känner den fuktiga dimman, den bedövande kylan och den dallrande dammiga hettan. Jag hör också tystnaden, den som är full av det outtalade och av det önskade.

Läs och njut!

Hur tänkte jag?

Varför köpte jag bara första boken av Haruki Murakamis 1Q84? Borde jag inte liksom insett att när den var slut skulle jag vilja kasta mig över andra boken? För det vill jag, verkligen! Jag är inte lika övertygat tokentusiastisk som efter många av hans andra böcker, men tillräckligt för att vilja ha mer NU. För första gången har jag reagerat på att dialogen ibland känts lite krystad och stelt onaturlig, och jag kan inte bedöma om det är skrivet så eller om det beror på översättningen. Sedan tycker jag faktiskt att det är lite för mycket nakna kroppar och sex, inte för att jag är pryd utan för att jag tycker att det inte behövs och inte tillför något. Men det kanske har en mening och ett syfte, det är ju en synnerligen skruvad historia och jag vet ju inte än vart den är på väg! Nu har jag i alla fall beställt andra boken och får således ge mig till tåls några dagar. Det är inte ett dugg synd om mig, jag har bokhyllan full av böcker jag gärna läser, men ni vet hur det är - ibland vill man ha något speciellt just nu...

Andra som läst: Boktoka, A fraction of the web

tisdag 10 maj 2011

Otroligt oroligt i Oxford

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg, Bokförlaget Forum, Recensionsex

I kväll träffades bokcirkeln Glöd för att diskutera vår senaste bok. Maja Grå kommer till Oxford för att studera konst, och i samma veva hittas hennes sedan många år försvunna mamma mördad i Brighton. Jag läste den i en sittning, och fastnade och fängslades helt klart. Jag gillar atmosfären, de traditionsfyllda miljöerna, byggnaderna som är fulla av hemligheter och skolan med sina outtalade regler och hierarkier. Eftersom jag definitivt inte är någon skräck- eller spökälskare så var jag nöjd med att känna att spökerierna och det övernaturliga passade in och inte störde berättelsen. I efterhand var det dock något som skavde lite, och jag kom fram till att det nog var språket. Under kvällens cirkeldiskussion enades vi om att det helt enkelt kändes lite ungt …

Jag var den mest positiva i cirkeln (jag sträckläste den trots allt!) och kommer säkert att läsa nästa bok om Maja Grå. De andra var mer kritiska, både till formen och till språket. En av oss sa att hon skulle lämna den vidare till sin tonårsdotter, som säkert skulle gilla den. Faktiskt kändes det nog, med lite eftertanke i bagaget, lite grann som en ungdomsbok och jag inser att jag hade väntat mig mer. Den fångade mitt intresse och var väldigt lättläst men jag har knappt ägnat den en tanke sedan jag läste ut den. Är jag kanske för gammal?

Omslaget är fantastiskt fint, det höll alla med om!

Kärleksfullt porträtt av en mamma

Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron, Weyler Förlag, Recensionsex

Helena överlevde förintelsen och började ett nytt liv i Israel med sin dotter Elisabeth. Mamman är tydligt skadad av sina fruktansvärda upplevelser, hon beter sig märkligt och betraktas ibland som galen av sin omgivning. Vid högtider stänger Helena in dem och släcker alla lampor, oftast för att ingen ska märka hur ensamma de är. Hon låter inget som är tillverkat i Tyskland finnas i hemmet och hon hamstrar hysteriskt inför sexdagarskriget. Helena blonderar håret på sig och Elisabeth, och målar deras ögon blå i fotoalbumet – så att inget ont ska hända dem. Hon är rolig, dräpande, upprorisk och egensinnig. Hon är udda och beter sig konstigt men är ändå omtyckt och accepterad i grannskapet.

Elisabeth berättar om sin barndom och tecknar ett fantastiskt fint porträtt av sin mamma. Uppväxten är beskriven med varm humor och totalt utan fördömande. Dottern drabbades ju oavbrutet av mammans ”konstigheter” men hade inte varit med om något annat och skildrar Helenas excentriciteter med värme, ömhet och överseende. På något sätt anar Elisabeth att det finns en anledning till Helenas beteende och accepterar helt enkelt sin tillvaro utan att klaga.

Det är en gripande berättelse, där dråpliga händelser skildras med värme, och där det oerhörda allvaret ständigt ligger i bakgrunden. Det är en roman om att hantera livet efter att ha överlevt, och det är så bra!
Helt enkelt en liten pärla med ett jättefint omslag!

måndag 9 maj 2011

Märkligt möte!

Fallet Courrier av Marta Morazzoni, Carlsson bokförlag, Recensionsex

Vi befinner oss i byn Auvergne i början av 1900-talet och möter Alphonse Courrier, målmedveten och tämligen framgångsrik järnhandlare. Han är respekterad och aktad, planerar sitt liv i (nästan) minsta detalj och bryr sig inte om vad någon tycker; men naturligtvis bryr sig byborna om vad han gör, de är nyfikna och skvallrar gärna. Alphonse ser ner på sina grannar och konstaterar att de flesta är fula, komiska och fula, men lägger egentligen ingen vikt vid någonting. Enligt planen gifter han sig med en lämplig kvinna, inte ett för att han älskar henne utan för att hon är lämplig, och skaffar, när det till slut passar honom, två barn. Eftersom Alphonse är en man som gör som han vill har han givetvis en älskarinna, som han i största hemlighet träffar enligt ett noga upplagt schema. Att han är så mån om att hålla det hemligt till och med för sin bäste (ende) vän, beror nog på att hon betraktas som den fulaste kvinnan i byn. Men allt här i livet kan man ju inte planera…

Det här är en ovanlig roman, med ett ovanligt språk. Berättaren är synnerligen närvarande och tilltalar läsaren vid ett flertal tillfällen. Språket störde mig i början, jag fick inget flyt i läsningen och det kändes som om författaren försökte vara rolig och käckt medvetet gammaldags. Berättaren använder sig, som närvarande och allvetande, flitigt av putslustiga kommentarer och ett högtravande tilltal med glimten i ögat. Jag brukar uppskatta sådant, men här kändes det krystat. Men! Ju mer jag läste desto bättre stämde språket med berättelsen.

