Onda stenar, fina tankar

Onda stenar av Milena Agus, Elisabeth Grate Bokförlag, Recensionsex

Ett barnbarn berättar sin farmors historia och jag är så vansinnigt förtjust! Det handlar om det hårda och fattiga livet på Sardinien på 40- och 50-talet, om att betraktas som (och kanske vara) annorlunda och om utanförskap. Det handlar också om rädslan för det som är olikt och inte passar in, och därmed också om utebliven förståelse. Farmodern åker till en kurort på fastlandet för att få bukt med sina njurproblem – sina onda stenar – och träffar där en man, Den hemkomne, som kommer att påverka henne under resten av hennes liv.

Det är en långsam och vacker berättelse om diktens och fantasins kraft, om att kunna prata med varandra och att kunna förstå varandra. Den är så otroligt fin! Jag har njutit av vartenda noga avvägt ord i det stillsamma flödet av kärleksfullt berättande. Språket är rakt, enkelt och exakt. Det bygger en stämning som är påtaglig, och jag känner den fuktiga dimman, den bedövande kylan och den dallrande dammiga hettan. Jag hör också tystnaden, den som är full av det outtalade och av det önskade.

Läs och njut!