Romanen har en olycksbådande stämning, det ligger hela tiden något olustigt och väntar bakom texten. Klas får mig att tänka på pojken i Mitt liv som hund, med osäkerhet, tvångstankar och sängvätning (även om Klas mår väldigt mycket sämre). Han har det inte lätt; det är bråkigt hemma, pappan beter sig mer och mer underligt och han är ständigt rädd för vad folk säga. Texten är späckad med naturskildringar, men att kalla den naturromantisk känns ändå fel. Snarare fungerar naturen och fågelskådandet som andningshål både för Klas och för läsaren, som för att slå fast att det finns skönhet även i den mest nedslående tillvaro.
Den bräckliga relationen mellan far och son balanserar hela tiden på en vass egg. Klas längtar efter samhörighet och närhet men vet att han inte kommer att få det; faderns utbrott kommer tätare och blir allt märkligare och allt mer skrämmande. Trots allt finns där en kärlek och förståelse hos fadern som kommer till uttryck vid några få tillfällen, då verkar han vilja att sonen ska få det han själv inte fick. Det är väldigt sorgligt och väldigt fint skildrat.
Det är en oerhört välskriven, suggestiv och fängslande debut. Ändå är det något som gör att jag inte faller helt handlöst… Kanske var jag helt enkelt mer sugen på en rakare berättad historia när jag läste den – för riktigt bra är den ju sannerligen!
Anna Koldenius har läst och gillat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar