Bumerang

Bumerang av Tatiana de Rosnay. Sekwa förlag.

Det börjar med en intensiv känsla av overklighet, oro och rädsla i väntrummet på ett litet sjukhus. Syskonen Antoine och Mélanie har tillbringat en helg vid kusten tillsammans och på hemväg råkat ut för en bilolycka. Antoine har inte en skråma medan Mélanie är svårt skadad. Precis innan olyckan börjar Mélanie berätta för Antoine om något hon plötsligt kommit ihåg om deras barndom; något som hon förträngt i alla år. Antoine bestämmer sig för att ta reda på vad det var och vad som egentligen hände den där sommaren för länge sedan.

Han träffar en originell och självständig kvinna, en obduktionstekniker, som jobbar på sjukhuset där Mélanie ligger. Hon hjälper honom både i sökandet i det förflutna och med att ge sig hän och tro på kärleken och framtiden igen. Hemligheter avslöjas, relationer sätts på spel och familjemedlemmar talar ut. Känslan av nu och då förstärks av att allt som utspelar sig innan olyckan är berättat i tredje person, och Antoine är jagberättare i allt som sker efteråt. Det gör själva bilkraschen, och det Mélanie var på väg att säga, till en tydlig brytpunkt.

Jag gillar språket, läsningen flyter och historierna som vävs in i varandra fångar mig verkligen. Jag tänker ibland på Anna Gavaldas böcker, fast jag tycker Bumerang är bättre, ett snäpp vassare. Här finns, som i de flestas liv, många olika och krävande relationer. Hustrun som övergav honom och kanske ångrar sig. Tonårsbarnen som han inte känner igen och som inte längre köper hans taffliga försök till kontakt. Den nya kärleken och osäkerheten den för med sig. Fadern som varit känslokall och frånvarande under större delen av hans uppväxt och så vidare. Kanske har de Rosnay tryckt in lite väl många dramatiska händelser och tragiska olyckor bland dessa människor – men jag köper det. Det var en perfekt sträckläsningsbok på väg till Stockholm och under natten på Arlanda!