Montedidio

Montedidio av Erri de Luca, Elisabeth Grate Bokförlag, recensionsex

En trettonårig pojke börjar sitt första jobb som snickarlärling och skriver dagbok på baksidan av en gammal kassarulle. Det är femtiotal i fattigkvarteret Montedidio, livet är hårt och glädjeämnena få. Pojkens pappa är stuveriarbetare och går kvällskurser för att lära sig läsa. Hans mamma är ofta sjuk, och när hon hamnar på sjukhus tillbringar pappan all ledig tid hos henne och pojken blir tvungen att klara sig själv.

Boken är ett lyckat exempel på berättande i första person presens, texten känns autentisk och får en påtaglig nerv. Att meningarna är korta och språket lite barnsligt förstärker känslan av äkthet. Det är en trettonårig pojke som funderar på livet, målmedvetet tränar i att kasta bumerang på taket (utan att släppa iväg den, han väntar på det enda rätta tillfället), lär sig sitt arbete och lär sig att bli vuxen.

På jobbet pratar pojken med skomakaren Rafaniello, som lagar de fattigas skor utan att ta betalt och tålmodigt väntar på att puckeln på hans rygg ska släppa ut vingarna som finns där inne – de ska ta honom till Jerusalem. På kvällarna är han med Maria, grannflickan som också är övergiven, och utforskar med henne kärleken och vuxenlivet.

Erri de Luca skapar fina, lågmälda bilder av den torftiga vardagen. Det finns en livsglädje, hoppfullhet och tro på framtiden som är påtaglig och befriande.

Det är en riktigt bra bok; jag är inte lika översvallande och förtjust som över Onda stenar och Döden inpå livet, men jag rekommenderar den varmt!