Flera kapitel inleds som en tablå, en scenbeskrivning från långt håll. Hur det ser ut, hur ljuset faller i rummet och så vidare. Det skapar ett avstånd, och man kommer heller aldrig Alphonse (eller någon annan) riktigt nära. Jag läser den lite som ett gammaldags sagoberättande, fast med filosofiska sentenser och associationer.

Det är en berättelse om livet, målmedvetenhet, strävan och kärlek. Romanen har ett djupsinnigt drag – vad strävar vi efter, och varför? Vilka beundrar vi – och varför? Vilka har makt och aktning – och varför?

Det började trögt men blev till slut en läsupplevelse jag återkommit till i tankarna och absolut kan rekommendera!

söndag 8 maj 2011

Att göra sommar

Ida hade sitt sätt, jag har mitt... Efter avfärgning, fyra (fyra!) blekningar, många timmar och en avslutande välbehövlig klippning där orange och väldigt döda toppar avlägsnades är jag nu fit for summer! Det är långt mellan svart och vitt, och det är samma sak varje år - det krävs fler blekningar och tar mycket längre tid än jag vill komma ihåg. Eftersom topparna inte överlever hur burdus behandling som helst är håret dessutom mycket kortare än planerat. Men i alla fall blont och inte gulorange. Det är ju bra! I eftermiddag har jag njutit av att värmen är tillbaka, suttit i solen, läst och mått bra. Nu har jag dessutom kommit in i att (oftast) anteckna medan jag läser, vilket gör det oerhört mycket lättare att skriva om böckerna sedan. Jag reflekterar mer och funderar över vad jag tycker och varför. Nästa steg, att faktiskt skriva lite, sparar jag till i morgon!

torsdag 5 maj 2011

Ibland har man flyt!

När jag kom hem från jobbet låg ett paket från Weyler i brevlådan: Korparna av Tomas Bannerhed och Varför kom du inte före kriget av Lizzie Doron. Jag är så nyfiken på båda två, och eftersom jag i förra inlägget mumlade något om en tunnis innan Murakami blev jag extra glad - Dorons bok är på 130 sidor! Eftersom jag redan lagt in bild på den under "Läser just nu" får Korparna förgylla det här inlägget. Det är ju alltid trevligt med bilder!

Strax fick jag dessutom ett sms från min kära vän, Varbergs bästa frisör, som tyckte att jag behövde klippa mig (hade hon väldigt rätt i!) och föreslog 19.30 nu i kväll! Till saken hör att hon är fullbokad till mitten av juni och hade jobbat sedan 7.30 i morse...  Så nu sitter jag här, ser hyfsad ut i huvudet och har en mycket lovande och tunn bok som väntar vid sänggåendet. Klockan är mycket och min planering gick åt fanders, men det känns helt okej!

Längtar hem...

Det är ruggigt och höstlikt ute och jag längtar hem till soffa, filt och Murakami! Otroligt sugen på att läsa den, men kanske sticker jag emellan med en tunnis. Ni vet den där villfarelsen att om jag läser flera tunna så har jag färre böcker kvar i min pockande hög - som om den inte ständigt fylls på...

onsdag 4 maj 2011

Beställt och klart!

Det tog sina modiga timmar, men nu har jag äntligen hittat en bok som jag hoppas ska bli bra till nästa cirkel på En sida till! För en boknörd är det naturligtvis rena himmelriket att klicka runt och söka på Förlagssystems hemsida, jag hittar ju så mycket jag skulle vilja köpa...  Det är dock förvånande hur många författare som inte längre går att köpa. Jag har trott (om jag ens har tänkt på det) att där finns ALLT, ungefär som ett referensbibliotek med alla böcker som någonsin getts ut. Naturligtvis inser jag ju att det inte är ekonomiskt hållbart, men det är ändå lite sorgligt.

Vad är väl en dag på slottet?

Jag vet att det är fel... Det är bara det att jag nu har tillbringat en bit över tre timmar med att hitta nästa bok att läsa i En sida tills bokcirkel och fortfarande inte beställt något! Fattar ni hur många böcker och författare som är definitivt slutsålda eller finns tillgängliga i 3 ex eller färre?  Hur svårt som helst! Jag vill hitta något som ingen läst, något som är riktigt bra och samtidigt hyfsat lättillgängligt... Deltagarna ska ju helst nappa på att hänga med en vända till liksom. Dessutom vore det optimalt om jag själv inte läst den heller, jag vill ju att vi ska ha samma förutsättningar. Vi har varit i Frankrike, i USA med ryskjudiska emigranter och i Brasilien. Vore kul med något helt annat... Men nu snurrar det i huvudet och jag får nog skjuta upp beställningen till i morgon. Tips mottages tacksamt!

söndag 1 maj 2011

En liten pärla!

