fredag 22 juli 2011

Svindlande smart

Amfitryon av Ignacio Padilla, Tranan förlag

Oj vad jag gillar! Svindlande, klurigt och oerhört intelligent och snyggt skrivet. Språket är lite högtidligt, elegant med ålderdomlig prägel, och stämmer med berättelsen och tiden. Det tilltalar mig mycket! Långa meningar med bisatser och inskjutna satser kräver uppmärksam och koncentrerad läsning, och det är intelligent utan att kännas pretentiöst.

Historien börjar under första världskriget med ett schackparti ombord på ett tåg. Thadeus Dreyer är på väg mot fronten och vad han tror är en säker död. Viktor Kretzschmar erbjuder honom att spela om sin identitet och framtid – om Dreyer vinner får han överta Kretzschmars identitet och bli banvakt, medan Kretzschmar ”blir” Dreyer och åker till fronten i hans ställe. Inte så lite Goethes Faust över det…

Boken börjar med Franz T. Kretzschmars berättelse, nedtecknad i Buenos Aires 1957:
Min far sade sig heta Viktor Kretzschmar och var banvakt på sträckan München-Salzburg. Han var inte den som plötsligt bestämmer sig för att begå ett brott.

Fyra personer berättar sin historia, från olika platser i världen och vid vitt skilda tidpunkter (från 1948 till 1989). Allas berättelser handlar om hur de kom i kontakt med Thadeus Dreyer, hur han påverkade deras liv och vem han var – egentligen. Romanen är galet klurig, intelligent och engagerande. Jag bläddrar tillbaka och belönas ibland med aha-upplevelser och en känsla av att vara ganska smart; eller så drabbas jag av misstro och kan ändå inte förstå hur det hänger ihop och känner mig inte fullt så smart… Flera gånger kommer jag på mig själv med att le av förtjusning, åt smarta formuleringar och åt oväntade vändningar. Uppbyggnaden påminner mig lite om Great House – flera delar, olika röster om samma grundhistoria och ibland lite svårt att få det att gå ihop. (Inga likheter i övrigt!)

Här handlar det om människors spel – i stort sett alla i romanen spelar schack, och livet och världen är som ett schackbräde där vi, de små pjäserna, försöker påverka utgången av partiet. Padilla utforskar begrepp som kopior, ersättare och identitet i ett fascinerande mysterium, och jag läser otåligt vidare för att få veta hur det hänger ihop och om vad vi vet om andra världskriget är sant. Titeln visar sig (efter lite googling) vara ytterst relevant och min beundran av författaren växer... Han knyter mycket snyggt ihop de otaliga trådarna i slutet, och jag får veta hur det egentligen var. Eller?

Ignacio Padilla är för mig en ny bekantskap, och en mycket angenäm sådan, som jag absolut vill läsa mer av!

Läs en mycket bra och grundlig recension hos We tell ourselves stories in order to live.

2 kommentarer:

bokstödet sa...

Den här boken vill jag läsa. Låter intressant. Men vem är Ignacio Padilla? Jag måste googla.

Den besatta sa...

Ja läs den! Antar att du googlat redan, men en av de unga stora mexikanska författarna... Hoppas fler här hemma upptäcker honom, det är han värd!