Läst i september

Nederland av Joseph O'Neill. Jag läste den under en period när jag hade alldeles för mycket att göra, och inte lyckades koncentrera mig och försjunka riktigt i boken. Hans van den Broeck bor med sin fru och son på Manhattan. Efter 11 september flyttar hans fru till England och tar sonen med sig. Det är givetvis mer som är fel i deras liv och äktenskap, men terrorattacken blir som en ursäkt och en symbol för det havererade förhållandet. Ensam kvar i New York tar Hans upp sitt gamla cricketintresse och träffar en samling udda människor. Jag kom snart på mig själv med att skumma de långa avsnitten som handlade om cricket, och jag kan ärligt talat inte förstå vad de har för mening. Om det inte ska symbolisera hur man i perioder av ensamhet och vilsenhet kan söka tröst och mening i lite smala och nördiga sammanhang… Kanske skulle jag ha uppskattat den bättre om jag hade gett den mer tid och uppmärksamhet, men nu blev det inte så.

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn. Månadens fynd! En ny bekantskap och en mycket angenäm sådan. Varför hör jag inte talas mer om denna strålande författare? Nattfjäril bygger på ett verkligt fall från 1892, där en ung kvinna hittades död på ett hotell i Kalifornien. Berättare är Henry Stetson, den coroner som får hand om dödsfallet. Det ser ut som självmord, men frågetecknen hopar sig och han blir snart oerhört engagerad i den mystiska kvinnans historia. Stetsons skildring varvas med stycken där en allvetande berättare tecknar kvinnans uppväxt, erfarenheter och liv fram till den tragiska händelsen. Det är så väl beskrivet, man kommer så nära miljöer och personer att man riktigt känner regnet, kylan, dofterna och de olycksbådande stämningarna krypa i kroppen. Det är detaljrikt men ändå kortfattat och koncist. När jag läst ut den klickade jag genast hem Kolterjahns debut (tror jag) Ut ur skuggan.

Den förspillda vakan av Nadeem Aslam. Jag läste Kartor för vilsna älskande för några år sedan och tyckte väldigt mycket om den. Den här boken tycker jag var svårare att komma in i och ta till sig. Jag tror att det beror på att den utspelar sig i Afghanistan och att den refererar så mycket till händelser som jag skam till sägandes inte känner till, jag har helt enkelt lite svårt att hänga med ibland. Den ryska kvinnan Lara reser till Afghanistan för att söka efter sin bror, som deserterade från den sovjetiska armén för 20 år sedan. Hon bor hos en engelsk pensionerad läkare vars dotter kände Laras bror. I huset finns även en amerikansk CIA-agent, en hotad lärarinna och en ung radikal islamist. Det är våldsamt, sorgligt och vackert. Spänningarna är påtagliga, våldet obehagligt och brutalt men samtidigt finns, framför allt hos den hårt prövade läkaren, en kärlek till konsten och ett hopp som känns lindrande.

Tre apor av Stephan Mendel Enk. I min bokcirkel Glöd valde vi senast att läsa denna tunna bok. Omdömena och åsikterna varierade ganska mycket. Jag tyckte inte att jag kom nära den 13-årige huvudpersonen Jacob. Den hade sina poänger, dråpliga situationer och även ordentligt sorgliga. Ändå grep den aldrig riktigt tag i mig. För mig förblev karaktärerna tämligen platta boken igenom, medan andra i vår lilla cirkel hade blivit väldigt engagerade och fängslade. Det är intressant hur böckerna oavsett utgångsläge nästan alltid blir bättre när vi pratar om dem, vi hittar nya infallsvinklar och möjliga tolkningar. De andra har fastnat för helt andra saker än jag, och så blir romanen på något sätt större och rikare. (Det gäller inte alla böcker, vi har några bottennapp där inga andra synvinklar hjälpt…)

Utrop av Céline Curiol. Ännu en bra bok från favoritförlaget Sekwa! Här får vi följa en ung, namnlös kvinna som jobbar med att ropa ut ankomster och avgångar på en järnvägsstation. Hon är trasig och destruktiv, besatt av en upptagen man och utsätter sig för riskabla möten med män som hon inte borde umgås med. Jag är egentligen inte så förtjust i den typen av huvudpersoner, jag brukar bli lite irriterad på deras självdestruktiva beteende och på att de försätter sig i så FEL situationer. Jag skulle nog vilja skaka om den namnlösa också några gånger, men det är ändå något som håller intresset vid liv och gör att jag vill följa henne. Hon genomgår någon liten form av förändring och utvecklas till en lite självständigare person. Här finns en hudlöshet, ensamhet och desperation som är så skickligt beskriven att jag ibland tycker att det är helt naturligt och oundvikligt att agera som huvudpersonen gör.

Fru Sorgedahls vackra vita armar av Lars Gustafsson. En annorlunda läsupplevelse! Jag läste den växelvis med Petina Gappahs novellsamling och det var nog ett ganska bra upplägg. Det är en vindlande resa, självbiografisk åtminstone till synes, som är full av infall, utvikningar, nedslag och filosofiska resonemang. Fru Sorgedahl får jag inget riktigt grepp om, och det gör inte ett dugg!

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Det här är jättebra! Det är också ett signerat exemplar inhandlat på bokmässan :-). Tyvärr är jag ingen novellmänniska, jag har verkligen försökt men det är något med formatet… Är det riktigt bra så vill jag ha mer! När jag precis har kommit in i texten så tar den slut. Här finns fantastiska berättelser och historier som skulle kunna utvecklas och bli så mycket mer. Jag tycker jättemycket om Gappahs språk och stil men ärligt talat så längtar jag efter att hon ska skriva en roman…