De imperfekta av Tom Rachman, Weyler Förlag, Recensionsex

En amerikansk miljonär bestämmer sig på 50-talet för att starta en engelskspråkig dagstidning i Rom. Genom åren förändras världen och tekniken, men den gamle grundarens arvingar är inte så intresserade av tidningen som tappar läsare och inte ens finns på nätet. Det är bakgrunden och ramen i romanen, men det är på redaktionen det händer.

De olika medarbetarna presenteras i varsitt avsnitt där vi får lära känna dem med fel och förtjänster. Det är underbara porträtt, personliga och äkta, som visar på mänskliga svagheter och avslöjar drömmar som inte slår in. Vi möter utrikeskorrespondenten som har tappat gnistan, redigeraren som känner sig förbigången och utanför, den nitiske korrekturchefen som är en helt annan person utanför redaktionen och alla de andra. De är misstänksamma och missunnsamma, de är uppgivna och godtrogna, de är hänsynslösa och karriärlystna, men framför allt visar Rachman att de är vanliga människor. Han skriver om människor som inte alltid är sympatiska och inte alltid gör rätt, men det blir aldrig dömande och han låter alltid sina karaktärer behålla värdigheten. Det är väldigt olika personligheter som skildras, och oerhört underhållande och engagerande historier som berättas.

De olika avsnitten är som noveller, men jag får absolut inte känslan av att läsa en novellsamling eftersom de så skickligt hålls ihop genom den yttre beröringspunkten – tidningen.
Novellerna eller avsnitten handlar om enskilda personers verklighet och vardag; romanen i stort blir en reflektion över svårigheten att hänga med i den tekniska utvecklingen, att klara ekonomiska kriser och att leva upp till de ökade kraven på att ha koll på hela världen och att vara ständigt uppdaterad. Papperstidningens förmodade död alltså.

Riktigt njutbar läsning!

I det förflutna av Kate Morton, Bokförlaget Forum, Recensionsex

Engelskt slott, andra världskriget, gotisk roman med mystisk bakgrund, familjehemligheter, bortkomna brev, saknade personer och så lite arbete i förlagsbranschen – ingredienserna var minst sagt lovande! Mina förväntningar infriades med råge och jag sträckläste och njöt!

Edie Burchill jobbar på ett litet bokförlag och är nyseparerad. Hon har ingen nära relation med sin mamma och har inte ens berättat att hon flyttat från pojkvän och lägenhet. När ett förkommet brev dyker upp efter 50 år, adresserat till modern, tar deras förhållande en ny vändning. Edie får veta att mamman evakuerades under kriget och bodde på slottet Milderhurst Castle som krigsbarn. Slottet ägdes av författaren Raymond Blythe, som bodde där med yngsta dottern Juniper och de äldre tvillingarna Percy och Saffy.

Romanen rullar sedan upp de två historierna, nu och då, parallellt. Vi får följa Edie när hon besöker slottet, där de nu mycket gamla systrarna bor kvar, och försöker ta reda på vad som hände. Samtidigt försöker hon få ordning på sitt eget liv, hitta ny bostad, sköta jobbet och umgås i måttliga mängder med sin familj och släkt. I de historiska partierna befinner vi oss på slottet under andra världskriget och följer de tre systrarnas liv under kriget.

Det är så skickligt berättat och miljöbeskrivningarna så där precis lagom detaljerade att jag bara dras med och in i romanen. Jag befinner mig i England, jag känner stämningen, ser slottets rum och hör ljuden. Karaktärerna är väldigt väl beskrivna; för varje avsnitt i romanen lär jag känna dem lite mer och får veta lite mer om hur de tänker och varför. De blir levande och trovärdiga och får ordentligt med utrymme. Språket bara flyter på utan något som irriterar eller stoppar upp. De många trådarna fångas konstfärdigt upp och nystas ihop till en tragisk och skrämmande verklighet. Jag var djupt försjunken och ville inte att den skulle ta slut, samtidigt som jag bara måste få veta hur det hängde ihop. Rekommenderas å det varmaste!
(Det enda negativa är väl det förfärliga omslaget som ser ut som en Harlequin-roman eller nåt...)

Ligger lite efter...

Det där med ambitioner alltså... Kanske skulle jag tagga ner lite, tycka att det är okej att bara skriva några korta rader om en bok jag läst och inte göra det till en så stor grej - det blir ju inte av då! I förra inlägget skrev jag att jag skulle publicera något om åtminstone två böcker senast i tisdags. Tisdag blev till lördag och kavajen till en fingertuta, eller hur det nu var med mäster skräddare... I alla fall har jag läst tio böcker i april och det har mestadels varit riktigt, riktigt bra läsning! Månaden avslutades i eftermiddags, i solen, med de sista sidorna i Elly Griffiths Flickan under jorden, och jag kan bara instämma i den hyllningskör som fick mig att klicka hem den förra veckan. En riktigt bra deckare! Sympatisk och mänsklig huvudperson, bra språk och intressant och fängslande upplägg. Jag vill läsa mer om Ruth Galloway, nu! Jag har hört rykten om att vädret ska bli sämre i morgon och har redan schemalagt dagen med städning, tvätt, löpning OCH formulering av mina tankar kring aprilböckerna. Tror jag på det själv? Naturligtvis!

Och vad var det som fick göra Ruth Galloway sällskap i paketet jag hämtade igår? Jo:
Boardy, Elin Allt som återstår
Griffiths, Elly Flickan under jorden
Murakami, Haruki IQ84, första boken
Shamsie, Kamila Burnt shadows
Phillips, Jayne Anne Lark & Termite
Hanif, Mohammed Mangon som sprängdes

söndag 24 april 2011

Underbart läskoma!

