Esi är välutbildad, satsar på sin karriär och har ett modernt sätt att tänka och vilja leva sitt liv. Hennes man Oko vill ha en mer traditionell hustru och är missnöjd med att Esi inte passar upp honom som en ”riktig” fru bör. När Oko efter ett gräl våldtar henne bestämmer hon sig för att lämna honom. Han tyckte det var ett sätt att försonas, hon såg det som äktenskaplig våldtäkt – ett ord och ett begrepp som inte finns i den inhemska vokabulären. Hennes familj och bästa väninnan Opokuya tror att hon blivit galen och försöker avråda henne.
Problemen med att förena det traditionella afrikanska sättet att leva med ett mer modernt och frigjort liv är många och skildras levande och väl i romanen. Kvinnans roll är fortfarande att passa upp på mannen, ha hela ansvaret för hemmet och barnen och vara honom underlägsen.
När Esi lämnar Oko förlorar hon sin dotter, och här är väl det enda jag har att invända mot berättelsen. Det känns inte som om Esi bryr sig, eller snarare som om författaren missat att låta Esi förhålla sig på något sätt över huvud taget till sin dotter. I början finns ett kapitel skrivet ur dotterns perspektiv, hur hon tänker om föräldrarna som bråkar, sedan nämns hon knappt igen.
Nästan genast träffar Esi en ny man, Ali, och de blir passionerat förälskade. Han är gift, men det är inget större problem – förrän han ber henne bli hans andra hustru. Återigen mot allas råd går hon med på det. Esi tänker till och med att det kan bli bättre för henne; hon får ha kvar sin frihet eftersom Ali bor kvar med sin första hustru, som får ta hand om marktjänsten och uppassandet (som Esi ändå inte vill ägna sig åt), och alltså kommer hon och Ali bara att dela de lyckliga och kärleksfulla stunderna. Naturligtvis blir det inte riktigt som Esi tänkt sig…
Jag tycker om men är inte begeistrad. Det är lättläst, tänkvärt och välskrivet men fångar mig inte hundraprocentigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar