Ett högt pris

Priset man betalar av Lionel Shriver, Ordfront, Recensionsex 

Shep Knacker har sparat pengar i hela sitt liv för att en dag kunna lämna allt och leva resten av sitt liv utomlands. Hans fru Glynis har följt med på rekognoseringsresor genom åren, men är inte alls lika entusiastisk och tror inte att flytten någonsin kommer att bli av. En dag bestämmer sig Shep, han köper tre enkelbiljetter till ön Pemba utanför Zanzibar och packar sina väskor. Han ska tala om för Glynis att om hon och sonen inte vill följa med åker han ensam. Men det blir inte som han tänkt sig – när Glynis kommer hem berättar hon att hon har drabbats av svårartad cancer. Givetvis vänds hela tillvaron upp och ned, han gömmer väskorna i garderoben och går tillbaka till sitt förhatliga jobb med svansen mellan benen.

Han måste ju jobba för att få ut den sjukförsäkring arbetsgivaren står för. Sheps bäste vän Jackson har en svårt sjuk dotter och stor erfarenhet av USA:s sjukförsäkringssystem – och han är inte nöjd. Jackson är i själva verket alltid arg på orättvisor och hans upprörda och agiterande samtal (monologer oftast) bara pågår som en okontrollerad svada. Shriver har ett syfte med romanen, något viktigt att säga, och jag förstår och håller med. Sjukförsäkringssystemet fungerar inte; får du cancer och vill ha bästa möjliga vård får du räkna med att sälja allt du har och troligtvis inte ha råd ändå. Men det angelägna ämnet och Shrivers uppenbara engagemang gör att det rinner iväg och blir lite för mycket, några tankevändor och förtydliganden för många. Speciellt i början känns det nästan som en programförklaring, berättelsen tappar fart och det känns en aning oredigerat och övertydligt. Jag märker att jag skummar genom sidorna med upprörande detaljer och exempel tills berättelsen ”börjar igen”. Det är synd, för Shriver skriver väldigt bra och tecknar lysande personporträtt! Hon beskriver både Sheps och Jacksons familjer på ett levande och ärligt sätt. Där finns flera svårt sjuka människor och familjemedlemmar som sköter om dem dygnet runt, men det blir aldrig gråtmilt, ömkande eller för den delen präktigt. Skildringarna av hur Glynis blir allt sämre eller Jacksons dotter Flickas fruktansvärda sjukdom är drabbande, realistiska och osentimentalt. Där finns drastisk humor och trovärdig dialog.

Så på sidan 326 kommer Glynis till tals. Hon är mycket sjuk och anstränger sig för att tänka. Inte mycket är viktigt längre vilket formuleras fint som: ”Det förflutna kunde bara rekonstrueras med hjälp av det närvarandes byggstenar. För att minnas glädje måste glädje finnas till hands”. Alla hennes känslor är borta. ”Hon visste inte längre hur det kändes att bry sig om något, och man kan inte sakna det man inte kan omfatta. Att inte bry sig var alltså på sätt och vis okej. Något annat var hon inte medveten om”. Härifrån är det så mycket bättre! Språket är skarpare, stramare och mer exakt. Humorn är vassare och det är mer driv i berättelsen. Det känns som om Shriver skriver mer inspirerat och fokuserat utan så mycket indignation i vägen. När jag slår ihop boken tycker jag väldigt mycket om den, och den är klart läsvärd. Det är så synd att de lite för många orden om samma sak drar ner tempot i början...

Fru E har också läst.