Nu har jag haft tre helt lediga dagar. Sonen är i Sälen och har det bra - alltså behöver jag inte ha dåligt samvete för att det serveras tråkig mat, rester eller samma mat flera dagar i rad. Jag har nästan bara läst... Ute i en solstol och inne i min soffa. Planen var i vanlig ordning att komma i kapp med att skriva om böckerna också, men påsken är ju inte slut än! Jag har läst ut Great House och jösses, jag bara måste prata om den med någon. Jan ligger bra till, han har frågat mig flera gånger om jag har läst den och sagt att han vill prata om den. Nu förstår jag vad han menar... Jag rivstartade med att läsa ut De imperfekta, en underbar historia om en tidning i Rom - det kommer mer, snart. I går kväll läste jag så Döden på en blek häst i en sittning. Eftersom det är Glöds nästa cirkelbok ska jag inte skriva så mycket mer än, men att jag sträckläste kan kanske vara en ledtråd till hur den recensionen kommer att arta sig. Klockan var över två när jag slog ihop den, fortfarande parkerad i soffan, och eftersom jag alltid måste läsa några sidor i sängen också började jag på Helen Dunmores The Siege. Eftersom den fantastiska solen varit snäll idag också så har jag kommit en bra bit, och jag gillar! Men som sagt, påsken är ju inte slut än och innan tisdag måste jag nog ha totat ihop något om åtminstone två nyligen lästa böcker. Ska bara läsa några sidor till först...

tisdag 19 april 2011

Som någon annan bäddar

På skrivarkursen i Stockholm träffade jag Hanna Lans, som redan gett ut en bok på eget förlag. Imponerad och nyfiken köpte jag den naturligtvis! Lite tveksam blev jag när jag insåg att den berättar Hannas egen historia, hur hon hamnade i ett omöjligt äktenskap i USA och hur hon kämpade för att kunna flytta hem till Sverige med sin son. BOATS (based on a true story) har aldrig varit min grej... Men vad härligt det är när fördomarna kommer på skam! Den är välskriven, engagerande och omskakande. Slutet sträckläste jag med hjärtklappning - trots att jag träffat Hanna och vet att det gick bra. Som ensamstående mamma till en son är jag så tacksam över att både pappan och jag bor i Sverige, och naturligtvis över att vi har en bra relation. Det är en angelägen och viktig bok, Hanna är ju tyvärr långt ifrån ensam om sina erfarenheter. Rekommenderas!

måndag 18 april 2011

Ibland blir det bättre än man tänkt sig...

Hade planerat att plåga mig igenom ca 7 km i löparskor efter jobbet, men blev helt oprovocerat inbjuden till en balkong i solen, fick ett glas vin i handen och sedan massage! I can live with that! Helt säker på att slingan ligger kvar i morgon, och under långa påsken hinner jag ju både springa massor, läsa massor och skriva massor - eller hur?

fredag 15 april 2011

Konsten att inte få något gjort

Jag släckte lampan halv två i går kväll efter att ha läst ut I det förflutna av Kate Morton och tyckte mycket om! I dag hade jag tänkt skriva om den, men först ska jag ju sammanfatta En sida tills senaste cirkelbok Colombines kyss, och så tänkte jag ju skriva om The Help och Som någon annan bäddar... Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska börja med och alltså blir det ingenting om någon bok! Men då måste jag ju i alla fall bestämma vad jag ska läsa härnäst, och med ett tresiffrigt antal olästa och längtansvärda böcker i hyllorna borde det ju inte vara något problem - men det är det! Då kan man ju alltid gå in på Adlibris och skriva en liten lista på det som lockar så där extra mycket... Upptäckte till exempel några äldre olästa Paul Auster som inte finns på svenska (längre?), vill gärna läsa Elin Boardy, måste absolut läsa Murakamis första 1Q84, och så är det ju påsk nästa vecka! Jag köper i princip aldrig deckare, men nu kände jag en nästan oemotståndlig lust att läsa påskkrim. Jag har snappat upp en del som verkar lovande i bloggosfären och har naturligtvis några stycken på en lista. MEN jag har inte köpt något ännu! Jag har faktiskt inte gjort något endaste dugg av det jag hade tänkt ännu... Jo, jag bestämde mig för att börja på Great House, för hur snabba Adlibris är är så har jag inga nya böcker innan jag lägger mig i kväll.

onsdag 13 april 2011

Ännu en fantastisk kväll!

Jag har ganska nyss kommit hem från sista cirkelträffen om Adriana Lisboas Colombines kyssEn sida till. Jag är helt lyrisk och löjligt uppfylld av alla intressanta iakttagelser och alla härliga människor jag träffar varje gång! Min dröm vore ju att bara läsa bra böcker, träffa intressanta människor för att prata om nämnda alster och sedan skriva en rad eller nittiosju om mina intryck. Men så var det ju den där lilla detaljen om att försörja sig... Jag är ändå väldigt mycket mer nöjd med min tillvaro nu än jag var för ett år sedan, då jag inte hade någon bokhandel och inte arrangerade bokcirklar!

söndag 10 april 2011

Ingen lust med något, nästan...

