Fyllesnack...

I helgen läste jag bland annat ut Slut på kritan av Alain Mabanckou. Med anledning av Bokmässans inte särskilt avgränsade tema ”Afrika” planerar jag att läsa lite afrikanska författare innan september. Mabanckou är en ny bekantskap, prisbelönt, ung (född 1966) född i Kongo-Brazzaville, har studerat i Frankrike och är numera professor i fransk litteratur i USA.

”Slut på kritan” heter en bar i Pointe Noire, Kongo. Den har öppet dygnet runt; och dygnet runt sitter vår berättare ”Spruckna glaset”, en alkoholiserad före detta lärare som är utslängd hemifrån, där. Han får i uppdrag av barägaren att skriva en bok om ställets gäster, och dessa berättelser utgör stommen i boken. Vi får möta ofattbart tragiska människoöden, enorma orättvisor, missbruk, ensamhet, sorg och missförstånd. So far so good. Jag tror bara inte jag tillhör målgruppen; det är för grabbigt, bryskt och ”gåpåigt”. Det finns knappt en punkt i hela boken (vilket även barägaren anmärker på när ”Spruckna glaset” lämnar in sin bok i slutet) eftersom berättelserna (och ”Spruckna glasets” tankar) är återgivna i talspråk och därmed så omständliga som en berusad persons tal och tankar ofta är. Det som gör boken lite mer intressant är den mängd litterära referenser som finns inslängda. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är roligt på riktigt eller överpretentiöst, men jag uppskattade dem i alla fall! En mening kan till exempel väva in ”farväl till vapnen” utan att på något sätt poängtera att det är en litterär referens, och "Spruckna glaset" berättar hur han som barn träffade en fiskare som hette Santiago och vars båt alltid var tom. I slutet, som för att vara säker på att vi har fattat, träffar ”Spruckna glaset” en ung man som heter Holden, sitter och läser en bok vars titel slutar på ”... in the rye”, och har varit i USA… Räddaren i nöden sa mig ingenting, Slut på kritan säger mig inte så mycket mer – men det behöver inte vara dåligt för det, bara inte för mig!