Läst i juni

Så var juni redan slut, och förutom att jag drabbas av den sedvanliga ”snart är sommaren slut utan att ens ha börjat-paniken”, kan jag konstatera att min läslista för juni mycket riktigt var för lång och att jag som väntat gjort avsteg från den. Det har varit lite varannanbokskänsla i läsningen den senaste tiden, besvikelser har varvats med entusiastiska jubel och en och annan axelryckning.

Little bird of heaven av Joyce Carol Oates. En av mina absoluta favoriter gjorde mig tyvärr lite besviken denna gång. Historien om Aaron, vars mamma blir mördad och pappa misstänkt för mordet, och Krista, vars pappa var offrets älskare och också blir misstänkt, fångar mig inte. Det går i cirklar med långa och återkommande formuleringar som inte leder någonvart. Hon kan ju så mycket bättre!

Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay. Den judiska flickan Sarah gömmer sin lillebror i en garderob, låser dörren och stoppar nyckeln i fickan, när familjen hämtas av fransk polis och förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till koncentrationslägren. Hon var säker på att hon snart skulle komma tillbaka, men så blev det inte. Inför 60-årsdagen av denna nedtystade händelse i Frankrikes historia får journalisten Julia Jarmond i uppdrag att skriva om den. De två berättelserna varvas och vävs så småningom ihop. Jag hade aldrig hört talas om att detta hände i Frankrike, att den franska polisen arresterade judar och såg till att de deporterades. Avsnitten om Sarah kändes mer äkta och berörde mig mer. Porträttet av Julia blir ganska ytligt och kändes mer som ett verktyg, ett litterärt grepp för att berätta Sarahs historia. Klart läsvärt men ingen riktig topplistekandidat.

Slut på kritan av Alain Mabanckou har jag skrivit om här.

Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan. Jag förväntade mig något annat, läste för fort och okoncentrerat och lyckades inte sjunka in i boken. Antagligen förtjänar den en omläsning, för så här i efterhand kan jag tänka att den är skriven på ett suggestivt sätt med ett språk som är både poetiskt och drabbande.

Hundraåringen... av Jonas Jonasson har jag skrivit om här.

Baltasar och Blimunda av José Saramago. Jag har tidigare läst Blindheten, Dubbelgångaren och Dödens nycker och tokgillat. Förväntningarna var alltså högt ställda inför denna bok, hans internationella genombrott. Men tyvärr... Det är för långa beskrivningar, för detaljrikt och för historiskt för att det rätta flytet ska infinna sig. Periodvis försvinner jag med ett leende i det saramagiska språket som jag tycker så mycket om, men det blir för fragmentariskt för att hålla koncentrationen konstant.

Smaken av Muriel Barbery. Jag läste Igelkottens elegans förra sommaren och tyckte mycket om den. Smaken skrevs tidigare men översattes efter Igelkottens succé. Vi befinner oss även här på 7 Rue de Grenelle och får bekanta oss med den döende Pierre Arthens, välkänd och framgångsrik matkritiker och illa omtyckt av de flesta i hans närhet. Vartannat kapitel består av Arthens minnen av matupplevelser och sökandet efter den ultimata smaken. I vartannat kapitel kommer hans närstående till tals, och han framstår som en egoistisk, elak och synnerligen osympatisk person. Det är bra, men når inte upp till Igelkottens nivå. Dessutom saknar jag en förklaring till hans otrevliga karaktär, vad var det som gjorde honom så känslokall?

Easter Parade av Richard Yates. Det här är junis absoluta höjdare! Många har redan skrivit om den, bland andra Lyran och Ingrid, och det är bara att instämma i hyllningskören. Det börjar så bra: ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Den meningen skapar en oro och en olycksbådande stämning som ruvar i bakgrunden genom hela romanen. Språket är vardagligt och odramatiskt realistiskt, vilket ger ännu mer tyngd åt de besvikelser och motgångar som kommer att karaktärisera systrarnas liv. Jag tycker faktiskt att den är snäppet bättre än Revolutionary Road, och det vill inte säga lite!

Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Jag ville verkligen tycka om den, gillar idén och upplägget men det blir bara för mycket. Raimund Gregorius, lärare i klassiska språk vid ett läroverk i Bern, ger sig oplanerat av till Lissabon efter ett möte med en mystisk kvinna på en bro. Med sig har han en bok han hittat i ett antikvariat. Han blir fascinerad på gränsen till besatt av såväl bokens innehåll som dess författare. Jag gillar vissa avsnitt riktigt mycket, men de avbryts hela tiden av filosofiska föreläsningar och funderingar som amputerar drivet och flytet i berättelsen. Den är för lång, för omständlig och för pretentiös. Det kunde ha blivit så mycket bättre ...

Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd. Efter den krävande resan till Lissabon kände jag ett starkt behov av att bara sjunka in och flyta med i något lättläst. Jag förflyttade mig till South Carolina och 1964. Fjortonåriga Lilys mamma dog för tio år sedan, och sedan dess lever hon med sin brutale far och den svarta hushållerskan Rosaleen. Lily och Rosaleen rymmer sin väg efter det att Rosaleen misshandlats av rasister. De hamnar så småningom hos de biodlande svarta systrarna May, June och August som låter dem bo och arbeta på gården. Det handlar om rasmotsättningar, medborgarrättsrörelsen, kärlek, vänskap, gemenskap och försoning. Det är inget litterärt mästerverk, men det är välskrivet, charmigt och lättläst med angelägna ämnen som bildar en hotfull kuliss.