Helgen har varit lugn och bra, vädret har äntligen varit bra, jag har tvättat och städat lite (vilket var välbehövligt och alltså bra). Jag blev bjuden på våfflor med avocado, gräddfil och rom i solen igår. Jag sprang ca 4 km och kände mig nöjd, ska jag springa Göteborgsvarvet om en dryg månad är det ju jättebra att komma igång i tid... Idag har jag suttit i solen och läst - och nu vill jag inte göra något annat! Hade tänkt skriva om The Help och om Som någon annan bäddar, förbereda mig för styrelsemötet (HK Varberg) i morgon och börja på en annons för klubben. Kan inte riktigt uppbringa energin, vill bara krypa upp i soffan med Kate Morton och en kopp te. Tror jag gör det faktiskt!

tisdag 5 april 2011

Fasansfullt bra!

Maaza Mengiste Under lejonets blick

Vad gör förtryck, terror och tortyr med människor? Eller makt, rädsla och fattigdom? Alldeles för mycket och alldeles för lätt att räkna ut. Det kan aldrig bli bra eller ursäktat, men det kan i viss mån förklaras. Vi är i Etiopien 1974, i början av revolutionen där kejsare Haile Sellassie störtas. Folk väljer sida, eller avstår av rädsla från att tycka något alls.

Läkaren Hailu och hans två söner bildar navet i berättelsen; en beskrivning av en vardag där våldet och rädslan eskalerar och varje människa är tvungen att förhålla sig till det. Bröderna har så olika syn på världen och på vad som är rätt, men när det väl gäller står de varandra närmare än de trott. De väljer olika vägar, men alla kan inte vara soldater – soldater kan inte leda ett land – och vad slåss de mot egentligen? Vem hjälper de med sina olika sätt att protestera?

Det är en välskriven och intressant familjekrönika, en äkta bladvändare med ett oerhört driv i berättandet, inramad av det mest fruktansvärda man kan tänka sig. Personporträtten är levande och trovärdiga; beskrivningarna av brödernas och faderns olika sätt att tolka och hantera det som händer och att sedan välja ståndpunkt och agerande känns hjärtskärande levande och realistiska.

Under lejonets blick är en läsvärd, viktig och drabbande roman. Det är fasansfullt och oerhört bra. Det gör ont att läsa. Det har hänt så många gånger och det händer fortfarande.

Jag tänker på En halv gul sol, på det jag lärde mig som jag borde ha vetat. Jag tänker på att det här borde jag också ha vetat, och på att den här boken faktiskt är lika bra!

Det sprider sig...

Nu har jag också drabbats av den mystiska radbrytningssabotören! Har läst att flera råkat ut för detta, helt plötsligt försvinner alla radbytningar! Märkte det när jag la till The Help i min topplista 2011, plötsligt kommer all text i en följd och det spelar ingen roll vad jag gör!

Fast här blev det minsann en styckeindelning... Är det bara i listan? Hur kan det bli så? Under Globala inställningar har jag haft "Uppdaterad redigerare" hela tiden, jag läste att det hade hjälpt någon. Vad ska jag göra? Någon...

Koncentrerad inspiration

Hemma igen efter en fantastiskt givande och rolig skrivarkurs i Stockholm! Barbara Voors och Hanna Nyberg var generösa, kunniga, trevliga och inspirerande. Vi lyssnade, antecknade, gjorde övningar och fick svar på frågor. Vi fick massor av tips och nycklar för att komma vidare (eller ens kunna börja i undertecknads fall). Barbara delade med sig av sina erfarenheter och gav många exempel från sitt eget skrivade. Hon har ju skrivit massor av väldigt bra böcker och vet vad hon pratar om. Det känns liksom ännu mer "på riktigt" då... Vi var ett 20-tal som deltog, och flera av de bokbloggare jag följer var med. Så roligt och intressant att träffa alla. Peppad, nöjd och trött ska jag nu försöka lokalisera sängen! Bilden har jag lånat från Pockethexorna.

fredag 1 april 2011

I morgon, snart idag...

Nu borde jag packa. Nu ska jag packa! Jag har en jättedisk att ta hand om innan jag kan lägga mig också...
 8.35 går tåget till Stockholm och en skrivarkurs med Barbara Voors och Hanna Nyberg! Hur spännande är inte det? Efter moget (nåja) övervägande har jag bestämt mig för att lämna datorn hemma. Den är ganska tung att släpa på, och det kan vara en utmaning och kanske ge en annorlunda känsla att helt enkelt använda papper och penna! Då vet jag ju en sak jag inte ska packa, alltid en början! Allvarligt talat förstår jag inte riktigt det här med tiden - varför blir klockan alltid så mycket? Borde skriva protokoll från mötet med sponsorgruppen i HK Varberg också, men nån måtta får det kanske vara så här i midnatts timma... Återkommer med information om skrivarkursen :-)

tisdag 29 mars 2011

Glödande solnedgång över havet

I kväll hade jag träff med min "gamla" bokcirkel Glöd. Vi träffades på den inglasade verandan till Varbergs Kusthotell och njöt av ett glas vin och trevligt samtal om vad som hänt i livet sedan sist - och naturligtvis om En munter begravning. Nu visade det sig att bara tre av oss läst ut den, av varierande anledningar, men vi som läst den gillade. Jag har ju pratat om den i fyra grupper med En sidas tills bokcirkel och behövde inte ens några anteckningar... Men åh! Vilken härlig kväll det blev, trevlig samvaro, intressanta samtal, fin utsikt över havet och sedan en cykeltur hem längs strandpromenaden i mörkret. Lite för mörkt - lyset har lagt av, men ändå! Och till nästa gång ska vi läsa Döden på en blek häst! Jippie! Jag har ju ett outtalat men tämligen nödvändigt köpstopp hängande över mig, men bokcirklar är faktiskt undantagna! Den stora utmaningen blir nu att köpa bara den boken...

