Gilles kvinna av Madelieine
Bourdouxhe, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex
Jag blev förvånad när jag efter ett tag upptäckte att denna
lilla pärla kom ut första gången 1937 – den känns så fräsch och aktuell! Miljön
är en annan men känslorna och tankarna kunde vara nutid.
Elisa älskar Gille över allt annat och precis allt, arbetet
i hushållet och omsorgen om barnen, hamnar i skymundan när hon börjar tycka att
han förändras. Hon är misstänksam, och fokuserar helt och hållet på de tecken
hon tycker sig se, på vart han går, vad han gör och hur han beter sig. Hon lever
helt och hållet för sin man och för att vara Gilles kvinna. Hon resonerar med
sig själv, hennes tankar svävar iväg, avbryts och börjar om i en ny bana.
Jag kunde bli arg på henne, tycka att hon borde slänga ut honom och ha mer respekt för sig själv. Men det är så övertygande och naket äkta beskrivet att jag tror på henne. (Här kan väl faktiskt 30-talet vara en del av förklaringen till hennes agerande). Det är lågmält berättat, och inte ens vid de känslomässiga katastrofer hon drabbas av höjer berättelsen rösten.
Jag faller direkt! För det smala språket, de små detaljerna och liknelserna som känns naturliga och oansträngda. Jag ler förtjust åt den absurda historien, de udda personerna och deras funderingar.
Stundtals läste jag bland folk som pratade, på tåg och filtar i solen, och hade svårt att koncentrera mig. Jag hängde med i vad som hände, själva den yttre intrigen – men missade ju massor av det smarta, underliggande och associationsrika. Den kräver uppmärksamhet och är verkligen värd det!
Fritt fall är till
det yttre en kriminalhistoria och en av huvudkaraktärerna är en kommissarie,
men den är verkligen så mycket mer! Prologen (som även blivit baksidestext i
min pocketutgåva) är en mycket bra sammanfattning, inte av det egentliga
innehållet men av det ambitiösa bygget och den intelligenta och fantasirika expedition
romanen tar oss med på:
”Vi har inte hört allt, däremot har vi set det mesta, eftersom alltid minst en av oss vad med. En kommissarie med dödlig huvudvärk, som älskar en fysikalisk teori och inte tror på slumpen, löser sitt sista fall. Ett barn rövas bort och har ingen aning om det. En läkare gör något han inte ska. En man dör, två fysiker grälar, en polisinspektör är förälskad. I slutändan tycks allt annorlunda än vad kommissarien tänkt sig – och ändå just så. Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz. Ungefär så var det, tror vi.”
Det är så smart, jag är så förtjust, jag vill läsa mer av
Zeh!
4 kommentarer:
Jag blir oerhört sugen på båda böckerna!
Så bra! Du är så välkommen hit och låna :-)
Så kul!!
1. att du är tillbaka här
2. att du gillade Fritt fall lika
mycket som jag!
Kram.
Jan
Jan: Ja det känns bra med en högst oambitiös återkomst! Och ingen större överraskning att vi gillar samma böcker :-)Jag måste låna dig Amfytrion appropå det! Kram!
Skicka en kommentar