Läst i oktober

That Old Cape Magic av Richard Russo.

Jag har Richard Russos Sams grabb (The Risk Pool) från 1989 i bokhyllan, och enligt min läsdagbok läste jag den i början av 1991. Eftersom jag inte har skrivit några omdömen om det jag läst genom åren får jag lita till mitt minne. Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag var försjunken, fängslad och förtjust. Sedan dess har jag ibland tittat efter fler översatta böcker av Russo, inte hittat några och så glömt bort honom under långa perioder. I en bokhandel i London fanns han så äntligen framför mina ögon i hyllan. Det var That Old Cape Magic som fick följa med mig hem, och jag var mycket spänd på om Russo skulle leva upp till mitt minne av hans begåvning. Det gjorde han, och jag njöt i stora drag av berättelsen om Jack Griffin! Jack och hans fru Joy är på Cape Cod för att gå på bröllop. De tillbringade sin bröllopsresa där, och nu har de varit gifta i trettiofyra år. Som barn vistades Jack med sina föräldrar på Cape Cod några veckor varje sommar, och hans minnen från dessa resor är som koncentrat av hans syn på sina föräldrar och det förhållande han haft till dem. Nu är hans far död, Jack har hans aska i en urna i bilen för att sprida den på Cape Cod, och han undviker att svara i telefon när hans mamma hela tiden ringer för att klaga på honom. Han har hela sitt liv fokuserat på att inte bli som sina föräldrar; han har sett till att träffa dem så lite som möjligt för att inte deras närvaro ska påverka hans liv med sin fru och dotter. Så lätt går det naturligtvis inte, och vi får följa Jacks ansträngningar i en otroligt skickligt berättad historia. Det handlar om minnen, arv och att åldras, om äktenskap, kärlek och vad som är lycka. Karaktärerna är så levande och känns så äkta, deras livskriser och funderingar så allmängiltiga. Här beskrivs tragikomiska händelser (till exempel en helt osannolikt oturlig scen på ett annat bröllop) ytterst trovärdigt och allt berättas med värme och kärlek. Rekommenderas verkligen!

Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta.

Ännu ett lyckat inköp från Bokmässan och ännu en ny bekantskap! Sefi Atta är född 1964 i Lagos, Nigeria. Hon utbildade sig i London och bor nu i USA. Allt gott ska komma dig till del är hennes första roman; den utkom 2005 och hon tilldelades Wole Soyinka-priset för den. Efter att ha läst och älskat En halv gul sol är det nästan omöjligt att läsa en roman som utspelar sig i Nigeria under Biafrakriget utan att göra jämförelser. Attas fokus och perspektiv är dock ett annat, och jag väljer att inte jämföra de två böckerna. Vi får följa Enitan, från liten flicka till vuxen kvinna. Hon växer upp i en tämligen välbeställd men trasig och ständigt grälande familj, där sorgen över Enitans brors död driver mamman in i en religiös sekt och pappan, en framgångsrik advokat, tillbringar alltmer tid på sitt arbete. Enitan är omedveten och ointresserad av det som händer i landet. Hon lyssnar med ett halvt öra när faderns vänner diskuterar politik, statskupper och hotande krig. Det största som händer henne som flicka är när hon lär känna sin granne, Sheri, några år äldre, frigjord, modern och orädd. Hennes välutbildade och moderne far betonar vikten av utbildning och ser till att Enitan kommer till England för att studera juridik. När hon återvänder hem inser hon att på vissa punkter är hennes far precis lika traditionsbunden och inskränkt som många andra nigerianska män. Kvinnans plats är i köket, hon ska lyda sin man, hon behöver inte nödvändigtvis få lön för sitt arbete och så vidare. Enitans och Sheris vägar korsas igen, Enitan börjar tänka, utvecklas och växa som människa och kvinna. Det är mer en roman om personlig utveckling än om politik och krig. Anledningen till hennes utveckling är ju inte desto mindre just den politiska situationen som i allra högsta grad påverkar såväl fattiga som rika i Lagos. Det politiska och det privata ödet vävs samman, det är lättläst och fängslande. Språket utvecklas skickligt i takt med att Enitan blir äldre, hennes sätt att tänka och uttrycka sig blir vuxnare på ett fullständigt trovärdigt sätt. Jag gillar!

Sharp Objects av Gillian Flynn.

Det här är alltså, helt oväntat, månadens bottennapp! Det är absolut inte dåligt, men jag hade antagligen orimligt höga förväntningar på denna bok, så hyllad av så många. Jag började läsa om Camille, journalist som skickas till den hemstad som hon för så länge sedan lämnat, eller flytt ifrån, för att undersöka och rapportera om morden på två små flickor. Det börjar riktigt bra, jag dras in i historien om hur Camille åker hem, hon vill inte och jag vet inte varför. Det är bra, och jag får gradvis veta mer om bakgrunden till att Camille lämnat staden. Hon har problem med alla relationer, hon dricker för mycket (och när jag förstår varför är det inte konstigt alls…) och hon har ett allmänt självdestruktivt beteende. Någonstans blir det för mycket, för eländigt och miserabelt dramatiskt. För mig tappar Flynn trovärdigheten och känslan för Camille som människa, och slutet tycker jag rent slarvas bort. Det känns nästan som om Flynn har bråttom att avsluta och drar till med nästan det värsta hon kan tänka sig för att kunna sätta punkt. Nja, okej men inte mycket mer faktiskt
Läs andras åsikter: Bokhora

Jupiters öga av Oline Stig
har jag skrivit om här och kan bara tillägga: LÄS!

Cold Spring Harbor av Richard Yates.

Jag skrev lite om den när jag var mitt i och helt betuttad. Det höll i sig! Jag måste säga att Yates är en av de skickligaste skildrarna av alldeles vanligt vardagsliv och tankarna kring vad som är meningen med det, som jag någonsin stött på. Det är lågmält, förebådar olycka utan att vara högljutt dramatiskt för fem öre. Verkligheten och sanningen kryper sig inpå, nära, obönhörligt. Det finns ingen snygg och glättad yta men det är heller inte skitigt och rått. Det är vardag, verklighet, ”normalt” och alldeles otroligt dramatiskt i sin lågmäldhet!


Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn.

Förra månaden var jag alldeles till mig över Kolterjahns Nattfjäril och köpte genast hennes debutroman Ut ur skuggan. Jag gillade Nattfjäril mer, men jag är oerhört imponerad av denna debut! Berättaren, Agnes, växer upp i en familj som är välbärgad och kall. Hon har ingen nära relation med varken sin mor eller far. Hon har en äldre bror som hon, framför allt när hon blir äldre, har ett relativt nära och ärligt förhållande till. Men mest betydelsefull i hennes liv är relationen till morfar. Han som ger henne en kamera, som lär henne fotografera och som lär henne se verkligheten och livet i all dess sjaskighet och falskhet. Agnes passar inte in, hon är inte som de andra unga flickorna, hon tänker inte som de och hon har inte samma drömmar. Jag längtar efter och ser fram emot Kolterjahns tredje roman…