Ett högt pris

Priset man betalar av Lionel Shriver, Ordfront, Recensionsex 


Shep Knacker har sparat pengar i hela sitt liv för att en dag kunna lämna allt och leva resten av sitt liv utomlands. Hans fru Glynis har följt med på rekognoseringsresor genom åren, men är inte alls lika entusiastisk och tror inte att flytten någonsin kommer att bli av. En dag bestämmer sig Shep, han köper tre enkelbiljetter till ön Pemba utanför Zanzibar och packar sina väskor. Han ska tala om för Glynis att om hon och sonen inte vill följa med åker han ensam. Men det blir inte som han tänkt sig – när Glynis kommer hem berättar hon att hon har drabbats av svårartad cancer. Givetvis vänds hela tillvaron upp och ned, han gömmer väskorna i garderoben och går tillbaka till sitt förhatliga jobb med svansen mellan benen.

Han måste ju jobba för att få ut den sjukförsäkring arbetsgivaren står för. Sheps bäste vän Jackson har en svårt sjuk dotter och stor erfarenhet av USA:s sjukförsäkringssystem – och han är inte nöjd. Jackson är i själva verket alltid arg på orättvisor och hans upprörda och agiterande samtal (monologer oftast) bara pågår som en okontrollerad svada. Shriver har ett syfte med romanen, något viktigt att säga, och jag förstår och håller med. Sjukförsäkringssystemet fungerar inte; får du cancer och vill ha bästa möjliga vård får du räkna med att sälja allt du har och troligtvis inte ha råd ändå. Men det angelägna ämnet och Shrivers uppenbara engagemang gör att det rinner iväg och blir lite för mycket, några tankevändor och förtydliganden för många. Speciellt i början känns det nästan som en programförklaring, berättelsen tappar fart och det känns en aning oredigerat och övertydligt. Jag märker att jag skummar genom sidorna med upprörande detaljer och exempel tills berättelsen ”börjar igen”. Det är synd, för Shriver skriver väldigt bra och tecknar lysande personporträtt! Hon beskriver både Sheps och Jacksons familjer på ett levande och ärligt sätt. Där finns flera svårt sjuka människor och familjemedlemmar som sköter om dem dygnet runt, men det blir aldrig gråtmilt, ömkande eller för den delen präktigt. Skildringarna av hur Glynis blir allt sämre eller Jacksons dotter Flickas fruktansvärda sjukdom är drabbande, realistiska och osentimentalt. Där finns drastisk humor och trovärdig dialog.

Så på sidan 326 kommer Glynis till tals. Hon är mycket sjuk och anstränger sig för att tänka. Inte mycket är viktigt längre vilket formuleras fint som: ”Det förflutna kunde bara rekonstrueras med hjälp av det närvarandes byggstenar. För att minnas glädje måste glädje finnas till hands”. Alla hennes känslor är borta. ”Hon visste inte längre hur det kändes att bry sig om något, och man kan inte sakna det man inte kan omfatta. Att inte bry sig var alltså på sätt och vis okej. Något annat var hon inte medveten om”. Härifrån är det så mycket bättre! Språket är skarpare, stramare och mer exakt. Humorn är vassare och det är mer driv i berättelsen. Det känns som om Shriver skriver mer inspirerat och fokuserat utan så mycket indignation i vägen. När jag slår ihop boken tycker jag väldigt mycket om den, och den är klart läsvärd. Det är så synd att de lite för många orden om samma sak drar ner tempot i början...

Fru E har också läst.

måndag 28 mars 2011

Läslust och dum stress

Jag har bokhyllan full av fantastiska böcker som jag sååå gärna vill läsa - nu. I går kväll började jag på The Help, som verkar jättebra och som jag så gärna vill försjunka i. Men jag blir stressad, över att det är en pocket med 444 sidor, liten text och på engelska! För då dröjer det ju relativt länge tills jag kan börja på nästa bok som jag är lika sugen på. Ska jag då börja med att "beta av" de tunna volymerna för att snabbare ha färre olästa böcker som förföriskt vädjar om uppmärksamhet från sina dammiga hyllplan? Det är ett korkat dilemma och ett olösligt problem eftersom jag efter åratal av empiriska studier vet att summan av de olästa böckerna i mina hyllor aldrig kommer att bli noll - och det vill jag ju inte heller! - utan att de snarare på ett mysktiskt sätt förökar sig och får nya trevliga hyllkamrater som deltar i kampen om att bli vald nästa gång... En tanke som tränger igenom allt oftare är att jag behöver semester - för att hinna läsa! Var det någon som sa något om i-landsproblem?

torsdag 24 mars 2011

Andlös förundran

Kim Thúy: Ru, Sekwa förlag

Berättaren i Ru lämnar Vietnam som båtflykting och hamnar så småningom i Canada, precis som författaren. Vad som är självbiografiskt och inte har jag ingen aning om, och det hade heller ingen som helst betydelse för min läsupplevelse.

För en läsupplevelse var det verkligen! Jag fångades direkt och blev som uppslukad av denna oerhört vackra bok. I korta stycken, som minnesfragment eller dagboksanteckningar, gör berättaren nedslag i olika skeden i sitt liv. Det bekymmerslösa vardagslivet som barn i Vietnam varvas med ohyggliga upplevelser som flykting och livet som vuxen i Canada. Viktiga, omvälvande och dramatiska händelser extraheras ner till vad jag skulle vilja beskriva som fulländade avsnitt i exakt rätt längd. Varje liten episod, eller kort historia om exempelvis en släkting, skildras sakligt och osentimentalt – men djupt berörande och knivskarpt vackert. Språket är på samma gång sparsmakat, precist och stillsamt poetiskt. På varje sida finns fantastiska formuleringar, självklara och djupa sanningar och enkla kloka tankar.

