Fallet Courrier av Marta Morazzoni, Carlsson bokförlag, Recensionsex
Det här är en ovanlig roman, med ett ovanligt språk. Berättaren är synnerligen närvarande och tilltalar läsaren vid ett flertal tillfällen. Språket störde mig i början, jag fick inget flyt i läsningen och det kändes som om författaren försökte vara rolig och käckt medvetet gammaldags. Berättaren använder sig, som närvarande och allvetande, flitigt av putslustiga kommentarer och ett högtravande tilltal med glimten i ögat. Jag brukar uppskatta sådant, men här kändes det krystat. Men! Ju mer jag läste desto bättre stämde språket med berättelsen.
Flera kapitel inleds som en tablå, en scenbeskrivning från långt håll. Hur det ser ut, hur ljuset faller i rummet och så vidare. Det skapar ett avstånd, och man kommer heller aldrig Alphonse (eller någon annan) riktigt nära. Jag läser den lite som ett gammaldags sagoberättande, fast med filosofiska sentenser och associationer.
Det är en berättelse om livet, målmedvetenhet, strävan och kärlek. Romanen har ett djupsinnigt drag – vad strävar vi efter, och varför? Vilka beundrar vi – och varför? Vilka har makt och aktning – och varför?
Det började trögt men blev till slut en läsupplevelse jag återkommit till i tankarna och absolut kan rekommendera!
6 kommentarer:
Det låter ju lite spännande, faktiskt! Synd att omslaget är så trist. Och putslustighet har jag också väldigt svårt för. Kul med en bok som stannar kvar efter läsningen, tycker jag!
Ja den var rätt speciell. Håller med dig, kul när boken växer under läsningen och sedan stannar kvar.
Jag blev väldigt förtjust i den här romanen och jag har läst och tänker läsa mera av Marta Morazzoni- hon har ett speciellt sätt att skriva och det tilltalar mig väldigt mycket. En mycket spännande författare.
Ingrid: Ja det var en ny och trevlig bekantskap, när jag väl hade vant mig vid hennes språk. Läser gärna mer av henne!
Språket gjorde att jag gav upp, för jag blev så trött på den övertydliga berättarrösten, förstår det var rätt dumt gjort när jag läser om den hos dig. Önskar att jag hade fastnat fastnat i den!
Hermia: Jag förstår dig faktiskt. Det var lite påfrestande, men den tog sig som sagt. Kan tänka mig att den kräver rätt humör och tillfälle också, och det kan man ju inte alltid vänta på :)
Skicka en kommentar