Döden inpå livet

Döden inpå livet av Maureen O’Brien, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex 

Maureen O’Brien var hyllad teater- och filmskådespelerska innan hon debuterade som deckarförfattare 1989. Hon kan givetvis branschen och skildrar miljön, film-och teatervärlden, med en skarpsynt och okonstlad trovärdighet.

Berättaren, skådespelerskan Millie Hale hittar sin bästa vän Liza Drew död i ett ödehus. Chockad och förtvivlad hämtar hon Lizas sambo Paul som sedan ringer polisen. Liza var mer framgångsrik än Mille, hon var berömd och firad tv- stjärna, och genast sätter spekulationerna igång och mediadrevet likaså. Naturligtvis påverkas relationen mellan Millie och Paul av det som hänt, och även förhållandet till Lizas mamma blir alltmer ansträngt. Misstänksamheten mellan de tre trappas upp och underblåses dessutom medvetet av John Bright – den gåtfulle och listige kommissarien som leder utredningen.

Jag gillar den skarpt! Det känns som ett ovanligt perspektiv med en närstående sörjande som berättare. Det blir mer fokus på reaktioner och smärta är i en vanlig deckare. Vi upplever polisutredningen genom en av de misstänkta, inte genom kommissarie Bright. Vi får följa Millie och hennes tankar genom sorg, ångest, rädsla och utsatthet – hon känner sig jagad av både press och polis. När hon blir erbjuden en roll, som från början var tänkt för Liza, i en tv-serie, tvekar hon länge innan hon tackar ja. Hur ska det uppfattas, vad ska folk tänka? O’Brien skildrar väldigt skickligt känslan och glädjen i att lyckas, att vara stjärna för en stund. Jag förstår verkligen hur det är möjligt att ”stoppa undan” tragedin och gå upp totalt i skådespelararbetet och rolltolkningen. Personporträtten är klockrena, jag ser karaktärerna framför mig, sympatiserar med den ene och ändrar åsikt om den andre – jag kan försvara och ursäkta ett beteende och förklara det med sorgen för att i nästa stund tycka riktigt illa om någons agerande, trots sorgen . Det är listigt och klurigt, och jag pendlar verkligen mellan att tro det ena och att tro det andra…

Upplösningen och slutet är befriande och annorlunda. Roligast var nog att jag först efteråt läste att detta är den första av sju om kommissarie John Bright! Det är ju genialt! Han är inte berättare, det är inte hans liv vi följer, men ändå blir han på något sätt huvudperson. Give me more!