Ru betyder ”bäck” på franska, och i överförd betydelse ”flöde (av tårar eller pengar)”. På vietnamesiska betyder Ru ”vaggvisa” eller ”att vaggas”. Sällan har jag stött på en mer välfunnen titel!
Det slår mig att man sannerligen inte måste skriva experimentellt, konstigt och svårbegripligt för att det ska kännas fräscht, eget och oanvänt.

Läs! Läs! Läs!

PS. Jag noterar att av sex böcker på min lista över årets hittills bästa böcker kommer tre från Sekwa...

En munter begravning

En sammanfattning av bokcirkelns trevliga träffar, djupa diskussioner och smarta synpunkter finns nu på En sida till...

måndag 21 mars 2011

Filmtajm!

När jag kom till En Trappa Ner i kväll för att ha träff med sista gruppen om Ulitskaja väntade en överraskning på mig. Jan hade varit och lämnat filmen till mig! Jag pratar förstås om The Best Years of Our Lives som jag blev så sugen på att se efter att ha läst Austers senaste. Det ska bli väldigt spännande att se om jag fortfarande tycker den är så betydelsefull för romanen efter att ha sett den... Så himla snällt! Tack Jan!

söndag 20 mars 2011

Lustläsning!

Jag har aldrig läst något dåligt av Paul Auster, jag har aldrig ens läst något mediokert. Det har varit fantastiskt och det har varit underbart, eller möjligtvis riktigt bra och absolut läsvärt. Den senaste, Sunset Park, tycker jag hör till de bättre av de bra. Kanske beror det på att jag läste hans hustrus The Summer Without Men precis innan och hamnade i något slags välvilligt äkta-par-idoldyrkankoma, men jag tror faktiskt inte det. Auster är lekfull, bubblande av berättarglädje, underhållande och driven i sitt berättande. Dessutom tror jag aldrig att jag blivit så sugen på att se en film jag aldrig tidigare hört talas om, William Wylers The Best Years of Our Lives från 1946, som spelar en ganska stor roll i romanen.

Vi får följa ett antal unga människor som ockuperar ett hus. Deras drömmar, förhoppningar och sanning kolliderar med den brutala verklighetens bostadspolitik, ekonomiska nedgång och oro. Personbeskrivningarna är levande, intressanta och fängslande. Jag känner Miles, jag känner med hans pappa och jag förstår hans gamle vän Bing Nathan. Det betyder naturligtvis inte att de alla agerar smart, rätt och riktigt hela tiden, tvärtom… Här finns alla Austeringredienserna: död, olyckor, hemligheter, skuld, livslögner, konstnärskapets kval och nördiga sportreferenser. Det är bara att plöja, att gräva ner sig i Austerlandet och njuta av vartenda spadtag i den mustiga myllan!

onsdag 16 mars 2011

Vad är en riktig kvinna?

Virginie Mouzat: Ingen riktig kvinna. Sekwa förlag.

Hela romanen är ett brev, från en kvinna till den man som hon eventuellt ska våga inleda ett förhållande med. Hon vill förklara sig, beskriva sig och demaskera sig så att mannen/mottagaren vet vad han ger sig in på. Berättaren skiljer sig, enligt henne själv, från alla andra kvinnor. Hon skulle egentligen inte ha överlevt enligt läkarna, men trotsade all logik och vetenskap och växte upp till ett udda och ensamt barn. Där i kuvösen anser hon att hennes aggressioner grundlades. Hon för en ständig kamp mot ”alla andra kvinnor” och för all del mot alla de män som betraktar henne som skönhet, sexobjekt och lockande avelssto. Redan på sidan 12 konstaterar hon att hon aldrig kommer att få barn, och sedan återkommer detta trauma – som hon envist hävdar är något hon helt accepterat och inte är intresserad av – genom hela berättelsen. Hon utvecklades inte som andra flickor och fick vid sjutton års ålder veta att hon saknar äggstockar. Med hjälp av hormoner formas hennes androgyna kropp till ett mycket attraktivt skal. Åren går och hon lever ett liv med många ytliga och sexuella relationer men utanför gemenskap och samhörighet, hon är reserverad, har taggarna utåt och är inte riktigt nära någon.

Så träffar hon då adressaten, den man som hon skriver brevet till och som väcker något hos henne som liknar hopp. Det intressanta tycker jag är att det hon lägger så mycket energi på att förneka och fördöma rimligtvis måste vara det hon sörjer mest och har svårast att förlika sig med. Hon döljer och hanterar det med aggressivitet och föraktfulla kommentarer. Det är hennes verklighet, men jag känner inte alls igen mig i exempelvis: ”Vad gör alla andra kvinnor, de som tillhör ett annat släkte? De gör som alla andra kvinnliga varelser som är födda av kvinnor. De uppför sig som om det vore krig och som om man till varje pris måste söka skydd, föda barn, klämma fram ungar, reproducera sig och planera sin överlevnad.” Jag har aldrig känt något som ens liknar detta; men berättaren ser alla andra kvinnor som en homogen grupp, och den villfarelsen kan ju appliceras på alla möjliga relationer…

”Ingen riktig kvinna” är en stämpel hon satt på sig själv och en demonisk beskrivning som hon, ju längre brevet blir, på något sätt suddar ut. Hon vågar hoppas, hon är beredd att chansa och hon är beredd att leva. Jag har mina invändningar, främst mot trovärdigheten i berättarens synsätt (väl teatralt) och att hon i mina ögon överdramatiserar. MEN, det är välskrivet, fängslande och intressant. Romanen väcker naturligtvis frågor som ”Vad är en riktig kvinna?” och ”Hur inleder man bäst en relation, hur mycket ska man berätta från början?”. Och det tål ju att tänkas på!

måndag 7 mars 2011

Vilken cirkelstart!

Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa
Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken… Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!


Inledningen gillades av de flesta. Redan den första meningen ”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!

Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som ”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att ”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.

Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar: ”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”

Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.

Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.

Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!

Nu kommer spoilern!
Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?

Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)

onsdag 2 mars 2011

I envy Paul Auster!

Hur är det att leva med en så intelligent och begåvad kvinna som Siri Hustvedt? Jag misstänker att det kräver sin man, närmare bestämt sin likaledes talangfulle och spirituelle författarmake Paul Auster... The Summer Without Men är tunnare än sina föregångare The Sorrows of an American och Vad jag älskade, till antalet sidor i alla fall, men har det typiska Hustvedt-anslaget. Det är så välformulerat, humoristiskt och allvarligt, underhållande och samtidigt allvarligt analyserande som bara hon kan skriva.

Jag håller med Johanna L på Bokhora om att det verkar som om hon har haft roligt när hon skrivit. Däremot är jag inte helt enig med henne om att det är mindre utvikningar i form av vetenskapliga teorier osv än i de tidigare böckerna. Jag upplevde det som ganska många diskussioner om kvinnans roll i samhället genom historien, gamla och nya "sanningar" om skillnaden mellan kvinnor och män.

Ramberättelsen finns där; den medelåders, måttligt framgångsrika poeten Mia blir helt oväntat lämnad av sig man sedan 30 år för en (naturligtvis) yngre kvinna. Hon tappar fotfästet fullkomligt, hamnar en period på psyket och bestämmer sig sedan för att tillbringa sommaren i sin barndoms stad. Hon umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor, leder en poesikurs för ett gäng vilsna tonårstjejer och lär känna den unga dödströtta mamman i huset intill.

Men sedan leker hon! Där finns direkt tilltal till läsaren, filosofiska diskutioner med Mr. Nobody (en okänd person som skickar aggressiva och provokativa mejl till henne) och ett enormt lustfyllt och lekfullt språk med många fantastiska formuleringar. Jag hittar dessutom en Auster-referens: "It is just "the music of chance" as one prominent Ameracan novelist  has phrased it." Jag blir så glad av att läsa och jag gillar så mycket!

Inledningen är fantastisk: "Sometime after he said the word pause, I went mad an landed in the hospital. He did not say I don't ever want to see you again or It's over, but after thirty years of marriage pause was enough to turn me into a lunatic whose thoughts burst, ricocheted, and careened into one another like popcorn kernels in a microwave bag."

Läs!

måndag 28 februari 2011

Bara några sidor till...

För en timme sedan kom jag hem från en lika trevlig och givande Glöd-träff som vanligt. Vi pratade om Knausgårds Min kamp och var väldigt överens. Lite ojämn, men delarna som var bra var väldigt bra. I kväll hade jag tänkt skriva om fantastiska Siri Hustvedts The Summer Without Men, men väntar med det till i morgon när jag har mer tid. I kväll läser jag i stället några sidor till i hennes lika fantastiske makes Sunset Park och kastar då och då ett nöjt öga på min nya platsbyggda pockethylla. Sämre kan man ha det!

onsdag 23 februari 2011

Skillnaden på vill ha och måste ha...

Jag har lusläst Adlibris "reakatalog" både fram- och baklänges och inte hittat något jag måste ha. Självklart hittar jag flera böcker jag vill ha, men det är ju en helt annan sak! I stället lät jag magkänslan och den lilla knappt märkbara hjärtfrekvensökningen styra och klickade hem fyra böcker till fullpris som jag faktiskt måste ha. Väldigt sent i går kväll kunde jag inte låta bli att börja på The Summer Without Men, och är efter sju sidor fullkomligt lyrisk! Åh vad jag längtar efter lästid!

måndag 21 februari 2011

Hyllvärmare

Hittade i bokhyllan ett ex av Elizabeth von Arnims Vera och började läsa i går kväll. Jag ska ju läsa från min egen hylla, och helst författare jag inte läst innan... Den kom ut första gången 1921 och känns förvånansvärt modern, humoristisk och läsvärd. Fick väldigt tydliga Rebecca-vibbar och läste om Adlibris engelska utgåva att denna bok av många anses vara inspirationskällan till du Mauriers roman. Där ser man! Mitt ex är på svenska, en sån där söt inbunden roman i mindre format. Tyvärr hittar jag ingen bild på den utgåvan och orkar faktiskt inte börja trixa med kamera och sladdar nu, måste gå och lägga mig! Tre dagars helg vore perfekt för mig!

söndag 20 februari 2011

en sida till...

Nu har jag startat en ny blogg, speciellt för mitt lilla bokprojekt en sida till. Där tänkte jag informera om vad som händer i butiken, nyinkomna böcker, bokcirklar och andra litteraturrelaterade aktiviteter. Den är typ tio minuter gammal och inte i närheten av färdig, men den finns i alla fall!